Marja

Den långa resan.

Kategori: Den långa resan.

Något jag inte berättat.

Av , , 6 kommentarer 15

I morse anfölls jag av den stora melankolin, sorgen över att vissa saker i livet blev som de blev och inte som jag hade önskat.

I går när jag var på stan sprang jag på en gammal vän, en kvinna som en gång var med i vår tjejgrupp och som nu bor på annan ort. Det var flera år sen vi sågs sist. Hon hade läst min berättelse ”Den långa resan” och blivit väldigt gripen. Ni vet hur det blir… man står och trampar i snålblåsten och drar den öppna jackan tätare om kroppen… och antingen är man väldigt fåordig eller så kommer allt på en gång. I går hände det senare. Under de korta minuter vi stod där hann jag berätta en sak som jag inte skrivit om. 

Förutom Leena, hade jag en till syster som jag aldrig träffade, men pratade med ett par gånger i telefon. Hon var några år äldre än jag och var mycket liten när hon kom till Sverige som krigsbarn. Hon blev så småningom adopterad av paret hon hamnade hos och ville av någon anledning inte ha kontakt med sin biologiska familj. Jag har ett foto, taget hos en fotograf, med mina fyra äldre syskon där hon är med och hon har alltid funnits i mitt medvetande. För några år sen skrev jag ett brev till henne och hon ringde mig. Vi talades vid ytterligare en gång per telefon och pratade om att vi skulle träffas, men hon var tveksam. När hon fyllde 70 år skickade jag ett gratulationskort, som kom tillbaka. Jag ringde Folkbokföringen och fick veta att hon dött.

Plötsligt blev allting för sent. Mina förhoppningar om att få träffa henne grusades i ett slag och jag hade oerhört dåligt samvete för att jag inte tagit kontakt med henne tidigare, att jag inte varit påstridigare, att jag varit en dålig syster. Jag pratade med min bror som sa att vi bara kunnat respekterat hennes önskan och det är ju så… man måste respektera vad andra vill/gör, även om vi själva av hela vårt hjärta vill något annat. 

Jag är glad att vi hann prata med varandra ett par gånger och det var fina samtal. Bl.a. berättade hon att jag hade skrivit brev till henne medan jag var i Fåglum. Då jag var 7-8 år. De breven minns jag inte. Däremot minns jag att jag skrev några brev och skickade foton när jag kom hem till Finland. Vi har alltså varit medvetna om varandras existens hela livet, men det var komplicerat.

Sorg och saknad vällde alltså över mig i morse och tårarna trillade ner i frukostgröten. Vi var sex syskon och nu är vi bara tre kvar, två bröder och jag. En äldre bror som fick en dikt av mig när han påminde mig om att trots att jag inte längre har någon syster i livet, så är jag någons syster, och en yngre bror i Finland som jag nog snart ska fara och hälsa på.

Jag har en fin rosenskära på min balkong med många knoppar.

rosenskara

Ha en trevlig lördagskväll <3

 

 

Gudstjänst i Fåglums kyrka.

Av , , 4 kommentarer 7

På söndagens program stod alltså gudstjänst i Fåglums kyrka. Jag har besökt kyrkan efter det att jag flyttat från Fåglum, men inte varit på gudstjänst.

Under mina år i Fåglum gick tanterna och jag i kyrkan varje söndag. Vi promenerade längs vägen på vintern och genade genom kohagarna på sommaren. Jag tyckte inte om att gå i kyrkan. Det var tråkigt att sitta stilla och jag var lite rädd för den allvarliga stämningen och prästens stränga röst när han predikade uppifrån predikstolen. Det handlade mycket om synd och förtappelse.

Nu hade jag Sture och Johanna med mig, en ung kvinnlig präst skulle förrätta gudstjänsten och ungdomar från Fåglum skulle musicera. Det lät ju inte så skrämmande.

