Marja

Den långa resan.

Med risk för att bli tjatig…

Av , , 6 kommentarer 1

I går blev jag glad. Såg från min balkong att det lilla paradisäppelträdet redan har orkat r-ä-t-a upp sig. Stammen är nästan rak igen.

Tänk vad naturen är förunderligt stark!

På närmare håll ser man dock hur illa tilltygat trädet blev av snöskopan.

Men nu ska vi vara positiva och hoppas på att det blir helt återställt.

Nu måste jag ta i tu med min läxa till akvarellmålningen i kväll. Vi ska skissa upp ett stilleben från ett foto på ett STORT ark. Dessutom skulle jag ju träna på vått i vått.

Men först en promenad. I morse såg det mulet ut, men nu är det solsken med blå himmel och långa skuggor.

Min utsikt:

Ha en skön onsdag!

Den långa resan (18). En galen tupp och dränkta kattungar.

Av , , 5 kommentarer 2

Tanterna hade höns i ett litet hönshus på baksidan av huset. Först kom man in i en farstu, där hönsfodret förvarades. Innanför fanns själva hönshuset , med reden där hönorna kunde värpa sina ägg. Genom en liten lucka kunde de går ut till en inhägnad med högt hönsgaller runtom. Det var ca 20 hönor.

Jag tyckte inte om att gå in till hönsen. Jag tyckte det luktade illa, kacklandet lät elakt och utomhusinhägnaden var lerig och full med hönsbajs. Jag var en riktig liten fröken när det kom till hönorna.

En period försökte Tanterna ha en tupp bland hönorna. Han var fin och herre på täppan.

Bild: aftonbladet.se

På somrarna fick tuppen och hönorna gå fritt omkring på gården och i trädgården och tuppen fick för sig att börja jaga mig. Den anföll och hackade på mig och sprang efter mig när jag skrikande sprang undan. Detta upprepades varje gång tuppen var fri och varje gång jag var i hönshuset. Till slut åt vi upp den.
Sen skaffade Tanterna en tupp till och den började också visa samma tendenser. Vi förstod inte vad det var med mig som gjorde tupparna så aggressiva. Efteråt har jag tänkt att det kanske var min
röda rosett i håret som gjorde att de trodde att jag också var en tupp.

Tanterna hade en speciell huggkubbe för att nacka hönorna. Den var högre än den vanliga huggkubben, så att man kunde stå bekvämt med hönan i ena handen och yxan i den andra. Det var obehagligt att se på när huvudet höggs av hönan. Näbben kunde öppnas och stängas på det avhuggna huvudet på huggkubben och den huvudlösa kroppen kunde sprattla ett bra tag i handen.

Jag tvingades att nacka en höna en gång för att jag skulle lära mig. Det gick bra att hugga av huvudet, men sen orkade jag inte hålla i kroppen, utan släppte den och hönan sprang i väg utan huvud. Det är sant. Den händelsen blev väldigt traumatisk för mig och just den hönan vägrade jag äta. Jag vägrade förstås att nacka några fler hönor.

Ett visst antal ägg fick hönorna ruva till kycklingar, så det blev en biologisk rundgång i hönshuset. De små kycklingarna var otroligt gulliga att hålla i handen. Ibland hade vi dem inne i sjappet under speciella värmelampor, så att de skulle klara sig.

Sen hade Tanterna katten Inga-Lena. Det var en jättefin trefärgad katt, som såg ut ungefär så här:

Bild: katteninorr.se

Inga-Lena var ingen kelen katt. Hon låg mestadels vid fotändan på Tant Annas säng i köket. När jag försökte klappa henne, rev hon mig med sina vassa klor. Jag vet inte varför Tanterna hade skaffat henne, kanske fanns det möss i sjappet eller uppe på vinden.

Inga-Lena fick kattungar stup i kvarten (verkade det som). Tanterna såg på henne när hon var gravid och sedan såg de på henne att hon hade fött sina ungar. Inga-Lena gömde nämligen sina ungar väl, så Tanterna fick spionera på henne och se vart hon tog vägen när hon lämnade sin plats på sängen.

På baksidan av huset fanns ju sjappet och en trappa upp fanns vinden. Eftersom huset hade brutet tak, fanns det ytterligare ett utrymme, ‘tredje vinden‘, dit man kom med en vanlig stege. Där uppe, på ‘tredje vinden‘, gömde Inga-Lena ofta sina ungar. Eftersom Tanterna var gamla och ostadiga, blev det ganska snart min uppgift att klättra upp för stegen och hämta ner kattungarna.

