“Tiden på Eskilsö gick långsamt, sipprade som kåda genom en förskuren schablon. Allt hade följt samma mönster i sekler. Solen gick upp, ekor gubbade över sundet, naturen betraktades, havet avhandlades. Människorna sneglade på varandra för att försäkra sig om att ingen stack ut. Många ville bort, få visste hur. Ännu färre vågade.
Man beundrade personer som Kaskösonen Sune Mangs, men hyllade endast de som levde enligt traditionerna.
Årstidernas skiftningar stod för den enda förändringen. Skvallret stod för dramatiken. Dagarna kom, årstider gick och alla kände alla, nickade åt varandra och stannade för att skvallra lite.
Men egentligen vet de ingenting alls om varandra.
Hon tyckte ibland att det kändes som om människor levde för att pladdra.
Eller så levde de för att dö.”

Jag har läst Josefine Sundströms "Vinteräpplen", en bok som jag verkligen kan rekommendera.

Det är en roman med självbiografisk bakgrund, som berättar om kvinnorna i tre generationer av Josefines släkt och det hårda livet på Eskilsö utanför Kaskö i Finland.
Jag kan tänka mig att den inte har varit lätt att skriva. Men “Vinteräpplen” är en mycket välskriven roman som berörde mig djupt.

Ha en trevlig måndagskväll <3

P.S. Jag såg att boken redan kommit ut i pocket. D.S.