I själva verket blev allting ljust och vackert. Den lilla kyrkan från 1100-talet är mycket vacker. Det var ovanligt många besökare. Alla hälsade på varandra och log. Jag satt vid ett fönster och tittade ut på den vackra grönskan och kände ett inre lugn.

Altartavlan

Predikstolen

Dagens tema var medmänsklighet. Du måste älska dig själv för att kunna älska andra. Du måste först hjälpa dig själv, innan du kan hjälpa andra. Precis som man får lära sig när man flyger: Ta först på dig din egen syrgasmask, innan du hjälper andra.

Ungdomarna spelade fint, bl.a. Fäbodpsalm och Amazing Grace. Johanna satt bredvid mig och sjöng så vackert att jag till slut kände tårarna stiga i ögonen. Vilken kontrast till min barndoms upplevelser.

God natt <3

Återvändarkvällen.

Av , , 8 kommentarer 0

Efter besöket i Östergården, gick vi rakt över till skolan. Där hade inga större förändringar skett, vare sig i lärarbostaden, där ju Gun-Britt hade bott, eller i skolsalen. Jag hade nog inte varit där inne sedan jag var barn och jag märkte att jag hade glömt ett rum i min beskrivning i ‘Den långa resan‘, nämligen magister Karlbergs arbetsrum.

Det var speciellt att gå in i skolsalen. Där stod nu ett par vävstolar, några långbord och en massa stolar färdiga att spridas ut på golvet för fest. Skåpet med låneböckerna var borta, men Gun-Britt bekräftade att jag hade kommit ihåg rätt var det stod.

Sen gick vi ner till ån, Nossan, där man fortfarande fiskar kräftor.

På kvällen var det då dags för den stora återvändarträffen i klubbhuset. Ca 90 personer hade anmält sig, både fåglumsbor och utifrån kommande. Gun och Sture kom med oss, jag visste att Gun-Britt och ett par andra gamla klasskamrater skulle komma, men för övrigt trodde jag att det skulle bli en lugn kväll med god mat och underhållning.

Vi hann inte ut från parkeringen innan folk kom och hälsade. Johanna och jag är ju stadsbor, så vi fick snabbt lära oss att här hälsade alla på alla och tog i hand och den man inte kände frågade man vem den var. “Vem är du?” och “Kommer du ihåg mig?” var de vanligaste frågorna. Många äldre människor kom ihåg mig och jag utvecklade en strategi där jag först frågade efter namnet och sedan efter boplatsen och ibland ringde det en klocka i bakhuvudet.
Alla ville bli fotograferade i olika konstellationer, så Johanna fick ta det ena kortet efter det andra med olika kameror.

Jag var ju redan uppvarvad efter dagens upplevelser, så det var bara att fortsätta i samma spår. Jag hade med mig mina gamla skolkort och kom snart underfund med att nästan alla mina gamla klasskamrater var där. De flesta hade jag inte sett sedan skoltiden och ett par skulle jag inte ha känt igen. Efter maten tillbringade jag nästan hela tiden ute i hallen, där jag stod och pratade och pratade… Johanna sprang två steg bakom mig och fotade, till slut sa hon att hon kände sig som en riktig paparazzi. (Just de korten har jag inte hunnit titta på än.)

Jag förstod att många hade läst ’Den långa resan’. De som inte själva hade dator, hade varit hos någon annan och läst. Jag träffade bl.a. en kvinna som kom till Essunga församlingsgård som krigsbarn samtidigt med Leena och min bror. Hon sa att hon hade läst vartenda avsnitt. Hon tyckte också att Johanna var så ruskigt lik Leena. Samma sak sa Sture nästan direkt han träffade henne. Jag kan bara hålla med.

(Jag tror förresten att Leena var med oss.)

Hela dagen var magisk. Vi hade svårt att somna när vi gått och lagt oss.

Nästa dag var söndag och vi skulle till kyrkan på högmässa.

