Marja

Den långa resan.

Kategori: Människor

Bilder som berör och kommer nära.

Av , , 4 kommentarer 6

På Instagram följer jag bl.a. Fotografiska Muséet i Stockholm, eftersom jag gillar att titta på fotografier. Just nu gästas kontot av Magnus Wennman, prisad fotojournalist på Aftonbladet. Han befinner sig vid ungerska gränsen och bevakar flyktingsituationen med sin kamera. Hans fotografier berör starkt och så även texterna till dem. Samtidigt som de är rykande färska, ger de en naken bild av denna stora tragedi och kryper så nära, nära…
@fotografiska lägger han ut svartvita bilder men på hans eget Instagram @magnuswennman finns även bilder i färg.

Han har också en blogg  https://wennman.wordpress.com/

Ha en bra torsdag <3

 

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!”

Av , , 2 kommentarer 9

tomas-gammel

En av mina favoritpoeter, Tomas Tranströmer, är död.

Här är min favoritdikt av honom, som jag läst och diskuterat så många gånger med mina elever.

ROMANSKA BÅGAR

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen:
“Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr. och Mrs. Jones, herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
(Tomas Tranströmer)

Jag är så tacksam över att jag fick äran att vara med och hylla Tomas Tranströmer, när han fick Nobelpriset 2011, i en diktsamling via poeter.se

Vila i frid du store man! Dina ord kommer att leva för evigt.

Författarbesök med Anita Salomonsson.

Av , , 8 kommentarer 9

anita2

TisdagsTema i dag är Bäst och bäst för mig i dag har varit ett författarbesök av Anita Salomonsson på Alva Kultur på NUS.

Det blev en fin dialog mellan Henrik Bergner från Din Bok och Anita Salomonson om hennes senaste bok Oloflig beblandelse.

Jag har inte läst boken, så jag passade på att köpa den och fick en dedikation inskriven av Anita.

anita3

Omslaget är så vackert. En del av det är en detalj ur en oljemålning av den finländska konstnären Helena Scjerfbeck. 

Anita Salomonsson har hunnit med 11 böcker, trots att hon inte debuterade som författare förrän hon var 59 år. Hon skriver om kvinnoöden i Västerbotten och säger att hon därmed vill upprätta kvinnors liv.

Hon skriver om både glädje och sorg. Livet består av 50% glädje och 50% sorg, säger hon, men det går att skriva vackert även om sorg.

Vi fick en sneak peek av handlingen och karaktärerna i halva boken. Resten får vi läsa själva. Ja, det märktes att Henrik är bokhandlare.

Vi fick också en lektion i ’bondska’… få se om jag uppfattade orden rätt, men ’oläckligt’ (duktig) är ett bra förstärkningsord som kanske kan översättas med förleden jätte- ; ’behändlig’ kan man säga om något som kommer väl till pass och motsatsen är ’misslagom’ om något som inte alls passar in.

anita

Sen läste Anita ett kapitel ur boken, som Henrik valt ut för att det enligt honom var uppbyggt som en opera. Ja, språket är väldigt vackert och rytmiskt och berättelsen byggdes upp dramatiskt för att avslutas i ett sopranskrik.

Henrik påpekade att bokens kärleksbeskrivningar är så vackra. ”Ja, visst är de det”, sa Anita.

Detta föranledde den enda frågan hon fick efteråt. En man ville veta om hon verkligen skrivit boken själv… eftersom hon sa så om sina egna beskrivningar. ’Så oförskämt’, tänkte jag.

Men Anita vände sig till honom och sa att om man efter stor möda har fått till något som man är riktigt nöjd med själv, så får man säga så! (Så det så!)

Nu ska jag läsa boken och återkommer sedan med min recension.

TisdagsTema 

Ha en trevlig tisdagskväll <3

 

 

Lördagen.

Av , , 2 kommentarer 10

”Jag ältar inte… det blir så tråkigt och jag vill inte vara en tråkig människa”, sa Harriet Andersson i kvällens avsnitt av ’Stjärnorna på slottet’. Hennes berättelse berörde mig mycket. Man ser bara den framgångsrika skådespelerskan, men har ingen aning om privatmänniskan bakom alla rollerna.

