Marja

Den långa resan.

Opa! Opa!

Av , , 6 kommentarer 3

I morgon flyger jag till Stockholm och kommer att ta några dagars paus från bloggandet. Under tiden ska ni få lära er en grekisk dans. 

Under hela åttitalet dansade jag internationell folkdans. Vi dansade främst danser från Balkanländerna och jag gillade mest grekiska danser. Den här dansen är min favoritdans. Den heter Hassapikos eller slaktardansen. Man ska föreställa sig tyngden av ett slaktat djur på axlarna och dansa framåtböjd med böjda knän.

Dansen kallas också för Zorbas dans, efter filmen  Zorba the Greek med
Anthony Quinn.

Den har många stegkombinationer och måste därför koreograferas.

Jag hittade en underbar version på Youtube, med tre eleganta män som verkar dansa på någon privat tillställning. De är lite stela i knäna, men mot slutet kommer en mycket fin nigning, vid 3:34 ungefär. 
Man ser att det inte är första gången de dansar tillsammans och det syns tydligt att mannen som dansar längst ut till vänster (ur vår synvinkel) bestämmer turerna. De två andra tittar på hans fötter i början på varje ny tur.

 Nu dansar vi!

P.S. Appropå inlägget om att jag hade städat, kom en av mina bloggläsare och ringde på i dag. Kul! Tyvärr var jag lite stressad med att stryka och packa inför Stockholm, så vi får ta änglakaffet en annan gång.
E-M, jag lovar att jag ringer dig nästa gång jag har städat!

Protest eller/och kreativitet?

Av , , 3 kommentarer 1

Vid busshållplatserna i Umeå finns det inte längre några skräpkorgar. Ultra blev less på att de demolerades och att skräpet ändå låg utanför.

Vad gör man nu då när man ätit upp sin kexchoklad och inte vill kasta pappret på marken. Ja, jag stoppar det i fickan eller i väskan, men den här personen har klämt fast det i taket på busskuren.

 
Är det månne en protest eller bara kreativitet? Kanske både och?

Funderade på vad det skulle bli för reaktion om vi alla klämde fast våra papper i en rad…

Den här veckan blir det tyvärr inget nytt inlägg i "Den långa resan." Jag har alldeles för mycket trevligt att tänka på här och nu. 

Nystädat!

Av , , 7 kommentarer 3

I dag har jag städat.

Meddelas endast på detta sätt.

Nu sitter jag här och väntar att någon ska komma och hälsa på.

Visst är det underligt att när hela lägenheten är ren och allt är undanplockat, så kommer aldrig någon. Men när jag sitter där i morgonrocken med smutsigt hår och lägenheten ser ut som ett bombnedslag, DÅ ringer det på dörren.

Kan det bero på att det oftast är stökigt hos mig och sällan nystädat? Oddsen är ju förstås större att någon kommer på en ostädad dag då.

Men nu är det städat. Skynda er innan jag hinner stöka till det igen! Jag bjuder på änglakaffe eller änglaté och jag tror jag glömt en bit banankaka i frysen.

Jag har också ett fantastiskt överhäng från balkongtaket igen.

Det droppar och bildas små spetsmönster i nederkanterna.

See you!

 

”… tills det tinar.”

Av , , 6 kommentarer 1

 I notiserna från Kustlandet i dagens Vk kunde man läsa om Konst i det vita i Hörnefors. Konstföreningen Hörneforsgruppen har skapat olika konstnärliga ting av is och snö. På dagtid får solen skina genom iskonsten och på kvällen tänds eldar och ljus.


"Iskonst i mörker"

“Utställningen pågår tills det tinar”. Visst låter det underbart? Ingen deadline, inget bäst-före-datum, utan vi låter naturen bestämma. På ett positivt sätt.
Inte som tågbolagen, som uppmanar folk att jobba hemifrån när det snöar. Hur tänkte de där?

Hur långa armar tror de kirurgerna har… ett dropp hit eller dit…lite svinn får man alltid räkna med, eller hur?

