Rollatorn, mitt bästa hjälpmedel. Jag har en liten modell med inomhushjul, eftersom jag vill kunna vika ihop den och ta med den smidigt i taxi, på buss eller tåg. Den är faktiskt ganska berest. Jag använder den dessutom som transportmedel, inte bara för matvaror, utan ofta, som på bilden, fullastad på väg till återvinningen. Tidningar, kartong, plast, metall och glasburkar klirrar när ’bagladyn’ är på väg.

Jag har alltid ett spännband med mig så inget har hittills varit omöjligt att transportera.

Här är jag på plantagen och kom hem med flera kassar plantor. Smidigt med lokalbussen.

Och här har jag varit på närmaste Coop och köpt 40 l jord. I fjol lastade jag två sådana säckar på rollatorn, men då fick jag gå långsamt, för den blev lite ostyrig.

Den där jorden gjorde mig lite extra ivrig att påbörja arbetet i pallkragarna och samma kväll hamnade jag på akuten. Jag fick nämligen för mig att kliva upp i en dubbelkrage och gräva upp en tuva med gamla kryddor med storspaden. När jag skulle kliva ner, hade jag glömt att jag var en bit upp från marken… trampade tomt, landade snett med foten och damp i backen som en potatissäck på utsidan av knä och underben. Sen kom jag inte upp, för trillar jag omkull, måste två personer lyfta upp mig… som en potatissäck. Försökte ta mig upp, men fick ge mig och satt och väntade på att någon i huset skulle se mig eller att någon skulle komma förbi på cykelvägen. Grannen såg mig och kom ut och larmade en annan granne, en ung man som kom springande i strumplästen och lyfte upp mig med ett proffsigt grepp. Jag satt en stund på en pall  och sen fortsatte jag jobba ett par timmar med grannen. Smärtan kom när jag kom in och tog av mig skon och senare var jag tvungen att ta kryckorna och hoppa ut i en taxi till akuten. Röntgen visade inga skelettskador, så de lindade fotleden och jag fick åka hem. Jag äter blodförtunnande medicin, så det blev en stor blödning och jag kan inte äta andra värktabletter än alvedon.
Nu har det gått 3 veckor och mitt ben och min fot har haft alla regnbågens färger, nu är tårna blå och benet fortfarande svullet och grönskimrande. Jag har inte kunnat gå längre sträckor, mest bara ut med soporna och ett varv till pallkragarna. Jag är noga bevakad av grannarna och får inte jobba ute ensam… som om jag skulle få för mig att hoppa ner ur en pallkrage igen. ICA-Maxi har kommit med mat.
Jag fick verkligen lära mig en läxa. Jag måste förstå och acceptera mina begränsningar. Det är så mycket min kropp inte klarar av, så många förluster att sörja. Å andra sidan känner jag en stor tacksamhet över att min gamla kropp orkar läka en sån här relativt stor påfrestning på egen hand, även om det verkar ta tid. Och jag är så tacksam över min kompis rollatorn, som stöttar mig så jag kan ta mig fram nästan överallt.

I morgon hade jag tänkt ta bussen ett par hållplatser och rösta i EU-valet. Vet dock fortfarande inte hur jag ska rösta.

Njut av sommaren!

Den obligatoriska avskedsselfien på Östra station när Johanna for hem efter påsklovet. Jag har äntligen fått nya glasögon och ser bra åt alla håll.

Nu är det länge sen sist igen. Jag har inte mått bra och hela april har gått i trötthetens tecken. Det har varit så mycket med tömningen av exets lägenhet och jag har blivit mer involverad än jag tänkte mig från början. Johanna var här under påsklovet och flickorna tömde skåp och packade böcker och sorterade…gick igenom papper och fotografier … Det var inte alltid lätt för dem. Jag tog mig an det praktiska… tjatade om mat, tvättade kläder och ytstädade inför fotograferingen för försäljning av lägenheten.
Efter det blev jag sjuk och som vanligt visste jag inte om det var förkylning eller pollen. Testade mig och det var inte covid. Min pollenapp visade att det överhuvudtaget inte fanns något pollen i luften och det gjorde mig lite misstänksam, så jag gick in på en annan hemsida som visade mycket alpollen och vindburen björkpollen. Nu fattar jag äntligen att jag är mera känslig för alpollen än björkpollen, för jag blir varje år sjuk innan björkpollensäsongen. Men när man nyser tusen gånger om dagen och näsan rinner så man inte hinner torka, då borde man ju fatta vad det är. Nåja, jag började äta antihistamintabletter och blev bättre redan efter ett par dagar. Men tröttheten kvarstod och deppigheten.