Ha en trevlig onsdagskväll <3

Dahlior.

Av , , 6 kommentarer 3

I dag är jag trött och har ingen inspiration att skriva. Johanna har skickat alla bilder från sin kamera och totalt har jag nu drygt 500 foton att redigera. Många går bort direkt; motljusbilder, dubbelhakor, dubletter m.m. Jag tar ju minst två bilder på samma motiv, så antalet bilder reduceras hela tiden, men jag kommer inte att ha ont om motiv att scrappa under höstens tre träffar.

 

Vi kör lite Dahlior.

Allra först på lördagsmorgonen for vi till tanternas grav med blommor. Gun plockade en fin bukett åt mig i trädgården. Orange och gula Dahlior.

Dahlior av alla de färger stod på rad i rabatten.

De orangefärgade lyste framfusigt.

De mörkröda var lockande exotiska.

De vackert vita var oskuldsfulla,

och de rosa var ljuvast av alla.

Ser ni hjärtat? Det är till er.

Ha en skön tisdagskväll <3

P.S. Jag glömde tydligen fotografera de gula. D.S.

 

Resans höjdpunkt.

Av , , 10 kommentarer 2

Den absoluta höjdpunkten på resan till Fåglum var besöket i det lilla röda huset.

Jag har bott i ett hus som jag inte kommer ihåg och i ett hus som jag inte känt mig hemmastadd i, men jag har alltid älskat huset i Östergården. När jag beskrev det i ett avsnitt av ‘Den långa resan’, fick jag många positiva reaktioner på att jag gjorde det så i detalj, men även reaktioner på att jag, trots omständigheterna, gjorde det med sådan värme.

Huset har underhållits under alla år och renoverats varsamt. Väggen mellan köket och den lilla kammaren hade slagits ut, köket hade moderniserats och matplatsen hade flyttat ut där den lilla kammaren fanns. Det stora, stängda rummet var nu ett ljust vardagsrum. Bjälkarna i taket hade tagits fram och allt var målat i ljusgrått och vitt. Inredningen var också ljus och mycket smakfull. Trappan till den övre våningen var målad vit. Helheten var väldigt vacker.

Johanna bad mig peka ut väggen där Luther hängde och då slog det mig att det var just den väggen som var borta. Väggen var borta och Luther var borta. Allt var bara ljust och vackert.

Det lilla hönshuset var reparerat och målat. Uthuslängan med dasset var kvar i sitt ursprungliga skick. De gamla äppelträden fanns kvar. För övrigt var trädgården mycket vacker, med välskötta gräsmattor och blomrabatter och blomsterarrangemang överallt.

Jag drabbades av stark eufori, ett totalt lyckorus över att huset var så fint. Att det var så väl omskött och att det var så vackert renoverat. Min första tanke var förstås att jag ville bo där, men sen kände jag bara tacksamhet över att huset inte fått förfalla och glädje över att allt var så fulländat.

Jag har ju tidigare lagt in en bild på min bästis Gun-Britt och mig, när vi sitter på trappan till huset sommaren 1952. Gun-Britt var med nu och vi satte oss på trappan på samma sätt och tog en bild 58 år senare. Ganska kul, inte sant? Jag kommer att scrappa en vacker layout på de två bilderna i höst.

Huset är ju nu någon annans hem, det respekterar jag och lägger därför inte ut några bilder på vare sig huset eller trädgården i bloggen. De bilder jag tog är mina privata minnen och kommer att förvaras så.

En sak måste jag dock bekänna. Jag pallade några äpplen som låg på marken. Här ligger de i köksfönstret i Skräddaregården i gott sällskap med Guns fina Mårbackapelargoner, som är två generationer gamla.

Sen blev de uppätna och smakade precis lika gott som när jag var barn.