Jag tycker att den här omgången av ’Stjärnorna…’ har varit intressant. Ärliga, ödmjuka människor med varierande erfarenheter, men med båda fötterna på jorden. Helt annat än tidigare avsnitt, då det alltid funnits en diva, en bråkstake, eller någon annan uppmärksamhetstörstande person i gruppen.

Jag är väldigt trött. Jag har börjat sova om nätterna, men det känns som jag behöver sova ’i kapp’, för jag vill sova även på dagen.

I dag for jag ner till Mariedal med lite grejer till loppisen och sa samtidigt upp mitt bås. På onsdag måste jag tömma det. Det var mer jobb med det än jag trodde. Jag har varit ner varannan eller var tredje dag och fyllt på. Men jag har lärt mig mycket, bland annat hur man ska exponera sina grejer. Huller-om-buller är inte bra. Stora högar är inte heller bra. Jag har haft två stora dukar som jag till min stora förvåning inte fått sålt. Jag satte ner priset, men det hjälpte inte. I dag hängde jag dem över klädstången som blivit ledig, så de syntes i sin fulla längd… gick runt ett varv och när jag kom tillbaka var de borta.

Det ser glest ut i mitt bås, men jag är nöjd med den här omgången. Jag har mer att sälja, men det får bli senare i vår.

Loppisen ligger ju nästan granne med huset jag bodde i tidigare, så jag har träffat gamla grannar i bussen dit och i dag träffade jag en akvarellkompis som bor på Ersboda. Det är ju alltid trevligt.

Jag hittade en fin pärm för scrapbookingsidor i ett bås. Den mindre modellen. Det fanns färdigt skurna fina papper i den också och jag tror att jag ska börja på trädgårdsalbum nr 2 till min kompis. Hon gör om hela tiden runt det blå huset, så jag får nya fina kort på blommor och installationer. Kort som är roliga att scrappa.

Sen åt jag en räkmacka på Café Victoria så att jag skulle orka handla på vägen hem. På Ålidhems centrum var det ståhej… verkade vara nollning av nya studenter… läkarstudenter såg det ut som. De satt på stengolvet och åt mat från grillen och verkade ha kul.

När jag kom hem drack jag en kopp kaffe och somnade sedan på soffan. Jag sov länge, som sagt… jag är trött.

Ha en trevlig lördagskväll <3

Skitungarna.

Av , , 4 kommentarer 8

I dag vill jag rekommendera ytterligare en blogg jag följer som skrivs av en fantastisk ung tjej, Emma Kock.

http://skitungarna2011.blogspot.se/

Under sina studier till socionom for hon och en kompis till Uganda på utlandspraktik och började där arbeta med pojkar som levde på gatan.

Hon återvände ganska snart och driver nu ett hem för 13 hemlösa pojkar. Hur allt startade kan ni läsa i hennes allra första blogginlägg här: http://skitungarna2011.blogspot.se/2011/02/vad-i-hela-friden-ar-det-har.html och i en något förkortad version här: http://skitungarna2011.blogspot.se/2011/06/svar-till-hanna.html

Sen kommer ni att sitta hela sommaren och läsa i bloggen och bli mer och mer förundrade över vad denna unga tjej åstadkommer. Hela verksamheten bygger på insamlade bidrag och vill man vara med och hjälpa finns ett bankkonto på bloggen. 

På somrarna är Emma hemma i Sverige och arbetar för att få in pengar. Just nu är hon här och med sig har hon en av pojkarna, samt en liten parvel, Isaac, som hon precis har adopterat. Isaac hittades övergiven och slängd i ett buskage vid vägen, fördes till sjukhuset i Kabale, där Emma av en slump hittade honom och tog sig an honom och nu har hon alltså blivit hans mamma. En riktig solskenshistoria. Hur det gick till när Isaac kom till huset kan ni läsa här: http://skitungarna2011.blogspot.se/2012/03/hur-tanker-vi-nar-vi-tar-in-en-liten.html

Ha en trevlig onsdag <3

Något jag inte berättat.