Sen skulle kattungarna dränkas. Allihopa. Tanterna tog en tom sockerpåse och klippte hål i kanterna där den var vikt. Till slut såg den ut som en japansk papperslykta. Sen la de ett par stenar i botten, i med kattungarna och så knöt de ihop påsen med ett gammalt band.
Sen marscherade vi alla över rullstensåsen, ner genom blåbärssnåren och fram till åkanten. En av Tanterna, oftast Tant Augusta, rodde ut med roddbåten och sänkte sockerpåsen mitt i ån. Jag minns att jag bad att jag skulle slippa följa med, men jag skulle vara där om det hände något, så att jag kunde springa efter hjälp.

Jag kom aldrig ens på tanken att be Tanterna behålla en kattunge, för detta var en ritual som de genomförde gång på gång. Snabbt och effektivt, utan att blanda in några känslor.

Ingen förklarade för mig det “naturliga” i att nacka hönor och dränka kattungar, utan detta var länge för mig traumatiska minnesbilder av Tanternas mörka sidor.

Hur lycklig blev jag inte när både Lily och Moneypenny valde att föda sina ungar i Johannas säng. Vilken tillit de visade!

Johanna kanske inte tyckte det var det bästa stället, men hon har aldrig blivit tvungen att krypa upp för en hög stege till ‘tredje vind’ efter kattungar som skall dränkas.

Forts. om en vecka…

Den långa resan (17). Ölsupa, kokt kolja och egen ost.

Av , , 8 kommentarer 2

Har ni ätit ölsupa nån gång?
Maten hos Tanterna var alltid god, förutom ölsupan, som vi åt till kvällsvard de dagar Tant Anna hade varit ovanligt kinkig. Det var nämligen hennes favoritmat.
Tant Anna låg oftast tyst i sin säng, men vissa dagar klagade hon och var lite grälsjuk. Jag vet inte om hon hade ont, eller var allmänt less på sin tillvaro. Efter en sån dag serverades det som sagt ölsupa till kvällsvard. Det är en soppa gjord på svagdricka, redd med lite mjölk och mjöl, sötad med socker eller sirap och kryddad med ingefära.

Jag har googlat på recept och det finns ett här:
http://menumo.se/recept/311/olsupa-svagdricka-mjolk-aggulor-socker 

och ett annat ur en gammal kokbok här:
http://www.kokaihop.se/recept/olsupa-2  

Receptet i den gamla kokboken säger att ölsupan ska serveras ’fradgande’. Precis så serverades den hos tanterna. Jag tjejis när jag tänker på den. En varm, ölsmakande, sötsliskig soppa med fradga, som fastnade i gommen. Jag var ju tvungen att äta den och lyckligtvis var det inte ofta den serverades.

För övrigt var maten Tanterna lagade god och rejäl. Vanlig husmanskost. Jag fick inte gå till skolan utan att äta en portion havregrynsgröt med ’krösamos’(lingonsylt) och mjölk och en ostsmörgås. Eftersom jag bodde granne med skolan, kunde jag springa hem under lunchen och äta ett mål lagad mat.

På tisdagar kom fiskbilen och Tanterna köpte oftast kolja och serverade den kokt med äggsås. Det var min favoriträtt.

Till jul gjorde Tanterna ost. Nån gång under hösten fick jag följa med till ett mejeri och köpa löpe. Sen togs den stora badbaljan fram och fylldes med varm mjölk. Löpen hälldes i och så rörde man om tills mjölken skar sig och bildade stora klumpar. Hur ostarna formades kommer jag inte ihåg, men det blev 3-4 st runda ostar på 2-3 kg, som Hushållsostar ungefär.

Det var ett himla pysslande med dessa ostar. De stod på kanten vid vedspisen inlindade i långa glesvävda trasor, som hela tiden byttes till torra. Sen skulle ostarna vändas och vridas och granskas så att de mådde bra. Resultatet blev alltid gott. Jag minns inte om vi åt alla ostarna själva eller om tanterna gav bort några i julklapp.