Ha en lugn måndagskväll <3

Många intryck blev det…

Av , , 6 kommentarer 3

Hemma igen, totalt uppfylld av allt jag varit med om. Besöket i Fåglum kunde inte ha kommit mer lägligt än just nu när jag skrivit färdigt ‘den långa resan’. Allt ligger fortfarande på ytan och gör att sinnena skärps inför varje upplevelse. Jag har besökt det lilla röda huset, skolan, kyrkan, affären, den gamla eken, träffat många gamla skolkamrater och nya bekanta jag fått via bloggen, tittat i gamla fotoalbum och pratat, pratat… Den långa resan känns inte längre så lång, den har sjunkit in som en del av mitt liv.

Jag är innerligt glad att min dotter Johanna följde med mig. Hon tog på sig rollen som min assistent och fotograf, medan jag för en gångs skull tillät mig själv att yra omkring.

Här fotograferar hon mig när jag fotograferar… 
den här fina Kaprifolen.

Jag hade inte bara en assistent, utan en privatchaufför också i Sture. Vi bodde bekvämt i Skräddaregården hos Sture och Gun och fick förutom god mat, all tänkbar service.
Tack för er stora gästfrihet!

Jag var ju mycket i Skräddaregården när jag bodde i Fåglum. Huset är nu renoverat och tillbyggt, men ladugården och det gamla päronträdet finns kvar. Här i kvällssolens sken.

Halva päronträdet föll när det stormade, men resten bär fortfarande frukt.

Vi var ju på landet. Här är utsikten en mycket tidig morgon genom fönstret. De två hararna jag skulle fotografera hann slinka undan.

Närmast fönstret står äppelträden.

 

Fortsätter i morgon…

Ha en fin söndagskväll <3

Den långa resan. Flera frågor…

Av , , 6 kommentarer 1

Jag förstår så väl att många funderar över hur min relation till min ursprungsfamilj har varit. Jag är van att få just de frågorna.

Som jag redan sagt så accepterade jag mina föräldrar direkt. Jag var varken överförtjust eller besviken när jag träffade dem. Det kändes naturligt att de var min mamma och min pappa. Det var säkert svårare för dem att plötsligt få en nioåring som de inte kunde kommunicera med. En nioåring som var van att klara sig själv och vara för sig själv.

Jag tycker det gick bra. När jag flyttat hemifrån vid 18 års ålder, var jag mån om att ha kontakt med mina föräldrar och Leena. Jag kom hem och hälsade på, ringde och skrev brev.

Tyvärr dog min pappa när Johanna bara var ett år, men hon hade bra kontakt med sin mormor. Min man och jag pratade svenska med varandra, men Johanna lärde sig finska hos sin dagmamma i Haparanda och sedan fick hon läsa finska som hemspråk under hela skoltiden. Hon kunde alltså kommunicera med sin mormor och har alltid varit väldigt medveten om sitt finska ursprung.

Jag hälsade regelbundet på mamma i Finland. Vi pratade aldrig om min tid i Fåglum. Hon hade svårt att prata om allt som hänt under och till följd av kriget. När jag gick i terapi kom vissa negativa känslor fram gentemot henne. Det hade ju varit konstigt annars. Jag fick god hjälp att bearbeta dem, förstå och försonas.

Jag är ju inte uppvuxen med mina äldre bröder, så vi har haft lite olika kontakt genom åren. Ibland har det bara varit julkortskontakt i 10 år mellan mötena, ibland har vi träffats oftare. Jag hade tidigare mest kontakt med min äldsta bror, men just nu har jag mycket kontakt med min andra bror. Vi mailar, han läser min blogg och har till och med blivit inspirerad att skriva själv om sina erfarenheter.

Min yngre bror har alltid bott i Björneborg. Han lever ensam och vi har regelbunden kontakt. Jag brukar hälsa på honom och andra bekanta jag har kvar där varje sommar.

Ja, det var allt för den här gången. Fråga gärna mer om ni fortfarande undrar…

Ha en lugn torsdagskväll <3

Det gamla fotografiet.