Såg i dag att snöblocken för årets snöskulpturtävling var på plats i Rådhusparken. Något för Ronja och mig att fotografera nästa vecka. Inte första gången hon poserar framför en snöskulptur eller ett iskonstverk i Umeå. Har faktiskt glömt vad årets tema är.

Min kompis på Rådhustorget hade SNÖ i örat. Vågade inte peta bort det, för jag började misstänka att det var något slags spionhörsnäckor. Ja, titta själva…kablar upp under baskern och epåletter på axlarna.

Huu, vem är han egentligen?

En vanlig tråkig måndag.

Av , , 7 kommentarer 4

Fick vänta länge på bussen i dag och hade tid att se mig omkring.

Hållplatsskylten, som sitter på busskuren, hade vikts ner.


Hur kan det ha hänt?

Taket inne i kuren såg ut så här.

Tror ni snöskopan har trasslat in sig i kuren? Det hade varit kul att se i så fall.

I USA och även här i Sverige kan man se skor dinglande i telefontrådarna. Det sägs att gängen markerar sina revir pådet sättet.
Vad markerar man genom att slänga upp ett spirallås, med nyckeln i, i en björk?

Hade bara tråkiga ärenden att uträtta i dag. Gick förbi Stadium, som hade 75% rökskaderea, och folk köade i snålblåsten utanför.Träffade en vän som hade fyndat. Överallt på stan gick folk omkring med Stadiums oranga plastkassar.

Jag gick in på Kronans droghandel,hi,hi. (De har knallgula plastpåsar) Där kan man samla poäng med sitt medmera-kort. Även på läkemedel. Det ni! 

På Konsum köpte jag bl.a. en färdig lunch. I kassan stod jag och letade i min plånbok efter ett rabattkort som ger mig en gratis lunch efter tio markeringar. Försökte skoja med den unge killen i kassan och sa: "Ja, nu står jag här och letar som den där mannen i reklamen som letar efter sitt rabattkort på kaffe. Ö-ö-ö-öööö." Killen fattade inte vad jag menade och inte de som köade bakom mig heller. Ja, så kan det gå ibland. Antingen ser de inte på TV, eller så ha de ingen humor.

Ha en skön måndagskväll!  

Hål kan vara riktigt spännande.

Av , , 5 kommentarer 4

Hål kan vara riktigt spännande. Egentligen är de ju ingenting, bara luft liksom. De existerar inte utan sin omgivning.

“Endimensionella” hål, som i ett par jeans eller i en strumpa, är ju bara trista. Men så finns det “flerdimensionella” hål som fångar ens nyfikenhet och fantasi. De kan leda in någonstans, eller ut ur något. De kan locka eller skrämma. Barn stoppar ju fingrarna eller huvudet i alla hål, medan vi vuxna är lite mer reserverade.

Det här trädet har jag gått förbi tusentals gånger. En dag ser jag ett hål i stammen redan på långt håll.

Vart leder det månne?

Tog ytterligare en närbild, som hamnade i min “Naughty file”.:=)

Och där borta i snökanten är något som ser ut som ett svart hål.

Vad i all sin dar är detta? Det ser ut att vara hur djupt som helst.

Någon som kan förklara?

Nu har jag ställt in ögonen på hål… så det kommer säkert flera.

Ha en skön söndag!

En skön lördag.

Av , , 3 kommentarer 3

Det som händer nu

Det som händer nu
– just nu –
är förbi på en sekund.
NU blir FÖRR
och SEDAN blir NU
och hela livet
bara rusar förbi.
Själv springer jag efter
med andan i halsen…
(Kaj Beckman)

Så kan det ju kännas ibland.

Inte i dag dock, för jag har haft en trevlig eftermiddag med mina vänner i kvinnogruppen. Vi har suttit i lugn och ro och uppdaterat det som hänt sedan vi träffades senast. Livet ser ju till att det händer saker och då är det skönt att få ventilera både det trevliga och det besvärliga.
Sedan blev vi bjudna på en jättegod bönsoppa med gratinerade brödkrutonger och pinjenötter. Till kaffet fick vi hembakade semlor. Mums!

-20 grader ute och en isande snålblåst. Kanske bättre ändå än snöovädret söderöver.

Ha en skön helg!