Forts. i morgon…

”Sudda, sudda…

Av , , 2 kommentarer 3

…sudda, sudda bort din sura min”, fick jag lust att sjunga på Coop i dag.
Jag hade pulsat dit i snöblåsten och kände mig uppfriskad och glad, men möttes bara av sura människor. De fräste åt varandra över frukten, skrek åt sina barn och gav mig mördarblicken då jag råkade krocka med deras korg.

“Är alla surkärringar och surgubbar här i dag?”.tänkte jag. Bestämde mig för att det inte skulle få påverka mig, så jag gick omkring och log och log…

När jag kommit ut genom kassan och kollade kvittot, upptäckte jag att jag betalat fel pris för mina äpplen. Jag skulle betala 16.90/kg, men kassan hade slagit in 19.90/kg.
“Nej”, tänkte jag “nu kommer jag också att bli en surkärring.”
För säkerhets skull gick jag tillbaka, ä n d a bort till äpplena för att kolla skylten. Joodå, jag hade rätt.
Inte bli en surkärring, inte bli en surkärring…” upprepade jag för mig själv när jag travade tillbaka och till Kundtjänst. Jag fick tillbaka mellanskillnaden + 25 kr för att jag hittat ett prisfel. Rena vinsten igen.

Kom på en positiv sak mitt i allt. Det var första gången i år som det blev fel pris på Coop och nästan tre månader har gått på detta året. En klar förbättring, enligt min erfarenhet. Jag har tidigare skrivit ett blogginlägg om detta (på min andra blogg) och då tror jag att jag påstod att det brukar bli fel ungefär en gång i månaden.

Nu har jag bestämt att jag ska spara de kvitton där det blivit fel under hela året. Återkommer i december med rapport.

På hemvägen träffade jag en kvinna som alltid är positiv och glad. Vi växlade några ord i snöblåsten och när jag sedan halkade vidare hade jag glömt alla sura människor.

Och det bästa av allt: Jag hade medvetet gått in för att inte låta dem påverka mig och YES, jag hade lyckats.



"An apple a day, keeps the doctor away." 🙂

Ha en skön söndagskväll!

En återhämtningsdag.

Av , , 4 kommentarer 1

I dag fick jag gratis ansiktsmassage när jag var ute och gick. Små ettriga isflingor piskade kinderna i motvinden. Jag tror det blev både peeling och massage på samma gång. Skönt var det i alla fall.

I går var jag på riktig massage på förmiddagen. Det var flera veckor sen sist, så jag hade en och annan knuta i ryggen att reda upp. Sen fick jag ju prata finska och som alltid hade jag svårt att hitta rätt ord. Vad heter ‘stilleben’ på finska? Hur översätter man ‘lösenord’? Skrivare till datorn heter något nytt.

Finskan lånar inte gärna utländska ord, utan översätter och skapar nya ord. I undantagsfall förfinskar man ett lånord. En gång skulle jag översätta ‘scrapbooking’ och det gick ju inte alls. Jag gick in på hemsidan till en finsk pappershandel och upptäckte att finskan använder ‘skrappailu’ och verbet ‘skrappata’.
Men det är ändå inte så enkelt som i 3:s reklam, när tjejerna översätter ‘jack’ och ‘tack’ med ‘jakkinen’ och ‘takkinen’. Dum
reklam för övrigt.

Efter massagen blev jag avspänd och trött i kroppen och lite lessen i själen, så jag åt lunch och kröp sen ner i sängen och sov i 2,5 timmar. Det blev en, som jag brukar säga, återhämtningsdag. När man stannar upp och laddar batterierna. Det enda jag gjorde var att skriva ett blogginlägg och diska undan min tredagarsdisk.

I dag känns det mycket bättre och i morgon ska jag ta fram symaskinen.

God natt mina vänner.

P.S. Stilleben översatte jag med ‘asetelma’; lösenord prövade jag med ‘salasana’ (hemligt ord) och skrivare vet jag heter ‘tulostin’(‘tulos’= resultat). D.S. 

Earth Hour i kväll.

Av , , 4 kommentarer 3

I kväll släcker jag mina lampor under Earth Hour kl 20.30 – 21.30.
Hoppas ni också gör det.

(Om man vill kan man till och med gå in och anmäla sitt deltagande på wwf:s hemsida:
http://www.wwf.se/v/klimat/earth-hour/1196404-earth-hour-2010-startsida)

I fjol fick jag kommentaren: "Vaddå, det går ju lika bra att se på TV i mörkret."
Vi uppmanas att släcka lamporna, men känns det inte bättre om man drar ner på all el man inte behöver? För mig känns det inte som en uppoffring.