Av , , 4 kommentarer 3

Jag har tittat en hel del på gamla fotografier under det senaste halvåret. Kvaliten har inte alltid varit den bästa och många har bleknat under årens lopp, men motiven har varit fascinerande.

Här är ett fotografi jag tittat på ofta och länge.

Det finns inga anteckningar om detta fotografi. Jag gissar att det är taget i början på 1920-talet. Det föreställer Farbror Nat med familj och Tant Gerda (sittande) med Tant Augusta stående bakom sig. Alla är söndagsklädda och sitter uppstramade, spänt väntande på fotografens blixt. Den lille pojken, som senare i livet blev tandläkare, är klädd i sjömanskostym och har en hund i famnen. Den lilla flickan läser en bok och har svårt att hålla sig för skratt. Jag tror minsann Tant Gerda ler lite. Har hon ett handarbete i famnen? Ja, förstoringsglaset visar att hon broderar på en linneduk eller en gardin.

Kvinnan i soffan bredvid Farbror Nat ser mycket äldre ut än han. Är det kanske hans mamma? Eller syster? Det finns vissa likheter. Var hans fru död redan då?

Tant Augusta står i bakgrunden. Det får mig att tro att hon redan då arbetade som hushållerska hos Farbror Nat. Eller så var hon tvungen att ställa sig där för att inte hamna med ryggen mot kameran.

Fotot är antagligen taget hemma hos Farbror Nat. Jag känner igen korsstygnstavlan med älgarna och tavlan med den bredbente pojken verkar också bekant. Möblemanget är likadant som tanterna hade i finrummet och orgeln är precis en sådan jag lärde mig spela på.

Fotografen har inte placerat huvudmotivet mitt i bilden. Antagligen var det viktigt att få med hela interiören.

Farbror Nat var en stilig man. Jag minns att jag tyckte mycket om honom och jag tror att Tant Gerda gjorde det med. I alla fall umgicks de väldigt mycket. Tänk om…

Ha en trevlig onsdagskväll <3

Den långa resan. Svar på frågor.

Av , , 8 kommentarer 3

Äntligen ska ni få svar på de frågor ni ställt ang. “Den långa resan”.

Jag gör en sammanfattning.

Mina föräldrar kom från Karelen, från en socken utanför Viborg. Efter kriget tillföll det området Ryssland. Under kriget evakuerades mamma och mina äldre syskon och de hamnade till slut i Björneborg. Mina äldre syskon skickades som krigsbarn till Sverige.

När kriget var slut, bosatte sig mina föräldrar i Björneborg. De byggde hus och bodde där resten av sitt liv.

Mina äldre syskon kom tillbaka till Finland efter kriget. Leena bodde hela sitt liv i Björneborg, men båda mina bröder flyttade tillbaka till Sverige i vuxen ålder och bor fortfarande här.

Jag var alltså 9 år när jag kom hem till mina föräldrar. Jag kunde ingen finska, så jag fick gå i en svenskspråkig skola och läsa finska som ett främmande språk. Jag tog studenten när jag precis fyllt 18 år och flyttade hemifrån för att studera vid Åbo Akademi.

Jag träffade min man i Åbo, vi gifte oss 1967 och flyttade till Haparanda. Vi hade båda utbildat oss till lärare och jobbade på Tornedalsskolan i Haparanda i nio år. På somrarna var vi i Finland. Sen bodde vi tre år i Luleå och kom till Umeå 1980. ‘And the rest is history‘, som man säger.

När jag kom hem till Finland som nioåring, hade jag en 2 månader gammal lillebror. Det blev en stor omställning i mitt liv. Jag kunde inte prata med mina föräldrar och de var främlingar för mig. Som tur var, bodde både Leena och en av mina äldre bröder kvar hemma. De kunde prata svenska och hjälpa mig till rätta. Leena gick dessutom i samma skola som jag under det första året.

