Solnedgång över umeälven i fredags. Blev tvungen att fara ner till Strömpilen efter ett paket. Ibland fungerar det inte… antingen hade avsändaren eller Post Nord ignorerat mina önskemål, för jag försöker undvika att få mina paket skickade till mitt postombud som ligger ett bussbyte bort. Det har hänt förut och då lät jag paketet gå tillbaka i stället för att betala en massa för hemleverans. Nu ville jag ha paketet, så jag tog på mig munskydd och hoppade på bussen. På dagtid är det ganska glest med passagerare, men eftersom det var fredag hamnade jag med en massa skolungdomar, som skriker och gapar och knuffar varandra och jag kände hur aerosolerna från dem flög omkring i luften.

När jag hoppat av bussen, tog jag en kort promenad vid älven. Lite is vid kanterna och frost i gräset… vackert och rofyllt.

Sen gick jag in på Blomsterlandet. Där smög jag och de andra kunderna oss fram och undvek varandra både fysiskt och med blicken. Kändes nästan overkligt. Sen hämtade jag mitt paket och for hem.

Jag mår inte bra. Tar en dag i sänder… sover mycket och på konstiga tider… försöker gå ut en kort stund varje dag, men får värk i magen om jag anstränger mig. På tisdag är det dags för läkarbesök på kirurgen. Hoppas jag får hjälp snart. Läste i tidningen att man fått in covid-19 smitta bland anställda på akuten, så dit kan jag inte åka. Får jag hjärtflimmer, får jag ringa direkt till kardiologen.

I måndags hade vi digitalt budgetmöte med bostadsrättsföreningen. Det gick bra och var riktigt intressant. Vår ekonom på HSB var med och även vår HSB representant. Lite besvärligt var det att se sig själv hela tiden… jag gillar inte att se mig själv på bild eller film och på vanliga möten ser man ju inte sig själv agera. Men det är ju bra att man kan hålla möten på detta sättet i dessa tider.

I morgon måste jag sätta mig och göra några julkort. Jag har köpt frimärken från postnord.se på nätet. Kom hem direkt i brevlådan.

Jag har stickat färdigt de grå sockorna och börjat på ett femte par med lite tunnare garn och ett intrikant mönster. Vet inte varför jag valde det svåraste mönstret i hela boken… både hål och flätor. Vänster socka är färdig och höger skall stickas spegelvänt.

Den blev lite stor för mig och så fin att jag ville ge bort den, så Ronja ska få dem. Nu har jag bevisat att jag inte bara är bra på att skruva ihop Ikea-möbler, utan även på att läsa och tyda stickmönster. Jag tycker dock att det här mönstret är onödigt komplicerat, mer utmanande än roligt att sticka, så något mer par blir det inte. Men jag har en hel bok full med andra roliga mönster.

Sköt om er och var försiktiga <3

En helt ny värld visade sig när jag drog från gardinerna i går morse. Hela natten hade det blåst och snöat och nu tyngde blötsnön ner träd och buskar. Det var nollgradigt, så jag tänkte att snön skulle smälta med detsamma, men i natt var det kallare och snön ligger kvar. I dag sken solen en stund på förmiddagen och jag skyndade mig ut. Cykelbanorna och trottoarerna var skottade, men såg hala ut, så jag tog broddarna och rollatorn och gick till Coop. Men oj vad knöligt det var att gå på sina ställen där gårdagens snömodd hade frusit till is. På hemvägen var det lite lättare, för under den korta stunden jag var inne på Coop hade de partierna hyvlats jämna.

Veckan har gått så fort igen. Exet skulle komma och äta lutfisk på söndag, men jag var tvungen att ringa och säga att jag mådde så dåligt att jag inte orkade ställa mig och laga mat. Hela veckan har jag varit riktigt dålig. Jag har halva magsäcken full med stora polyper (ofarliga), men de ger så mycket obehag och smärta att de måste tas bort. På tisdag var jag på kompletterande röntgen av thorax och buk med kontrast och när jag kom hem hade jag en kallelse till läkarbesök på kirurgen. Ibland går det fort.