Av , , 6 kommentarer 15

I morse anfölls jag av den stora melankolin, sorgen över att vissa saker i livet blev som de blev och inte som jag hade önskat.

I går när jag var på stan sprang jag på en gammal vän, en kvinna som en gång var med i vår tjejgrupp och som nu bor på annan ort. Det var flera år sen vi sågs sist. Hon hade läst min berättelse ”Den långa resan” och blivit väldigt gripen. Ni vet hur det blir… man står och trampar i snålblåsten och drar den öppna jackan tätare om kroppen… och antingen är man väldigt fåordig eller så kommer allt på en gång. I går hände det senare. Under de korta minuter vi stod där hann jag berätta en sak som jag inte skrivit om. 

Förutom Leena, hade jag en till syster som jag aldrig träffade, men pratade med ett par gånger i telefon. Hon var några år äldre än jag och var mycket liten när hon kom till Sverige som krigsbarn. Hon blev så småningom adopterad av paret hon hamnade hos och ville av någon anledning inte ha kontakt med sin biologiska familj. Jag har ett foto, taget hos en fotograf, med mina fyra äldre syskon där hon är med och hon har alltid funnits i mitt medvetande. För några år sen skrev jag ett brev till henne och hon ringde mig. Vi talades vid ytterligare en gång per telefon och pratade om att vi skulle träffas, men hon var tveksam. När hon fyllde 70 år skickade jag ett gratulationskort, som kom tillbaka. Jag ringde Folkbokföringen och fick veta att hon dött.

Plötsligt blev allting för sent. Mina förhoppningar om att få träffa henne grusades i ett slag och jag hade oerhört dåligt samvete för att jag inte tagit kontakt med henne tidigare, att jag inte varit påstridigare, att jag varit en dålig syster. Jag pratade med min bror som sa att vi bara kunnat respekterat hennes önskan och det är ju så… man måste respektera vad andra vill/gör, även om vi själva av hela vårt hjärta vill något annat. 

Jag är glad att vi hann prata med varandra ett par gånger och det var fina samtal. Bl.a. berättade hon att jag hade skrivit brev till henne medan jag var i Fåglum. Då jag var 7-8 år. De breven minns jag inte. Däremot minns jag att jag skrev några brev och skickade foton när jag kom hem till Finland. Vi har alltså varit medvetna om varandras existens hela livet, men det var komplicerat.

Sorg och saknad vällde alltså över mig i morse och tårarna trillade ner i frukostgröten. Vi var sex syskon och nu är vi bara tre kvar, två bröder och jag. En äldre bror som fick en dikt av mig när han påminde mig om att trots att jag inte längre har någon syster i livet, så är jag någons syster, och en yngre bror i Finland som jag nog snart ska fara och hälsa på.

Jag har en fin rosenskära på min balkong med många knoppar.

rosenskara

Ha en trevlig lördagskväll <3

 

 

Hundraåringen som bloggar varje dag.

Av , , 2 kommentarer 7

fintulpan

Alla vill vi leva länge, men ingen vill bli gammal. Ålderdomen skrämmer de flesta med alla krämpor och tillkortakommanden. Hur var det nu Shakespeare beskrev det i sin monolog om människans sju åldrar? Till slut kommer den andra barndomen, utan tänder, utan syn, utan smak, utan allt… total glömska.

Jag skulle gärna leva i hundra år om jag skulle förbli lika pigg som Dagny, eller Bojan som hon kallar sig på sin blogg. Ni har kanske sett henne i Fråga Doktorn eller i något annat sammanhang på TV eller i tidningarna. Dagny fyllde nyligen 102 år, men orkar ändå skriva ett blogginlägg varje dag. Hon är rörlig och social och reser runt i Sverige. Hörseln är lite dålig, men hjärnan är skarp och det är ett nöje att läsa det hon skriver och titta på de fina bilderna hennes ’fotograf’ tar åt henne. Jag hajade till av förtjusning över det senaste inlägget, där Dagny sitter i en gunga i en lekpark.