Johanna var här igen förra veckan. Den här gången tog hon med sig sin man och de körde med bilen från Stockholm. Det blev några väldigt intensiva arbetsdagar då lägenheten skulle stylas. Några väggar hade målats och lampor skulle byta plats med varandra… det hade stylisten bestämt.

I helgen ringde min kompis och tyckte att vi skulle ta och äta den där surströmmingen som hon visste att jag hade i kylskåpet. Sagt och gjort… jag for iväg till henne och vi kokade potatis, hackade lök och åt Oskars färdiga filéer. Så gott. En liten kille från hemtjänsten kom och höll för näsan och upplyste oss om att man äter surströmming utomhus. Jag lovade att jag skulle ta hand om den illaluktande disken och så bjöd vi honom på glass med hjortronsylt.

För övrigt har jag jobbat ganska mycket med bostadsrättsföreningen. Vi skall ha årsmöte sista veckan i maj och när jag skrivit det protokollet och räknat ut arvodena för oss i styrelsen, blir det lugnt över sommaren. Längtar till odlingsväder, var ute och rensade lite bland jordgubbsplantorna och krafsade lite i de andra pallkragarna och stötte på is under ytan där snön precis hade smält bort. Jag har fått låna ett litet växthus som passar på en pallkrage av radhusgrannen. Han hade tänkt montera ner det och sätta in i förrådet men såg att jag var ute och ’dumpade’ det på mig. Det ändrade ju mina odlingsplaner totalt och nu funderar jag på att ställa det på lämplig plats och bara odla i krukor i det. Tomater och squash och kanske aubergin.

Nyligen var jag på återbesök på Hjärtcentrum. Det är 1,5 år sedan ablationen och jag har inte haft något flimmer, bara några episoder med extraslag. EKG och proverna var bra, så nu skall jag klara mig på egen hand och kontakta vårdcentralen vid behov. De två mardrömsåren med täta besök på akuten känns avlägsna nu. Det blev en hel del taxiresor och ibland undrar jag hur jag orkade och dessutom var det en pandemi. Jag tror jag har sovit på alla avdelningar på sjukhuset, förutom på kirurgen och gyn.

Jag har inte pysslat så mycket, men jag vek en ’Victorian Puzzle Purse’ till Ronja när hon fyllde år. Först gjorde jag ett enkelt kort och skrev en gratulation på baksidan.

Sen vek jag ett 30×30 cm scrapbookingpapper enligt ett komplicerat mönster…

Här har jag lagt in kortet under flikarna i mitten och sen vek jag ihop stjärnan till ett litet paket.

Det tog ett tag innan jag kom underfund med hur jag skulle göra och jag fick titta flera gånger på videos på YouTube.

Nästa vecka kommer en man från Veteranpoolen och tvättar mina fönster. Känns så lyxigt.

Sköt om er<3

Rosorna böjer vackert på huvudet och börjar bli torra. Men de har stått ovanligt länge. Till påsk blir det tulpaner igen. Har provat med påskliljor, narcisser och tazetter, men doften har besvärat mig och jag har gått ner till grannen med dem. Gula tulpaner doftar också starkt, så det blir nog inget gult till påsk.

Sorgen kommer och går. Jag är dålig att stanna i den när den kommer … vill fly. Jag saknar exet och har faktiskt tänkt tanken att jag borde ringa… javisst ja… det går nog inte. Det finns så många andra sorger också som väcks till liv i minnet. Ja, det har varit en tid med många tankar.
Nu kommer Johanna nästa vecka och flickorna skall tömma lägenheten. Jag har lovat hjälpa till att packa alla böcker… kanske sortera lite, men det mesta hamnar tills vidare i ett förråd.

