Tanterna hade höns i ett litet hönshus på baksidan av huset. Först kom man in i en farstu, där hönsfodret förvarades. Innanför fanns själva hönshuset , med reden där hönorna kunde värpa sina ägg. Genom en liten lucka kunde de går ut till en inhägnad med högt hönsgaller runtom. Det var ca 20 hönor.

Jag tyckte inte om att gå in till hönsen. Jag tyckte det luktade illa, kacklandet lät elakt och utomhusinhägnaden var lerig och full med hönsbajs. Jag var en riktig liten fröken när det kom till hönorna.

En period försökte Tanterna ha en tupp bland hönorna. Han var fin och herre på täppan.

Bild: aftonbladet.se

På somrarna fick tuppen och hönorna gå fritt omkring på gården och i trädgården och tuppen fick för sig att börja jaga mig. Den anföll och hackade på mig och sprang efter mig när jag skrikande sprang undan. Detta upprepades varje gång tuppen var fri och varje gång jag var i hönshuset. Till slut åt vi upp den.
Sen skaffade Tanterna en tupp till och den började också visa samma tendenser. Vi förstod inte vad det var med mig som gjorde tupparna så aggressiva. Efteråt har jag tänkt att det kanske var min röda rosett i håret som gjorde att de trodde att jag också var en tupp.

Tanterna hade en speciell huggkubbe för att nacka hönorna. Den var högre än den vanliga huggkubben, så att man kunde stå bekvämt med hönan i ena handen och yxan i den andra. Det var obehagligt att se på när huvudet höggs av hönan. Näbben kunde öppnas och stängas på det avhuggna huvudet på huggkubben och den huvudlösa kroppen kunde sprattla ett bra tag i handen.

Jag tvingades att nacka en höna en gång för att jag skulle lära mig. Det gick bra att hugga av huvudet, men sen orkade jag inte hålla i kroppen, utan släppte den och hönan sprang i väg utan huvud. Det är sant. Den händelsen blev väldigt traumatisk för mig och just den hönan vägrade jag äta. Jag vägrade förstås att nacka några fler hönor.

Ett visst antal ägg fick hönorna ruva till kycklingar, så det blev en biologisk rundgång i hönshuset. De små kycklingarna var otroligt gulliga att hålla i handen. Ibland hade vi dem inne i sjappet under speciella värmelampor, så att de skulle klara sig.

Sen hade Tanterna katten Inga-Lena. Det var en jättefin trefärgad katt, som såg ut ungefär så här:

Bild: katteninorr.se

Inga-Lena var ingen kelen katt. Hon låg mestadels vid fotändan på Tant Annas säng i köket. När jag försökte klappa henne, rev hon mig med sina vassa klor. Jag vet inte varför Tanterna hade skaffat henne, kanske fanns det möss i sjappet eller uppe på vinden.

Inga-Lena fick kattungar stup i kvarten (verkade det som). Tanterna såg på henne när hon var gravid och sedan såg de på henne att hon hade fött sina ungar. Inga-Lena gömde nämligen sina ungar väl, så Tanterna fick spionera på henne och se vart hon tog vägen när hon lämnade sin plats på sängen.

På baksidan av huset fanns ju sjappet och en trappa upp fanns vinden. Eftersom huset hade brutet tak, fanns det ytterligare ett utrymme, ‘tredje vinden‘, dit man kom med en vanlig stege. Där uppe, på ‘tredje vinden‘, gömde Inga-Lena ofta sina ungar. Eftersom Tanterna var gamla och ostadiga, blev det ganska snart min uppgift att klättra upp för stegen och hämta ner kattungarna.

Sen skulle kattungarna dränkas. Allihopa. Tanterna tog en tom sockerpåse och klippte hål i kanterna där den var vikt. Till slut såg den ut som en japansk papperslykta. Sen la de ett par stenar i botten, i med kattungarna och så knöt de ihop påsen med ett gammalt band.
Sen marscherade vi alla över rullstensåsen, ner genom blåbärssnåren och fram till åkanten. En av Tanterna, oftast Tant Augusta, rodde ut med roddbåten och sänkte sockerpåsen mitt i ån. Jag minns att jag bad att jag skulle slippa följa med, men jag skulle vara där om det hände något, så att jag kunde springa efter hjälp.