Jag kunde göra mig förstådd på finska redan efter några veckor. Barn i den åldern lär sig snabbt. Jag fick både finsktalande och svensktalande kompisar och jag fick snabbt en svensktalande ‘bästis’.

Jag kan inte säga att jag längtade efter mina föräldrar när jag bodde i Fåglum. De var så långt borta i ett annat land. Jag visste att de fanns, hade kort på dem och skrev brev. Däremot längtade jag efter varje sommar och att Leena skulle komma. Hon blev väl egentligen min mamma.

När jag kom hem accepterade jag mina föräldrar direkt. De var min mamma och pappa och jag ifrågasatte aldrig varför de låtit mig vara kvar i Sverige så länge. Jag längtade inte tillbaka till Fåglum och tanterna. Tant Gerda var död och mitt liv skulle gå vidare.

Livet i Finland var helt annorlunda, men jag lärde mig snabbt de nya koderna, var duktig i skolan och levde tonårsliv med kompisarna. Leena flyttade hemifrån, men vi var ändå mycket tillsammans. Jag var ofta hemma hos henne och hjälpte henne med barnen.

Jag bodde ju bara drygt åtta år hemma hos mina föräldrar, innan jag flyttade hemifrån. Hinner man lära känna varandra på åtta år?

Stannar här för i dag. Ställ gärna fler frågor om ni fortfarande undrar över något.

Ha en skön tisdagskväll <3

Den långa resan (29). Epilog, del 2.

Av , , 10 kommentarer 3

I början på 1960-talet besökte jag Fåglum igen. Då bodde jag hos farbror Ejnar och tant Agnes i Skräddaregården. Min gamla klasskamrat Mai och jag for till Nossebro på dans och jag kom inte hem i rätt bil. Stackars tant Agnes låg vaken och oroade sig. Jag skämdes!

Nästa gång var 1975, då jag hade min man och Johanna, 5 år, med mig. Vi bodde hos Sture och Gun i Skräddaregården.
Vi for till Östergården och fick komma in och titta. Jag hade inte varit inne i huset sedan den gången jag var där ensam och tog några minnessaker. Jag kände igen mönstret på linoleummattan i trappan upp till andra våningen.

De kort vi tog då har tappat färgen och blivit röda. Här står jag i alla fall på trappan och Johanna har blivit trött på att posera.


Tanternas lusthus fanns kvar. Det hade flyttats till Karl-Alvars trädgård, målats gult och fått rödrutiga gardiner.

Jag försöker gömma mig bakom det (till vänster).

Sen dröjde det 20 år till nästa gång. Jag var och hälsade på min äldsta bror i Ljungby. Vi for till Göteborg och därifrån var det inte långt till Fåglum. Vi skulle bara på en söndagsutflykt och jag hade fått för mig att jag ville se kyrkan. Ingen var hemma i huset, så jag tog några foton från utsidan. Lusthuset stod kvar i Karl-Alvars gamla trädgård.

Besöket i kyrkan och det oväntade mötet med Sture från Skräddaregården har jag berättat om i avsnitt 16 av Den långa resan.
Det var alltså för 15 år sedan.

Nu är Den långa resan slut. Det har varit ett nöje att skriva ner min historia, även om det inte alltid varit lätt. Jag är glad att jag gjort det på detta sätt. Jag har fått positiv respons och oväntade och trevliga kontakter. Jag är speciellt glad över att mina bloggvänner från Hanky föjt med mig till vk.se och stöttat mig. <3
Kram till alla mina läsare. Hoppas ni fortsätter läsa
min blogg.

Nu undrar jag om det finns några frågor ni funderar över. Skriv ner dem i kommentarsfältet, eller skicka per mail. Min mailadress finns i vänsterkolumnen. Eventuella frågor kommer jag i så fall att besvara i ett vanligt blogginlägg.

Ha en fin onsdagskväll<3