Förra helgen var det Littfest i Umeå. Senast jag var på den, det var före pandemin, fick jag klaustrofobi och panikångest av alla människor man skulle trängas med. Det var en kaotisk trängsel till alla föreläsningar. Inte så bra arrangerat med andra ord.
I år köpte jag biljett till Live-sändningarna, så jag kunde sitta hemma vid dataskärmen och titta/lyssna. Det fungerade jättebra och jag satt hela fredagen och lördagen och lyssnade på intressanta samtal. Började med att äta frukost medan jag lyssnade på Andrev Walden berätta om sin pappa. På lördagen fick jag frukostsällskap av Göran Greider och sen satt jag i morgonrocken fram till lunchpausen.

I morgon fyller jag år. Jag brukar inte fira, men min snälla granne frågade försiktigt om jag är hemma, så jag tänkte baka en morotskaka och bjuda in henne på fika.

Sköt om er!<3

Tangodansarens hädanfärd blev vacker. Det fanns vissa uttalade önskemål… inga psalmer, inget religiöst prat… Hans tro var humanismen. Det blev i stället mycket musik och Johanna hade valt det hon hade hört spelas hemma när hon var liten… Björn Afzelius, En sång till frihet…Bob Dylan, Blowing in the wind… Violetta Parra, Gracias a la vida (Jag vill tacka livet) och så en dramatisk finsk tango förstås som Arja Saijonmaa sjöng. En trubadur sjöng några av sångerna och avslutade med en sång av Leonart Cohen: ’Thanks for the dance, I’m sorry you’re tired… … Thanks for all the dances.’
En lugn officiant lotsade oss genom sorgen med många fina trösterika ord. Vi var en liten skara, men han hade båda sina döttrar närmast sig och döttrarnas mammor gick tillsammans och tog ett sista avsked. Kan tänkas lite ovanligt, men det föll sig naturligt. Jag tror han var nöjd med avskedet.

Johanna hade sportlov, så hon var här hela veckan och Ronja kom till begravningen. Nu kommer Johanna igen på påsklovet och då hade flickorna tänkt tömma lägenheten.

Sköt om er<3

Isdropparna i träden gnistrar i eftermiddagssolen.

Natten till 8 februari lämnade exet oss. Jag märkte redan på julen att han blivit mycket sämre i sin Alzheimers och sedan gick det fort utför. Han fick fara akut in på sjukhuset och efter ett dygn där orkade han inte mer. Vi var förberedda, men ändå inte…
Johanna kom upp direkt från Stockholm för att stötta sin syster och planera begravningen. Jag är så glad att hon har en syster att dela sorgen med och att de kommer så bra överens.

Det har ju varit några intensiva år och jag sitter och funderar hur det nu kommer att bli. Det kommer att bli tomt och ledsamt. Ingen som ringer och vill komma och äta eller prata om gemensamma minnen eller titta på gamla fotografier och försöka minnas omständigheterna kring dem.
Alzheimers är en hemsk sjukdom, inte minst för de närstående. Det är förkrossande att se en stark och vital människa brytas ner och tappa alla sina förmågor. Exet var ändå ganska nöjd och positiv. När orden tröt, dansade han tango. Överallt. Jag var med honom på ett läkarbesök som slutade med att han tog en svängom med doktorn på vägen ut. Nu dansar han vidare någon annanstans.

Memento mori! Memento vivere!
Tänk på döden! Kom ihåg att leva!

Knastriga svenska tulpaner. Brukar unna mig en bukett varje vecka.

Ja, nu är vi inne på det sista dygnet i januari. Årets första månad som man påbörjar med stora förutsättningar och som sen visar sig bli den tråkigaste månaden på året. Det känns trögt att komma i gång med vardagen, man måste hushålla med både pengar och ork. Det är mörkt och kallt och vädret har verkligen varit nyckfullt. Pratade med en student här i huset som aldrig bott så här långt norrut och han sa att han inte hade några problem med kylan, men med mörkret. Jag kommer ihåg min första vinter i Haparanda … hur dåligt jag mådde av det eviga mörkret. Det finns ett finskt ord för det: ’kaamos’ … jag får associationer till kaos och det är precis vad det blir i kroppen och sinnet. Som tur är vänjer man sig och nu klarar jag av mörkret bra, men längtar ändå till de ljusa sommarnätterna. Jag älskar att bo på en plats med så tydliga årstider och skillnader mellan ljus och mörker…årens cykler ger en viss trygghet.