Även om det känns hopplöst när man tänker på den globala situationen, tycker jag vi ska hålla modet uppe och tänka:
"Många bäckar små…"

Ha en skön och vilsam lördag!


En källa till glädje jag inte behöver släcka.

Blir det Memma eller Pasha?

Av , , 8 kommentarer 2

Vad brukar ni äta för påskmat? Ägg, ägg, sill, lax och skinka? Och vad blir det för efterrätt? 

I Finland äter man Memma (fi. Mämmi) och jag såg att ICA hade fått hem några rivor. Ja, jag säger rivor, för ursprungligen serverades den här maträtten i näverrivor.

Har ni smakat den här "delikatessen"? Den är gjord på rågmjöl, rågmalt och sirap, ibland kryddad med pomeransskal och skall ätas kall med socker och grädde. Somliga tycker att utseendet är udda, konsistensen påminner om något äckligt och smaken, ja, den måste man vänja sig vid.

Ni ser att produkten är nyckelhålsmärkt. Memma innehåller lite fett och många nyttiga mineraler och spårämnen. Man kan byta ut grädden mot mellanmjölk och får då en efterrätt man kan äta med gott samvete.

Memma förekommer även på det iranska nyårsbordet, så rätten kommer antagligen österifrån.

Att själv göra memma är en komplicerad procedur, ungefär som att brygga öl. Vill ni pröva på eller är ni bara nyfikna på receptet, kan ni gå in på:
http://matmor.blogspot.com/2007/04/memma.html   

Jag minns att mamma brukade göra Memma själv, men hade ingen aning om att det var så komplicerat.

En annan påskefterrätt man äter i Finland är Pasha. Den rätten kommer från Ryssland och skall egentligen innehålla smetana och kvarg, men det går lika bra med crème frâiche och kesella.

Jag har gjort Pasha ett par gånger. Den innehåller även syltade körsbär och suckat och skall rinna av i ett stort kaffefilter över natten. Recept finns här:
http://svenska.yle.fi/matochfritid/matartikel.php?id=2856

I kväll är det final i Let’s dance. Jag håller på Claudia.

Ha en mysig fredagskväll!

Jag får huvudvärk.

Av , , 8 kommentarer 2

Det gäller att hänga med, vilket blir allt svårare ju äldre man blir. Apoteksmonopolet var tryggt på det sättet att man betalade det huvudvärkstabletterna kostade utan att tänka efter dess mer.
Nu måste man tydligen jämföra priserna mellan olika försäljare.

Willy:s gör reklam för att de har de billigaste receptfria läkemedlen. Ja, det de har i sitt lilla sortiment i kassorna.

Konkurrensen kan ju få vilka följder som helst. Vad sägs om Änglamarks-Treo mot baksmällan? Eller ICA:s egen hostmedicin?(Tänk er den reklamfilmen.) 
Ja, har man inte huvudvärk, så lär man få det!

De sömniga cyklarna har fått hjälp att stiga upp ur sin långa vinterdvala. De verkar lite motvilliga.

Oj, vad mycket hjälp här behövs för att komma i form.

I kväll är det vattengympa och Lucky Lips.:)

Ha en trevlig torsdag!

Fåglums kyrka.

Av , , 2 kommentarer 0

Rotade bland alla mina osorterade fotografier i går och hittade några fina kort inifrån Fåglums kyrka, tagna 1995.

Fåglums kyrka är från 1130-talet. En liten stenkyrka med separat klockstapel.


Bild lånad från:: http://www.vastsverige.com/sv/vastergotland/products/45306/Faglums-Kyrka/

Det kändes alltid så högtidligt att gå in på kyrkoområdet genom den lilla bågporten.

Altartavlan är från 1600-talet. Ett väldigt symmetriskt och detaljrikt snidat träkonstverk.

 

Hur många timmar har jag månne suttit och stirrat på den? Jag tyckte den var ful och jag försökte hitta avvikelser i symmetrin mellan de båda sidorna.

 

Predikstolen är också från 1600-talet.

Där stod prästen och domedagspredikade. Jag brukade följa sanden som rann genom timglasen.

För övrigt tyckte jag synd om prästen, för han led av eksem och hade väldigt mycket på händerna. Ibland när han kom till symötena för att läsa högt, kunde han ha hela händerna inlindade i vita tygremsor. Då led jag med honom, lika mycket som jag led med den korsfäste Kristus.