Vattengympan får fortsätta med 4 kvinnor och 4 män, för att undvika trängsel i omklädningsrummen. Vi får anmäla oss till varje gång per sms och först till kvarn gäller. Förra tisdagen var jag på röntgen och nu tvekar jag att åka buss. I tisdags tog jag på mig ett munskydd när jag skulle åka hem. Jag tycker det är obehagligt att andas i och lite klaustrofobiskt och jag vet inte ens om det skyddar så mycket.

Nu på tisdag ska vi ha budgetmöte med styrelsen. Vår ekonom på HSB skall vara med och vi ska för första gången ha mötet digitalt. Det ska bli spännande. I går testade jag plattformen vi ska använda och upptäckte att kameran inte fungerar på min laptop. Jag kunde inte fixa det, så jag har laddat ner appen på min surfplatta och hoppas att det kommer att fungera. Kameran fungerar i alla fall. Jag måste lämna in min laptop för rensning och genomgång, för jag kan inte göra det själv.

Nu har jag stickat sockar till alla mina flickor, tre par blev det och likadana så de inte behöver jämföra.

Färgerna är vackrare i verkligheten. Sen har jag börjat på ett par till mig själv och har snart stickat färdigt dem. Samma garn, men annan färg.

Ett spännande garn som ger fint mönster. Nu måste jag ta en paus, för jag får kramp i fingrarna på vänsterhanden. Jag fick tips om att ICA Maxi säljer Järbo garn, så då kan jag kanske beställa med matleveransen.

I morgon ska jag gå upp i förrådet med lite grejer och kommer att ta ner lådan med julsakerna. Längtar så efter adventsstaken och julstjärnorna. I dag köpte jag två amaryllisknoppar på Coop. Hoppas de växer och blommar fint.

Ta hand om er och var försiktiga <3

Vintersol nere vid sjön. I helgen har jag varit där ett par gånger och stått och stirrat ut över vattnet. Det ger ett visst lugn. Vattnet rör sig hela tiden även om det inte blåser. Jag kan känna oron som vanligt innan isarna lägger sig.

För övrigt är det mycket oro överallt i och med det ökande smittoläget. I går var jag i valet och kvalet om jag skulle åka på vattengympan. Jag har fastnat i någon slags ’panic mode’ över att inte ta hand om mig som jag ska. Jag är i riskgrupp och håller på med en utredning om min hälsa och borde därför vara överdrivet försiktig. Å andra sidan är vattengympan rehabilitering för mig och bra för både kropp och själ. Jag var också nästan säker på att det skulle vara sista gången för terminen på grund av skärpta förhållningsregler.
Jag for iväg i alla fall och är glad att jag gjorde det, för det var sista gången för terminen. På sjukhuset var mycket förändrat på bara några dagar. I centralhallen hade man skruvat loss varannan stol. Tidigare hade man spärrat av varannan stol med plastband, men antagligen har folk inte respekterat det. Sen såg man många fler med munskydd, mestadels personal och studenter. På vissa avdelningar måste personalen ha munskydd på sig hela tiden… även när de är utanför avdelningen. Det var en helt annan stämning och folk vek undan och slog ner blicken.

I morse hade jag en bokad tid för influensasprutan. Man måste ju tänka på det också. Vi som hör till Ålidhems hälsocentral får åka till Norrlandsklinikens infektionsavdelning för att få sprutan på ett coronasäkert sätt. Eftersom det är lite krångligt att ta sig dit, bokade jag en taxi som kom i god tid. Sen hade jag tänkt ta bussen hem, men fick för mig att jag skulle gå hem längs cykelvägen. Det blev en skön promenad i morgondimman och jag fick gå förbi ’min’ björkdunge.

Nu skall jag hålla mig hemma. På tisdag måste jag emellertid iväg och göra en DT-röntgen på buk och thorax.

Pratade med Ronja, som är lite vilsen inför jul. Jag bokade en flygbiljett från Arlanda till Umeå och vi planerade hur vi skall ordna ett säkert julfirande. Jag har gjort klart för alla att det blir på mina villkor och att vi kanske får improvisera. ’Det går bra mormor’, sa hon, ’vi kan ta glöggen i skogen’. I år har jag en sån lust att laga en massa god mat och till och med baka…

Jag har stickat tre par sockar nu…till mina flickor… och tänkte börja på ett par till mig själv. Jag köpte en så fin korg till alla mina garner på Indiska.