I går hade vi årets första möte med bostadsrättsföreningen och det var faktiskt roligt att träffas igen. Vi har ganska mycket på gång…närmast årsredovisningen för 2023 och revisorsgranskning, samt planering inför årsmötet senare i vår. Jag längtar till att snön smälter och det blir odlingsdags. I år skulle jag ju låta det växa vilt i odlingspallarna. Jag försöker bl.a. hålla en julros vid liv så jag får plantera ut den.

Sen har jag ju min balkong att odla på. Fick skotta den en gång till. Klämde mig ut genom dörrspringan och kastade ner ca 30 cm snö med en sådan där leksaksspade som man skall ha i bilen… ner och upp, ner och upp och så snurrade det till och jag for in i räcket, men höll mig på fötterna.

På torsdag har vi kurs igen och vi har haft hemläxa, som jag skall berätta om när vi utvärderat vad vi gjort. Jag har planerat en sak, misslyckats att genomföra den, men lärt mig något viktigt.

Ha det så bra<3

Önskar er alla en god fortsättning på det nya året! Senast jag skrev var det höst och jag vet inte riktigt vad som hände. Jag har fått några förfrågningar om jag slutat blogga. Jag funderar på det. Bloggen har inte fungerat och jag har inte fått någon hjälp av support. Har inte ens fått något svar på mina frågor. Jag kan ex inte se min besöksstatistik och har ingen aning om jag fortfarande har läsare. Känns inte alls roligt att lägga ner efter 14 års regelbundet bloggande på den här sidan. Känns inte heller roligt att bli totalt negligerad av min bloggvärd, Västerbottens-Kuriren.

Jag tycker ju om att skriva och tror jag har läsare, så jag letar efter ett annat ställe att blogga ifrån. Meddelar förstås vart jag tar vägen.

Vad har då hänt sen sist? I december opererade jag mitt andra öga för gråstarr. Det tog 10 minuter och jag har inte haft några komplikationer. Nu blir det dags att skaffa nya glasögon och det längtar jag efter. På julen var Johanna och Ronja här en hel vecka. Jag hade förberett finsk julmat som vanligt och vi hämtade hit exet, som åt med oss. Han blir allt sämre i sin Alzheimer… har slutat komma till mig och ringer allt mer sällan, så det hänger på mig att hålla kontakten och fara hem till honom. Det var trevligt att ha flickorna här, Ronja och jag gick ner till sjön varje kväll och jagade norrskenet, som tyvärr inte visade sig, men det var fullmåne och snö på träden i skogen, så det var så vackert. Jag älskar att promenera ute på kvällen, men vågar inte gå ner till sjön ensam, så jag var så glad att Ronja ville gå med mig. Sen var vi på bio och ute och åt och flickorna träffade Johannas halvsyster och var hos exet. En vecka gick fort.

Vattengympan har börjat och jag har också börjat på en kurs för äldre som heter Passion för livet. Vi har pratat om det naturliga åldrandet, träffat en dietist och nu handlar det om motion. Jag är lite tveksam inför upplägget, men det är trevligt att träffa andra äldre och få utbyta tankar med dem. Vi skall träffas var tredje vecka i vår och mellan träffarna har vi hemuppgifter.

Vintern har varit vacker i år. Varje morgon går jag från fönster till fönster och tittar ut på de frostiga träden och den vita snön. Innan jul snöade det ju flera dagar och jag kunde inte öppna balkongdörren. Fick lite panik och nämnde det till grannen som beordrade sin särbo ut på min balkong för att skotta. Han fick upp dörren så att han kunde klämma sig ut och sen skottade han hela balkongen. Jag bakade finska julstjärnor och gick ner till dem med dem. För övrigt lider jag inte av kylan, men när temperaturen stiger med över 10 grader över en natt, skriker hela min kropp av smärta.