Den långa resan (12). Östergården.

Av , , 6 kommentarer 6

Jag trivdes bra i det lilla röda huset.
Här en bild på hela framsidan. Det är Leena som står på trappan. Kvaliten på bilden är dålig, men motivet tycker jag kommer till sin rätt. På baksidan av fotot står det:
Den 27/ 6 1943. Sista söndagen i Fåglum. Leenas svenska hem hos tant Gerda.
Det är Tant Gerdas handstil.

(1943 for Leena alltså hem till Finland. Man trodde kriget var slut och alla krigsbarn kallades hem. Men kriget fortsatte för Finlands del och många av barnen fick fara tillbaka till Sverige. Så även Leena.)

Huset har två våningar och på den andra våningen bodde Tant Gerda. För mig kändes det som att Tant Gerda ägde hela huset och det var kanske så i verkligheten.

På nedre botten fanns köket, där Tant Anna låg. Det var husets hjärta. Där satt jag vid köksbordet och läste och ritade. Där fanns den varma vedspisen och vedlåren som öppnades uppifrån och tippades ut, där fanns en kommod med handfat och slaskhink i skåpet. Jag tror vi hade rinnande kallvatten. Det fanns ett skafferi och där fanns en lucka i golvet, som ledde till en källare, där tanterna förvarande saft, sylt och konserver.

Den lilla kammaren innanför köket gick jag inte ofta in i, för där fanns ju Martin Luther på väggen.

Finrummet gick vi sällan in i. Det stod kallt på vintern och användes bara vid speciella tillfällen. Det var belamrat med fina möbler. En soffa och stolar kring ett högt bord. En hög byrå och småbord med allehanda pynt på. Speciellt kommer jag ihåg små vita blomkorgar virkade runt dricksglas och stärkta med sockervatten. Antagligen inköpta på syföreningens välgörenhetsauktioner.

Den utstickande delen till höger på bilden var vardagsutgången. Då gick man först genom ett förråd, som kallades sjappet. Sen kunde man antingen vika av till höger och följa stigen i gräskanten till utedasset, eller gå rakt fram till hönshuset.
Ja, tanterna hade höns och en speciell, hög huggkubbe där hönorna nackades.

På övervåningen bodde alltså Tant Gerda och jag. Trappan upp gjorde en krök och ovanför den fanns en inbyggd bokhylla. Där fanns alla böcker Tant Gerda använt i sin undervisning. Alla böcker om Sörgården och andra läseböcker. Jag nådde aldrig upp till den hyllan, men Tant Gerda tog ner de böcker jag ville läsa. I Sörgårdenböckerna kunde jag känna igen mycket, bl.a. gick man i kyrkan på söndagarna och förberedde sig inför helgen genom att borsta skorna och kratta gården.

Trappan ledde till en stor hall, som jag upplevde som mörk och kall. Där fanns ett korgmöblemang och ett stort allmogeskåp. I det skåpet fanns dels porslin, dels sänglinne och handdukar. Det fanns åtminstone två kaffe/teserviser av sånt där genomskinligt porslin med japanskt motiv. Geishor av alla de slag. Jag brukade hålla upp kopparna mot ljuset och beundra de fina motiven.
Sen fanns där bländvita, stelmanglade lakan med fina spetsar och monogram och örngott med krusade knytband. Inget användes någonsin.

Bakom det stora skåpet hade jag min lekhörna. Där stod alla docksängar på rad.
I hallen fanns även en liten fållbänk och i den hade jag mina kläder.

Sen fanns det ett sovrum där Tant Gerda och jag sov och så Tant Gerdas arbetsrum. I det rummet fanns orgeln, som jag lärde mig spela på. Jag lärde mig att läsa noter, men tyvärr ingen fingersättning. När jag senare i livet skulle spela piano, gick fingrarna i kors över varandra och jag insåg att jag aldrig skulle bli någon pianovirtuos.

Eftersom huset hade brutet tak, fanns det två spännande utrymmen med snedtak på var sin sida. I det ena utrymmet fanns en lavoir, ett linneskåp och den stora cisternen med vattnet som värmde upp huset.