Jag kom aldrig ens på tanken att be Tanterna behålla en kattunge, för detta var en ritual som de genomförde gång på gång. Snabbt och effektivt, utan att blanda in några känslor.

Ingen förklarade för mig det “naturliga” i att nacka hönor och dränka kattungar, utan detta var länge för mig traumatiska minnesbilder av Tanternas mörka sidor.

Hur lycklig blev jag inte när både Lily och Moneypenny valde att föda sina ungar i Johannas säng. Vilken tillit de visade!

Johanna kanske inte tyckte det var det bästa stället, men hon har aldrig blivit tvungen att krypa upp för en hög stege till ‘tredje vind’ efter kattungar som skall dränkas.

Forts. om en vecka…

Har ni ätit ölsupa nån gång?
Maten hos Tanterna var alltid god, förutom ölsupan, som vi åt till kvällsvard de dagar Tant Anna hade varit ovanligt kinkig. Det var nämligen hennes favoritmat.
Tant Anna låg oftast tyst i sin säng, men vissa dagar klagade hon och var lite grälsjuk. Jag vet inte om hon hade ont, eller var allmänt less på sin tillvaro. Efter en sån dag serverades det som sagt ölsupa till kvällsvard. Det är en soppa gjord på svagdricka, redd med lite mjölk och mjöl, sötad med socker eller sirap och kryddad med ingefära.

Jag har googlat på recept och det finns ett här:
http://menumo.se/recept/311/olsupa-svagdricka-mjolk-aggulor-socker  

och ett annat ur en gammal kokbok här:
http://www.kokaihop.se/recept/olsupa-2    

Receptet i den gamla kokboken säger att ölsupan ska serveras ’fradgande’. Precis så serverades den hos tanterna. Jag tjejis när jag tänker på den. En varm, ölsmakande, sötsliskig soppa med fradga, som fastnade i gommen. Jag var ju tvungen att äta den och lyckligtvis var det inte ofta den serverades.

För övrigt var maten Tanterna lagade god och rejäl. Vanlig husmanskost. Jag fick inte gå till skolan utan att äta en portion havregrynsgröt med ’krösamos’(lingonsylt) och mjölk och en ostsmörgås. Eftersom jag bodde granne med skolan, kunde jag springa hem under lunchen och äta ett mål lagad mat.

På tisdagar kom fiskbilen och Tanterna köpte oftast kolja och serverade den kokt med äggsås. Det var min favoriträtt.

Till jul gjorde Tanterna ost. Nån gång under hösten fick jag följa med till ett mejeri och köpa löpe. Sen togs den stora badbaljan fram och fylldes med varm mjölk. Löpen hälldes i och så rörde man om tills mjölken skar sig och bildade stora klumpar. Hur ostarna formades kommer jag inte ihåg, men det blev 3-4 st runda ostar på 2-3 kg, som Hushållsostar ungefär.

Det var ett himla pysslande med dessa ostar. De stod på kanten vid vedspisen inlindade i långa glesvävda trasor, som hela tiden byttes till torra. Sen skulle ostarna vändas och vridas och granskas så att de mådde bra. Resultatet blev alltid gott. Jag minns inte om vi åt alla ostarna själva eller om tanterna gav bort några i julklapp.

Forts. i morgon…

Rotade bland alla mina osorterade fotografier i går och hittade några fina kort inifrån Fåglums kyrka, tagna 1995.

Fåglums kyrka är från 1130-talet. En liten stenkyrka med separat klockstapel.


Bild lånad från:: http://www.vastsverige.com/sv/vastergotland/products/45306/Faglums-Kyrka/

Det kändes alltid så högtidligt att gå in på kyrkoområdet genom den lilla bågporten.

Altartavlan är från 1600-talet. Ett väldigt symmetriskt och detaljrikt snidat träkonstverk.

Hur många timmar har jag månne suttit och stirrat på den? Jag tyckte den var ful och jag försökte hitta avvikelser i symmetrin mellan de båda sidorna.

Predikstolen är också från 1600-talet.