Nu säger jag God Natt och lovar att återkomma snart <3

Nu är det definitivt höst. Vi har haft ett par nätter med minusgrader och jag har städat undan blommorna på balkongen och köpt en kruka med ljung i väggampeln. I pallkragarna är de pyttesmå rödbetorna, purjolökarna och rabarbern  skördade… gräslöken är nerklippt och den sista lilla blombuketten är inplockad.

Jag brukar inte plocka in vallmo, för de vissnar direkt, men av någon anledning vaknade den till liv och började blomma igen. Jag har planterat ut plantan med sibirisk vallmo jag har haft på balkongen och hoppas att den skall övervintra i pallkragen. Lite vemodigt känns det allt att avsluta odlingssäsongen.

Till slut kom jag iväg till Stockholm. For över en helg, fredag-tisdag, eftersom både Johanna och Ronja jobbar. De ägnade hela helgen åt mig, vilket jag var mycket tacksam för. Vi var på Bildmuseet i flera timmar, älskar att gå där… Ronja bjöd på mat hemma i sin nya lägenhet och på måndag när de jobbade tog jag mig med tunnelbanan och tvärbanan till Gudrun Sjödens Outlet butik i Årstaberg. På kvällen träffades vi för en sista måltid på stan.

Mitt gäng. Så svårt att få till en gruppselfie. Längtar till jul då vi förhoppningsvis ses igen.

Sen har jag försökt njuta av hösten, de dagar det inte har regnat. Jag har plockat svamp, mest KarlJohan, men också en och annan riska.

…och vackra höstlöv som jag tänker måla av.

Jag anmälde mig inte till akvarellmålningen i höst heller, väntar på både en ögonoperation och en tumoperation. Vattengympan kan jag däremot inte avvara, den är mitt livselixir.

Jag fick till slut hjälp med att putsa mina fönster av en trevlig man från Veteranpoolen. Samma man kom sedan och hjälpte mig fixa i förrådet på vinden och for sedan iväg med ett  lass med stora kartonger och trasiga grejer till återvinningen. Efter tumoperationen blir det väl gips några veckor och då kommer jag behöva hjälp med städningen också och då vet jag vem jag skall ringa.
Nu är det ett år sedan jag gjorde ablationen mot hjärtflimret och förutom de första två besvärliga veckorna efteråt, har jag bara haft enstaka fall av extraslag. Jag sover mycket bättre och är mycket lugnare överlag.

I morgon kommer exet hit och jag skall koka laxsoppa och sno ihop en blåbärspaj till efterrätt. Min snälla granne plockar bär åt mig… hon har kommit med hjortron och blåbär och lingon. Sen far hon till Jämtland på älgjakt och jag får både älgkött och fina små öringar som hon fiskat. Jag vattnar hennes blommor inne och ute när hon är borta. På tal om blommor så har jag vattnat blommorna i en lägenhet som stått tom i vinter. Nu är den såld och när jag var och sa hej då till dem som flyttade ut, frågade de om jag ville överta blommorna. Jag blev så glad… det är en stor kastanjeväxt, en porslinsblomma och två elefantöron. Hoppas de trivs hos mig.

Ha en skön höst<3

Klart jag hakade på trenden att odla popcorngräs i en liten kruka på balkongen.

Vi har gått in i september månad och alla säger att nu är det höst. Augusti månad gick mig helt förbi… jag var sjuk hela månaden. Blev plötsligt förkyld och fattar inte var jag blivit smittad. Förutom att jag åker buss, där alla sitter och hostar, har jag knappt träffat någon i sommar. Jag var hos exet och hjälpte honom att skruva ihop tre stycken bokhyllor från Ikea (nu har han 13 st fulla bokhyllor i sin trerummare) och sedan bjöd han mig på kinamat på restaurang Shanghai. Efter det blev jag sjuk, men exet blev inte sjuk, så jag kan inte skylla på honom. Jag hostade och snorade… astman blossade upp och det värsta av allt, jag fick en kraftig ögoninflammation med variga ögon flera dagar. Jag tappade rösten och hörde ingenting. Covidtesten jag hade hemma hade gått ut och torkat igen, men eftersom jag kände både lukt och smak var jag inte orolig för det.
Jag skulle ha åkt till Stockholm just innan skolorna började, men jag fick boka om mina tågbiljetter och skall åka nu om en vecka i stället. Det var nog inte meningen att jag skulle åka då i augusti, för det var precis då banvallen rasade och tåget spårade ur och tågen blev inställda eller kraftigt försenade. Skönt att jag slapp den stressen.