Sköt om er och var försiktiga<3

Så fint det börjar bli med alla ljusen på stan. På Rådhusesplanaden har ljuskedjorna tidigare virats runt björkstammarna, men i år har man hängt dem mellan träden. Så stämningsfullt att gå där under.

Den här veckan har jag också varit mycket på sjukhuset. Vattengympa på tisdag och vi blev varnade att om smittan fortsätter att öka, blir vattengympan kanske inställd igen. Hoppas inte. Onsdag morgon skulle jag då göra gastroskopin och trodde det skulle gå lätt och fort. Jag sövdes och vaknade med hjärtflimmer. Det hade varit lite komplikationer och de sista fem minuterna hade mitt hjärta börjat flimra. Jag var ganska oberörd, men pulsen var uppe i 135 som mest. Kardiologen var nere och jag fick medicin i flera omgångar,,, utan resultat. Det fanns inga lediga sängar, så jag skickades hem igen över natten och skulle komma tillbaka torsdag morgon för elkonvertering. Jag skulle ta en taxi utanför sjukhuset, men hoppade på bussen som just då kom och när jag satte mig på sätet kände jag att hjärtat gick över i normal sinusrytm. Det är så konstigt det där, men det var väl medicinerna som hade en fördröjd verkan. Kvällen och natten blev lugn, men jag for ändå upp till kardiologen på morgonen för att ta ett EKG. Det var normalt och jag fick prata med en doktor innan jag for hem och åt frukost.
Själva gastroskopiundersökningen visade på något som kommer att behöva åtgärdas, men det får vi ta en annan gång. Min blogg börjar bli en sjukjournal nu.

I morse vaknade jag med ångest och katastroftankar. Det känns som att det kommer att bli hårdare restriktioner vad gäller pandemin och jag måste ju vara extra försiktig nu och känner mig lite trängd. Jag for ner på stan och plockade famnen full med garn på Perssons lilla garnaffär… jag köpte extra strumpstickor ”så jag kan ha flera olika stickningar på gång samtidigt”, flätstickor och markörer. Sen gick jag till Lagerhaus och bunkrade upp med ljus i olika färger. De hade extrapris.

På Pressbyrån hittade jag en fin pysseltidning med extra bilaga för korttillverkning. Fina papper och fågelbilder.

I bussen röt jag åt en man som satte sig bredvid mig. Han flyttade sig en aning, men jag steg upp och gick och ställde mig vid utgången. Där fick jag säga till en tjej som jag tyckte ställde sig för nära. I går på kardiologen blev jag åthutad av receptionisten, som tyckte jag stod för nära. Och då var det en plexiglasskiva mellan oss. Sedan ställde sig doktorn alldeles för nära mig, så jag fick ta ett steg bakåt. Det är inte alltid lätt att hålla avstånd. Det blir allt besvärligare att ta bussen och jag åker mycket taxi. Till torsdag morgon bokade jag en taxi kvällen före. Den skulle hämta mig kl 7.30… kl 7.40 ringde jag och fick veta att de inte skulle hinna komma förrän 8.00… trots att jag hade förbokat. 8.00 skulle jag ju vara på sjukhuset, så jag blev tvungen att hoppa på den fulla morgonbussen för att hinna. Det taxibolaget går bort nu, men det finns flera taxibolag här i Umeå.

Jag glömde göra matbeställning den här veckan, men det gör inget, för jag har kyl och frys fullproppade med mat. Jag får gå till Coop och köpa mjölk och frukt. Det går bra att snabbhandla där och jag använder alltid självbetjäningskassorna.
I helgen ska jag bara vila, ta en promenad ner till sjön och försöka hitta balansen igen.

Sköt om er och var försiktiga<3

Hittade en skål med torra asplöv, som jag hade plockat för höstens mandala. En höstritual, då jag plockar röda löv under den stora aspen nere vid sjön och lägger en mandala som jag sedan fotograferar och oftast även målar av. I höst plockade jag löven, lät dem torka och glömde sedan bort dem. Det blev en ofullkomlig mandala, som bara gjorde mig ledsen. Tänkte att den återspeglar tiden vi lever i… vi försöker upprätthålla våra liv, men inget blir riktigt som det skall vara. Ibland känns allting så kämpigt.

