Etikett: salen

Tjopptjopp så var det gjort!

Av , , 10 kommentarer 8

Jag skulle vilja säga att jag mår, oförskämt bra, men det skriver jag inte, utan jag tänker att jag är värd att göra det :D

Nere på operationssalen, eller rummet innan, där parkerades jag en stund och killen som mötte upp därnere, skulle vara bussig och skruva på radion, så där låg jag och lyssnade på Terry Jacks, seasons in the sun, kändes lite makabert, ingen riktig go man go, låt, som kändes peppande :D

5 andra killar preparerade mig inför the big thing, på med fulmössan, strumpor, flytt över till bordet som såg ut som Jesus korset, och lika smalt. Man utför operation i stående läge, jag antar att det är därför dom ska komma åt bättre, det dom letar efter.

Människan är ju otrolig på att repa sig, med tanke på vad man faktiskt gått igenom. Inte bara 1 operation, utan egentligen 2, dom konverterade min första operation till en annan. Man var nersövd x antal timmar, mådde pyton då jag vaknade, svettades så dom stod och torkade mig med handdukar, och sedan kom illamåendet, men dom har ju mediciner mot det också, så det gav med sig.

Hela onsdagen, försvann bara ut i ingenting. Jag var tillbaka klockan 17.30 och då fortsatte man försöka sova, och hitta ett bra läge. Men att komma till ro, då man ligger 4 personer i samma rum, alla med olika åkommor, är inte så lätt.

Det smäller i dörrar då sköterskorna kommer, lampor tänds, det viskas i mörkret, någon pratar i sömn och någon annan ligger och snarkar. Ingen klocka hade jag utan försökte gissa mig till tiden, jamen nu är det väl snart morgon, tänkte jag, då säger en sköterska till kvinnan bredvid mig, nu får du nog lägga dig, klockan är halv ett på natten…snacka om felbedömning.

Men det var ett gäng rara tanter jag hade på rummet, dom vinkade oroligt ett hej då, då jag åkte ner och önskade lycka till, och dom var ännu gladare då jag kom tillbaka, nämen nu kommer hon, välkommen, vi har varit som fundersam vart du tog vägen.

Jag träffade inte på någon annan som gjorde samma operation som jag, utan det var andra skador, ny höftkula, bäckenbens fraktur och sånt. Dom har stängt en avdelning, och därför görs det idag, inte lika många operationer som för ett halvår sedan. Synd, för det behövs nog, och att göra indragningar då det gäller sjukvård, och tro att det ska bli bättre, är ju så feltänkt som det bara kan bli, och varför tror man ens att någon vill börja med detta yrke, med såna framtidsutsikter.

Nå, dom som jobbade där var då trevliga, hela högen, omtänksamma och arbetsvilliga. På fredagen fick jag veta att jag nog skulle få åka hem, tidigast på lördag, eventuellt på söndag, detta på grund av att dom som gör denna konvertering, oftast har mycket ondare och behöver mer smärtstillande. Jag såg förmodligen ut som Eloise, där jag låg:

009

Men så kom då ronden, och dom sa att jag tillhörde den lyckosamma gruppen som verkade tåla pepparn, och jag kunde få åka hem efter att ha visat att jag fixade att dricka soppan. Vilket jag gjorde utan konstigheter, så jag tackade för mig, gick med långsamma steg ner till bilen, knäppte upp knappen och drog ner gylfen innan jag skuttade in i bilen och drog hem till Umeå.

Visst fasen känns det, men då jag gick i säng igår, kunde jag inte ligga på sidan, fast efter ett par timmar, så klarade jag av det, och har haft en hygglig natt. Tvättade håret i morse, i vanligt schampo :D men det tog på krafterna, så det blev soffan, på med fläkten, och en kopp med välling till det. Tänker nog gå ut på en kortare promenad, men det får bli i väldigt lugn takt, och utan hund. Eller så hakar jag på Nicco och Winstone, då dom ska gå, en bit kan jag ju följa med. Kanske man till och med får sitta ute en stund idag, om solen fortsätter värma. Så visst är kroppen förunderlig och hur den kan komma igen så fort, jag tycker det är otroligt, och jag väntar med spänning på hur man kommer att känna imorgon…Hoppas på en bra lördag, för er alla!

Avrundar med ett tips på vad man kan göra om man har för lite att göra, som Theresé skickade igår, cool, skulle jag vilja säga, men är osäker på att vi skulle kunna få till nåt sånt där:

Picture 6 Picture 7 Picture 4

 

 

Motvind inne på Mio

Av , , 4 kommentarer 7

 

Min mamma har legat inlagd på kardiologen, hon blev utskriven i förrgår och igår så åkte jag och Nicco och hämtade henne på lasarettet, där hon hade fått en tid hos tandläkaren samt varit in på apoteket för att plocka ut mediciner.
 
Hon berättade att det var ett glatt gäng som låg på salen, speciellt en kvinna som tydligen härstammade från Finland. Hon hade skämtat och berättat roliga historier, oavbrutet och allihop hade skrattat och mått gott. Hon hade bland annat frågat om det var någon som visste hur man kunde göra sig av med en pitebo, och nu frågar jag er, samma sak, kan ni gissa hur man lättast går tillväga?
 
När vi åkte från morsan så gick vi först in på kupan för att se om dom fått in något nytt och intressant, jag hittade en kryddburk, gammal sådan, som jag vet att det finns tre stycken av i huset och som jag sett att dom skulle 160:- för, på mattex, och här kostade den 30:- så jag slog till. Annars var det inget som lockade.
 
Vi vandrade vidare in på Mio, för att kolla på soffor, vi ska ha en ny till tv rummet och Nicco ska ha en bäddsoffa till filmrummet, gärna med divan, och såna finns det ju gott om, grejen är väl att den ska vara skön att sitta i samt att sova i, och då får man nog betala lite extra, skulle jag tro.
 
Nå, soffor fanns det då gott om och vi hittade vad vi skulle vilja ha, nu återstå det att se vad Åke säger, och man skulle ju också kunna titta lite på andra ställen också, innan man bestämmer sig helt. Vi gick i alla fall runt där och rätt vad det var så blev det motvind nå hemskt, min hjärna var inställd på att ta mig framåt, men mina ben, stannade mitt i steget, sedan började Nicco asgarva.
 
Jag har nämligen en sån där gummistropp som hänger ner från min jacka, därbak, och nu hade den lurat in sig i en sån där inplastad prislapp som hängde på sidan av soffan, och det där såg väl givetvis kul ut. Nicco kämpade för att inte brista ut i ett högljutt skratt men det var svårt, och jag skrattade och fnissade så hade någon kommit fram och tittat på oss så hade jag förmodligen skrattat till jag hade börjat grina.
 
Jag tog mig då lös, och ingen tycktes ha uppfattat vad som skett, hela händelsen passerade obemärkt…förutom Nicco då, som såg alltihop. Sen dinglade den där stroppen ända nere vid fotknölarna, kanske skulle ta bort den, hm, tål att tänka på.
 
Fick ett mms igår, från Järlåsa och en stolt ägare av en mössa från busmonster, vi tackar Helena blogg.vk.se/e-lack som utsåg mig till vinnare, och tillverkaren av mössorna, som gör fina sådana, tack, tack!
 
Och den bilden får avsluta dagens blogg, ha en fin dag!