Jag har alltså mest varit hemmavid… ICA Maxi kom med mat första veckan och sen har jag gått i sakta mak till Coop, plockat lite i pallkragarna och tagit mig ner till sjön ett par gånger. Vi fick mycket jordgubbar, jag plockade in en näve varje dag… men sen har det mest varit kaos i pallkragarna.

. I gräsmattan utanför en pallkrage hittade jag två penséplantor. Det var två år sedan vi hade penséer i den pallkragen. I röran mellan mangoldplantorna har fin persilja vuxit upp. Är persiljan flerårig? Tror det var där vi hade persilja i fjol. En väldigt fin ringblomma har lyst upp i kragen längst ner och det var där jag hade sått blandblommorna i fjol. Så det kan bli.

I går började vattengympan och jag var glad att jag orkade gå. Två grupper har slagits ihop till en och avgiften har höjts. Ny ledare som körde med intervaller och repetitioner och snuttar av musik. Inte riktigt min stil…men det blir nog bra. Huvudsaken att jag får röra mig i det varma vattnet.

Med sorg i hjärtat skickade jag iväg min trehjuling till Fritidsbanken. Jag får helt enkelt acceptera att jag varken har balansen eller koordinationen att cykla ens på en trehjuling. Innan jag köpte den var jag inne på Fritidsbanken på Ålidhem och frågade om de hade en att låna, så jag skulle kunna testa om jag  kunde cykla på en. De hade ingen då och blev så glada nu när jag frågade om de ville ha min. Hoppas att min fina Monark blir mer uppskattad där än hos mig.

Ha en skön höst<3

Öja, Finland. En stund med havet.

Då åkte vi iväg till Finland. En likadan resa som i fjol, men mycket bättre och lugnare. Exet var i bättre form och Johanna och jag såg till att inte stressa. Resan jag bokat passade oss bra, vi hade gott om tid vid tågbytena och hotellet var bekant för exet. Vi hyrde bil och flängde runt hos alla kusiner och andra släktingar och exet fick prata om gamla tider. Det var ju hans resa, så han fick bestämma. Johanna satt vid ratten och styrde upp det hela med en ängels tålamod. En förmiddag stannade jag i stan när Johanna och exet for till bastun han har kvar nere vid stranden i Öja. Jag hade glömt min hopfällbara gåstav i Umeå och kände inte för att gå i oländig mark utan stöd… och så ville jag ha lite egentid. De fick en fin och solig pappa-dotter förmiddag. För övrigt var vädret mulet och regningt.
Exet var mycket nöjd med resan, men hade inte klarat av den själv. Johanna och jag var också nöjda, men tanken att det nu kanske var sista resan för exet skavde lite. Fast vem vet…

I augusti far jag till Stockholm några dagar innan skolorna börjar. Ronja hann inte komma till Umeå innan USA resan, men har kommit hem därifrån när jag kommer till Stockholm.

Sommaren går fort som vanligt. Äntligen har det börjat växa i pallkragarna.

Jag har plockat jordgubbar, ärter och mangold. Rabarbern, rödbetorna och purjolöken växer fint och snart får jag plocka in små buketter med ängsblommor. Dillen kom inte ens upp och persiljan är alldeles för liten. Jag tror att det är alldeles för skuggigt där längst nere vid buskarna. Gräsmattan har inte blivit klippt på flera veckor (vaktmästaren är på semester) och är precis som jag vill ha den med öar av klöverblommor som humlorna älskar.

I dag har jag varit på Klinisk Fysiologi på sjukhuset och gjort ett ultraljud på halsens blodkärl, eftersom jag hör mina pulsslag i örat. På kallelsen stod det att det skulle ta 60 minuter, men i verkligheten tog det bara 15 min, vilket var alldeles lagom för var jag klarade av att ligga stilla utan att få panik. De letar efter ev förträngningar.

Ha en skön fortsatt sommar<3