Jag rekommenderar verkligen hennes blogg:  http://www.123minsida.se/Bojan/99578346 Hon är en förebild för oss alla. Bloggen är lite speciellt uppbyggd, det senaste inlägget ligger längst ner på sidan, så man får scrolla ner.

En som inte kommer att leva i hundra år, är den stackars mannen jag skrivit om tidigare, som jag försökte hjälpa hem i vintras. Det går utför för honom och jag vet inte om det finns något man kan göra. I dag föll han rakt i famnen på mig när jag satt och väntade på bussen på Vasaplan. Han går med käpp nu och vinglade över bussgatan farligt nära att bli påkörd av bussarna. Han siktade mot bänken där jag satt och det gick ganska bra, ända tills någon hamnade i vägen för honom och han tappade koncentrationen och vacklade till. Jag hann precis fånga upp honom, men det är svårt att hantera en totalt ostyrslig människa, så det höll på att gå riktigt illa innan han lyckades pricka bänken.

Som tur var fanns det en handlingskraftig ung man där, som tog upp sin telefon och sa till mig att det kanske var läge att ringa efter skjuts åt XX. Jag vet inte vart han ringde, men det verkar som han hade gjort det förut. Stackars XX, för honom är varje dag en kamp och det känns inte värdigt att någon måste leva så. 

Ta hand om varandra och ha en trevlig fredagskväll <3

 

Nostalgi och feber.

Av , , 2 kommentarer 9

Nu blev jag riktigt nostalgisk. Jag satt och såg på ”Så ska det låta” med bl.a. pantertanterna Siw Malmkvist, Ann-Louise Hansson och Towa Carson. Vilka härliga damer!

När jag studerade vid Åbo Akademi på 60-talet, spelade Siw Malmkvist huvudrollen i musikalen Irma la Douce på Svenska Teatern i Åbo. Då var hon gift med Lasse Mårtensson, känd finlandssvensk musiker och kompositör. Jag minns honom som en fantastisk jazzmusiker. Efter föreställningarna kom skådespelarna ofta till kårhuset och festade med oss studenter, så jag har varit på några fester med Siw och Lasse. De var så himla kära och satt mest och pussades i stentrappan ner till källarlokalen där vi hade vår ’ölbar’ och våra efterfester. Jag minns också att Lasse gärna satte sig vid pianot och jammade. Jag såg Irma la Douce ett par gånger och lilla spröda Siw var lite av en idol då. Jag vet inte varför de här minnena kom till mig så starkt i kväll. Kanske för att jag fortfarande tycker att Siw i all sin vimsighet fortfarande är så charmig.

I dag har jag mest sovit. I natt fick jag en konstig febertopp. Jag har ju inte haft någon feber, men i går kväll fick jag frossa och så steg febern ganska hastigt och jag fick våldsam hjärtklappning. Jag hade inte ont någonstans och inte särskilt svårt att andas heller, men blev plötsligt kokhet och rödrosig om kinderna. Mycket konstigt, men vad gör man kl 02 på natten? Jag hade precis tagit en stor alvedon, så det var bara att vänta och lugna ner sig. Ett tag funderade jag på att gå ut och ställa mig på balkongen för att riktigt kyla ner mig, men jag gjorde ett stort glas med iskall ingefärsdricka och satte mig i soffan och löste korsord till kl 04.
Jag är ju vanligtvis ganska kaxig och tycker att jag klarar mig så bra själv, men ibland kan jag sakna någon som kunde klappa mig på axeln och lugna ner mig. Nåja, så småningom kände jag att febern sjönk och hjärtklappningen lugnade ner sig, så jag kunde lägga mig och klappa mig själv på axeln tills jag somnade. Sen sov jag till och från och svettades, bytte nattlinne och svettades. På morgonen hade jag ingen feber och har inte hostat så mycket i dag heller. Det blev som en vändning där. Nu har jag bäddat rent och tänker SOVA hela natten.