I det andra utrymmet hängde Tant Gerdas klänningar. Många av de finaste använde hon inte. De var kanske kvar från hennes ungdom. Jag älskade att vira in mig i de fina slinkiga tygerna och lukta på dem.
En annan spännande sak som fanns i det utrymmet var medicinlådan. Den utforskade jag i hemlighet och det var nog där, bland stödförband, lavemangkannor och gummiblåsor som skulle suga ut öronvax, som mitt intresse för människokroppen och läkekonsten började.

Jag tänker alltid på det lilla huset med värme. Jag har återvänt dit några gånger och senast jag var där tog jag detta foto, som jag har förstorat till en tavla.

En solig väg ut ur skuggorna.
Det var ingen hemma, så vi stannade vid grinden, som är på baksidan av huset. En grusgång leder in i solljuset och när den svänger in på gården kan man skymta stammen av ett stort äppelträd.

Forts… nästa vecka. Om ni orkar?

Den långa resan (11). Leena och hemmet i Finland.

Av , , 8 kommentarer 4

Helt naturligt blev Leena den viktigaste personen i mitt liv. Varje sommar kom hon och var med mig. I början var hon hela långa sommarlovet, men när hon blev äldre sommarjobbade hon eller/och for ut och reste och kom sedan mot slutet av lovet.

Här är våra passfoton, när vi åkte iväg ensamma:

 

Leena hade, precis som jag, en dold skelning, som avhjälptes med glasögon och ibland lapp för ena ögat. Min skelning upptäcktes inte förrän jag var 18 år och själv gick till ögonläkaren. Kanske var det mina olikfärgade ögon som dolde den.

Här är ett annat passfoto på Leena ett par år senare. Glasögonen är borta.

Jag kommer inte ihåg att vi gjorde något speciellt. Antagligen följde jag efter henne som en liten hund vart hon än gick. Jag kommer ihåg att hon en sommar hade börjat röka och vi gjorde många promenader då hon tjuvrökte för tanterna.

Leena hade trivts bra hos tanterna och de var väldigt generösa mot henne när hon kom. Hon fick alltid nya kläder och skor. Kläderna syddes upp hos en finsk kvinna, som var gift med skomakaren i byn. Jag kommer inte ihåg vad hon hette. Hon var glad och pratsam och pratade finska med Leena. Jag tror att jag också fick en ny klänning på samma gång.

Det var väldigt strikt vad man fick ta med sig till Finland. Man fick t.ex. inte ha nya kläder eller skor, så Leena blev tvungen att använda sina nya kläder, så att de inte skulle se splitternya ut. Jag minns att hon hjälpte till i köket och hela tiden torkade av händerna på sin nya fina pepitarutiga smala kjol. En sommar fick hon, eller kanske köpte själv, tre par ballerinaskor i olika färger. Den sommaren gick jag omkring i raggsockor och ballerinaskor, för att hjälpa henne att nöta sulorna så att skorna inte skulle se nya ut.

Vad jag minns pratade vi inte så mycket om mamma och pappa hemma i Finland. Jag hade ett kort på dem, så jag visste hur de såg ut. Pappa hade jag ju aldrig träffat, så honom längtade jag mycket efter. Eller jag längtade efter en pappa i allmänhet. Mamma hade jag glömt, eller förträngt. Hon hade ju lämnat mig två gånger: ena gången då hon blev sjuk och hamnade på sjukhus och andra gången i Åbo hamn.

Den enda gången jag minns att vi pratade om mamma, var när Leena stod och strök en blus. Hon hade en vit ärmlös blus med en handmålad röd bläckfisk på ena axeln. Hon strök och strök och jag tyckte att det tog alldeles för lång tid. Då sa hon: “Vår mamma säger alltid, att ska man göra något, så ska man göra det ordentligt. Annars kan det kvitta.”

När jag många år senare gick i bildterapi, målade jag alltid mamma som en röd bläckfisk med olika ansiktsuttryck.

På vintrarna skrev jag brev till mamma och pappa i Finland och skrev av mina betyg, för jag var duktig i skolan. Allt gick förstås genom Leena, eftersom jag hade glömt all finska. Genom hela livet pratade Leena och jag svenska med varandra.

