Isdropparna i träden gnistrar i eftermiddagssolen.

Natten till 8 februari lämnade exet oss. Jag märkte redan på julen att han blivit mycket sämre i sin Alzheimers och sedan gick det fort utför. Han fick fara akut in på sjukhuset och efter ett dygn där orkade han inte mer. Vi var förberedda, men ändå inte…
Johanna kom upp direkt från Stockholm för att stötta sin syster och planera begravningen. Jag är så glad att hon har en syster att dela sorgen med och att de kommer så bra överens.

Det har ju varit några intensiva år och jag sitter och funderar hur det nu kommer att bli. Det kommer att bli tomt och ledsamt. Ingen som ringer och vill komma och äta eller prata om gemensamma minnen eller titta på gamla fotografier och försöka minnas omständigheterna kring dem.
Alzheimers är en hemsk sjukdom, inte minst för de närstående. Det är förkrossande att se en stark och vital människa brytas ner och tappa alla sina förmågor. Exet var ändå ganska nöjd och positiv. När orden tröt, dansade han tango. Överallt. Jag var med honom på ett läkarbesök som slutade med att han tog en svängom med doktorn på vägen ut. Nu dansar han vidare någon annanstans.

Memento mori! Memento vivere!
Tänk på döden! Kom ihåg att leva!