När jag kände att jag fick feber, höll jag på och joxade med en massa knappar. När jag bodde på Vargvägen hittade jag två lådor med fina retroknappar i omloppsrummet. Sånt kan man ju inte bara kasta, så jag tog in dem och la dem till min tidigare ganska stora knappsamling. Nu tänkte jag lägga ut dem på Tradera, för jag har sett att lite ovanliga knappar är mycket populära. Men först ska de ju sorteras, räknas, mätas, fotograferas m.m. Jag blev kanske lite ’överansträngd’ av det.

God natt mina vänner <3

 

 

If I needed you…

Av , , 8 kommentarer 8

overblommade2

Säg den lycka som varar. I dag for broddarna på igen. Det blötsnöade, blåste och var kring nollstrecket, så jag var rädd för att det skulle finnas hala fläckar. Jag har en benägenhet att hitta just dem.

Gårdagens träning blev lite väl häftig för mig. Dels har min hosta förvärrats, så jag borde kanske ha låtit bli att träna helt, och dels har jag ont i alla muskelfästen i axlar och rygg. Somliga anser att vi som har diagnosen fibromyalgi inte ska styrketräna alls, andra anser att man kan träna med lätta vikter och många repetitioner. Få sjukgymnaster är insatta i hur fibromyalgipatienter fungerar, så även min, så en stor del av ansvaret ligger på mig själv. Den bästa träningen för mig är utan tvekan bassängträningen/ vattengympan. Den är skonsam, samtidigt som jag behåller rörligheten.
Ok, jag har ont i dag och det är inte vanlig t.r.ä.n.i.n.g.s.v.ä.r.k.

När jag låg på rygg i morse, pep det i sidan vid varje utandning. Funderade på att ringa vårdcentralen, men eftersom jag inte har någon feber, avstod jag. I stället for jag till apoteket på Ålidhems centrum för att köpa mer slemlösande hostmedicin. Tänk att det inte finns någon sockerfri hostmedicin. Jag skulle gärna ta någon besk variant i stället för att få ont i magen av suspekta sötningsmedel. Expediten rekommenderade vattenlösliga tabletter av Bisolvon, för hon tänkte att det skulle vara mindre sötningsmedel i en tablett. Jag läste på förpackningen: ”1 löslig tablett innehåller: bromhexinhydroklorid 8 mg, citron och pepparmintsarom samt övriga innehållsämnen”. Skriver man så på ett läkemedel? Vi fick öppna förpackningen och ta ut bipacksedeln för att ta reda på vad ’övriga innehållsämnen’ var.

Ok, jag ska lösa upp tabletterna och hälla i mig dem och så hosta, hosta, så att jag inte åker på  lunginflammation. Det blir ingen vattengympa i kväll, tyvärr.

På hemvägen hoppade jag av bussen vid OK, för jag hade ett paket att hämta. Ett överkast från Gudrun Sjödén som jag ropat in på Tradera. Svart med vita prickar på ena sidan och svart/vitt blommönster på den andra. Jag ska dela på det och ha halva i soffan där jag sitter, för jag sölar ofta när jag jag fikar, den andra halvan ska jag dela och sy dynor till mina korgstolar. Men först måste jag tvätta det och hoppas att jag får ut den starka doften av sköljmedel.

Såg ni programmet ’Jills veranda’ med Kristian Gidlund i går? Scenerna i hästhagen var helt magiska… och Jill Johnson var precis rätt person att styra upp det hela.

Blue eyes crying in the rain…

If I needed you…

Ha en fin torsdagskväll <3

 

Skitungarna.

Av , , Bli först att kommentera 6

Via en blogg jag ibland läser, har jag kommit i kontakt med bloggen om ’skitungarna’

http://skitungarna2011.blogspot.se/ 

Två mycket unga svenska tjejer driver ett hem för ett antal före detta gatubarn i Uganda.

Vill ni veta hur det hela började, kan ni läsa det allra första inlägget från februari 2010.

Jag lovar att ni blir imponerade över de här tjejernas idealism, styrka och mod. Inte ens i min ungdom hade jag vågat göra det de gjorde.

 

Ha en trevlig onsdagskväll <3