Till jul fick jag paket från Finland. En gång fick jag en fin docka. En annan gång hade mamma stickat en kortärmad jumper åt mig och sytt en veckad kjol till.

Tanterna skickade också paket till Finland. Mest var det matvaror. Det var strikta regler för vad man fick skicka och hur mycket. Jag kommer ihåg att tanterna gömde kaffepaket bland havregrynen i havregrynspaketen. Luther såg inget. Det var min första erfarenhet av civil olydnad. Bra där, systrarna Andersson!

Leena var min livlina, min länk till mina rötter. Hon bekräftade mig och förankrade mig i mitt ursprung. Hon förblev hela livet den viktigaste personen i mitt liv. När hon blev sjuk och sedan dog år1987, rasade hela min tillvaro samman. Jag fick gå flera år i terapi, för att bygga upp mig själv utan henne.

I dag mår jag bra och det vill jag att ni ska komma ihåg när ni läser det jag skriver.

Forts. i morgon… då jag vill berätta om huset, som jag trivdes i.

Var ute på långpromenad i går. Vilken underbart vacker vinter vi har.
Här håller solen på att gå ner.

 

På kryssning med Kalle och Mimmi.

Av , , 2 kommentarer 2

 I går fick jag ett bisarrt telefonsamtal.

Det var en tjej som sa: “Hej jag heter XX och jag ringer från Kalle Anka”.

Sure, tänkte jag, nu har de tråkigt på jobbet och ringer och skojar med mig.

“Jo, du har ju anmält dig till en tävling om en kryssning med Kalle Anka", fortsatte hon.

“Näe du, det har jag inte gjort”, sa jag och min hjärna gick på högvarv, för jag kunde inte känna igen rösten.

Jo, det har du”, envisades hon.

Driver du med mig”, frågade jag irriterat och kunde fortfarande inte känna igen rösten.

Nej, det gör jag inte", sa hon.

”Vet du, jag tror att du har ringt fel”.

”Nej det har jag inte”.

”Men jag har inte anmält mig till någon Kalle Anka-kryssning.”

”Nej, men det har R gjort”, och hon nämner exets namn, “och han har angett det här telefonnumret“.

”Jaha, så hyggligt av honom då, ( ok han behövde tydligen ett svenskt telefonnummer) men vill HAN åka på Kalle Anka-kryssning. Ofattbart för mig, men ok då.”

“Ni kanske har barn?”

”Javisst, men inga Kalle Anka-barn. Flickorna är vuxna.”

”Men ni kanske har barnbarn?”

“Javisst, det har vi”. Nu föll poletten ner för mig.

Nu var det så att den här tjejen ringde för att hon ville sälja en prenumeration på några nummer av Kalle Anka. Jag tackade nej, för jag har aldrig sett Ronja läsa Kalle Anka. Jag tackade nej och sa att hon fick prata med R i så fall, eftersom det var han som visat intresse.

“Ja, får jag prata med honom då kanske”, frågade hon.

“Nej, han är inte här. Han bor inte här. Han är förresten i Mexiko just nu."

“Så han bor inte där?” Nu hörde jag att hon också verkade förbryllad.

Vi avslutade samtalet och jag gick hela kvällen och småskrattade för mig själv.
Till slut kunde jag se mig sittande i en däckstol utklädd till Mimmi, med stor rosett i håret, vita handskar, tre nummer för stora skor och en paraplydrink i handen.
Att visualisera exet som Kalle Anka var mycket svårare, inte för att Kalle Anka aldrig bär några byxor, utan för att exet är så långt från Kalle Anka-världen man kan komma.

Så min vän, om du mot förmodan läser detta, vill jag bara säga: Tack, men nej tack. Och snälla, skicka ett sms eller ett mail nästa gång du lämnar ut mitt telefonnummer, så att jag är förberedd. Jag tror nämligen att jag sabbat alla ev. chanser till en Kalle Anka-kryssning nu.:)

Och om det var någon/några som drev med oss båda, vill jag bara säga: Det var ganska kul. Not! Skämmes!