Målningarna bl.a. runt fönstren gjordes 1761.

Man kan kanske inte kalla det för Trompe l’oeil, men visst ser det
n ä s t a n ut som att gardinerna hänger ut från väggen. 

Ha en trevlig onsdagskväll!

Den långa resan (16). Skräddaregården.

Av , , 6 kommentarer 2

 En familj som jag var hos ganska ofta, var familjen Johansson i Skräddaregården. Tant Agnes och farbror Ejnar var på något sätt avlägset släkt med tanterna via deras äldsta syster, som var gift.
Det fanns två barn i familjen, Gerd och Sture, båda några år äldre än jag. Leena och Gerd var goda vänner och på så sätt hamnade jag i Skräddaregården. Den låg en bit bort, så vi cyklade dit. Först satt jag bak på pakethållaren med benen lyfta rakt ut för att undvika att fötterna hamnade i ekrarna (man hade ju hört skräckhistorier om hälar som skivats av… ), men så fort jag lärde mig cykla , for jag dit själv. Ibland sov jag över.

Skräddaregården var en bondgård med hästar, kor, grisar och får. På kökstrappan stod en hel arsenal med svarta träskor i olika storlekar, det var bara att hoppa i ett par av passande storlek. Skulle man ut i ladugården, var det träskor som gällde och man gick aldrig in med dem.

Gerd och Sture hade ju sina egna aktiviteter, så jag satt helst i köket med tant Agnes. Hon stod alltid vid spisen och diskbänken, för det var strikta matrutiner hela dagen. Tidigt på morgonen gick farbror Ejnar ut i ladugården och efter ett par timmar kom han in och åt en ordentlig frukost. Sen var det elvakaffe med dopp. Mitt på dagen åt man middag och så blev det eftermiddagskaffe med dopp. På kvällen åt man kvällsvard, ett ordentligt mål mat. Det var väl inte konstigt att jag trivdes där.

Nu tror jag att det främst var den varma och avspända atmosfären, som gjorde att jag trivdes så bra. Farbror Ejnar skojade med mig och tant Agnes var den snällaste och godaste människa jag träffat. Jag blev verkligen sedd av dem. De lyssnade på mig på ett annat sätt än tanterna gjorde, för de hade ju barn själva och visste hur man skulle vara mot dem. Dessutom var de lite kritiska mot tanternas stränga religiositet. Jag vågade bl.a. klaga på att jag inte fick vissa saker som tanterna ansåg som onödiga eller som flärd, ex en skolmössa, en skärmmössa med siffra på som visade vilken klass man gick i, eller ett par svarta träskor. Då fick jag Stures gamla skolmössa och ett par gamla träskor som blivit för små för barnen. Vad tanterna tyckte om det har jag inget minne av.

Här är ett kort från ett besök i Skräddaregården 1957.

Från vänster, bakre raden: okänd man, farbror Ejnar, tant Agnes, min äldsta bror och Sture. Längst fram står jag, min brors fästmö och Leena.

Gerd saknas på bilden. Hon och jag har haft kontakt, ända tills hon dog i höstas. Hon ringde mig alltid på min födelsedag och under de senaste åren även däremellan. I lördags ringde hon inte… vilket kändes sorgligt.

Just nu har jag haft mycket kontakt med Sture. Efter Gerds död har vi pratat några gånger i telefon och det var från honom jag fick det fina brevet med fotografier som jag skrev om i bloggen. Han bor kvar i Skräddaregården med sin familj och i sommar ska jag hälsa på.

Här är Sture och jag, 1995, när jag senast var i Fåglum. Jag var med min äldsta bror och vi skulle bara åka förbi, men jag fick för mig att jag skulle in i den lilla kyrkan och det visade sig att just Sture var kyrkvaktmästare då.

Den gången hände något lustigt. Kyrkan var låst och jag knackade på dörren till närmaste hus, som jag alltid hade uppfattat som prästgården. En kvinna öppnade och innan jag hann öppna munnen, frågar hon “Är det Leena?”. Kusligt, tyckte jag. Leena hade varit död i åtta år, men jag liknar henne ganska mycket. Sen fick jag ringa till Sture och be honom komma och öppna kyrkan. Gissa om han blev överraskad?

Forts. nästa vecka