Jag har mest snurrat runt på sjukhuset. I söndags fick jag flimmer som inte gav med sig, utan jag fick åka in på akuten. Det var sjätte gången nu sen mars. Efter några timmar skickade de hem mig utan åtgärd. Det har aldrig hänt förut och kändes inte bra, men hjärtavdelningen kunde inte få tag på någon narkos för en konvertering. Jag skulle ta några extra betablockerare och sen var jag välkommen direkt upp på avdelningen tisdag morgon, eftersom jag hade en massa läkarbesök inför gastroskopin på måndag. Jag for hem och flimret gick lyckligtvis över mot kvällen. På måndag träffade jag doktorn som skall göra gastroskopin, narkosläkaren, och så togs ett EKG som var helt normalt. Jag kände mig lite skör, men alla jag träffade var snälla och uppmuntrande, så det kändes bra efteråt. Gastroskopin blir alltså nu på onsdag.

I går var det då dags för den fruktade magnetröntgenundersökningen. Jag ringde dit och bad att få åka in i kameran med fötterna före och undrade om lugnande. Det var ju något jag skulle be att få av min doktor på hälsocentralen och henne fick jag inte tag på, så jag klarade av 30 minuter i det där trånga röret utan lugnande mediciner. Heja mig! Jag var väldigt närvarande och sköterskan pratade med mig mellan varven och berättade hur många minuter de olika undersökningarna skulle ta och hur många minuter som var kvar totalt. Det var också bra att få åka in med fötterna före, för även om huvudet var helt inne i röret, så kändes det att det var ganska nära öppningen. När jag kom ut var jag stel som en pinne och kom inte upp ens i sittande ställning utan hjälp och sen gick jag omkring och skakade hela kvällen.

Mellan varven har jag varit på vattengympan och det har varit positivt för mig som vanligt.

I dag gick jag ner till sjön. Gick sakta genom skogen och njöt av höstens alla mustiga dofter. Det var alldeles vindstilla och så tyst.

Jag har märkt att den lilla badstranden har blivit ett ställe där folk stannar upp och ställer sig och tittar ut över sjön. Tar en stund för eftertanke. Naturen är säkert en tröst för många nu. Åtminstone för mig.

Hemma på min gata är björkarna helt nakna.

Det börjar bli mörkt redan kl 15… åh, vad jag längtar till 1 advent och alla ljusen.

Nu har jag snart stickat färdigt två par sockar och skall faktiskt sticka ett tredje par till Ronjas kompis. I min junk journal har jag gjort en sida med ett foto på Tant Gerda (min svenska mamma) och hennes väninna Ester Älven. Deras namn står under fotot med min åttaårs handstil. Jag skrev ju finare då än nu.

Jag har ingen aning när fotot är taget, men det är i Tant Gerdas ungdom och långt före min tid. Hon var över 60 år när jag kom till henne. Det finns fler foton av de två och jag undrar verkligen om de  kanske var mer än nära väninnor… Tant Gerda var nämligen aldrig gift. Jag letade upp en strof ur en sång av Mikael Wiehe, som heter ”Vi lever ännu” och som passade min sinnesstämning just då.

”Varje kärlek bär ett minne av ett hat.
Varje ögonblick av lycka bär en skugga av en sorg.
Varje trygghet vilar på en vilsenhet.”

Tant Gerda dog i mina armar när jag var bara nio år och tog med sig sin hemlighet i graven.

Jag har haft långa telefonsamtal med både Johanna och Ronja om julen. Det är svårt nu när smittan sprider sig igen, i synnerhet i Stockholm. Johanna miste ju sin svärmor i början på pandemin och hon är livrädd att komma hit med smitta till mig eller sin pappa. Längtan är stor och Ronja, som är i Karlstad, kommer troligen, men vill då sova  hos sin kompis här på Tomtebo. För att göra det lättare för dem, har jag sagt att jag bjuder på hotellrum i Umeå. Jag uppskattar faktiskt omtanken om både mig och exet, men vi får se hur läget utvecklas.

Sköt om er och var försiktiga<3