Där stod prästen och domedagspredikade. Jag brukade följa sanden som rann genom timglasen.

För övrigt tyckte jag synd om prästen, för han led av eksem och hade väldigt mycket på händerna. Ibland när han kom till symötena för att läsa högt, kunde han ha hela händerna inlindade i vita tygremsor. Då led jag med honom, lika mycket som jag led med den korsfäste Kristus.

Målningarna bl.a. runt fönstren gjordes 1761.

Man kan kanske inte kalla det för Trompe l’oeil, men visst ser det
n ä s t a n ut som att gardinerna hänger ut från väggen. 

Ha en trevlig onsdagskväll!

 En familj som jag var hos ganska ofta, var familjen Johansson i Skräddaregården. Tant Agnes och farbror Ejnar var på något sätt avlägset släkt med tanterna via deras äldsta syster, som var gift.
Det fanns två barn i familjen, Gerd och Sture, båda några år äldre än jag. Leena och Gerd var goda vänner och på så sätt hamnade jag i Skräddaregården. Den låg en bit bort, så vi cyklade dit. Först satt jag bak på pakethållaren med benen lyfta rakt ut för att undvika att fötterna hamnade i ekrarna (man hade ju hört skräckhistorier om hälar som skivats av… ), men så fort jag lärde mig cykla , for jag dit själv. Ibland sov jag över.

Skräddaregården var en bondgård med hästar, kor, grisar och får. På kökstrappan stod en hel arsenal med svarta träskor i olika storlekar, det var bara att hoppa i ett par av passande storlek. Skulle man ut i ladugården, var det träskor som gällde och man gick aldrig in med dem.

Gerd och Sture hade ju sina egna aktiviteter, så jag satt helst i köket med tant Agnes. Hon stod alltid vid spisen och diskbänken, för det var strikta matrutiner hela dagen. Tidigt på morgonen gick farbror Ejnar ut i ladugården och efter ett par timmar kom han in och åt en ordentlig frukost. Sen var det elvakaffe med dopp. Mitt på dagen åt man middag och så blev det eftermiddagskaffe med dopp. På kvällen åt man kvällsvard, ett ordentligt mål mat. Det var väl inte konstigt att jag trivdes där.

Nu tror jag att det främst var den varma och avspända atmosfären, som gjorde att jag trivdes så bra. Farbror Ejnar skojade med mig och tant Agnes var den snällaste och godaste människa jag träffat. Jag blev verkligen sedd av dem. De lyssnade på mig på ett annat sätt än tanterna gjorde, för de hade ju barn själva och visste hur man skulle vara mot dem. Dessutom var de lite kritiska mot tanternas stränga religiositet. Jag vågade bl.a. klaga på att jag inte fick vissa saker som tanterna ansåg som onödiga eller som flärd, ex en skolmössa, en skärmmössa med siffra på som visade vilken klass man gick i, eller ett par svarta träskor. Då fick jag Stures gamla skolmössa och ett par gamla träskor som blivit för små för barnen. Vad tanterna tyckte om det har jag inget minne av.

Här är ett kort från ett besök i Skräddaregården 1957.

Från vänster, bakre raden: okänd man, farbror Ejnar, tant Agnes, min äldsta bror och Sture. Längst fram står jag, min brors fästmö och Leena.

Gerd saknas på bilden. Hon och jag har haft kontakt, ända tills hon dog i höstas. Hon ringde mig alltid på min födelsedag och under de senaste åren även däremellan. I lördags ringde hon inte… vilket kändes sorgligt.

Just nu har jag haft mycket kontakt med Sture. Efter Gerds död har vi pratat några gånger i telefon och det var från honom jag fick det fina brevet med fotografier som jag skrev om i bloggen. Han bor kvar i Skräddaregården med sin familj och i sommar ska jag hälsa på.

Här är Sture och jag, 1995, när jag senast var i Fåglum. Jag var med min äldsta bror och vi skulle bara åka förbi, men jag fick för mig att jag skulle in i den lilla kyrkan och det visade sig att just Sture var kyrkvaktmästare då.

Den gången hände något lustigt. Kyrkan var låst och jag knackade på dörren till närmaste hus, som jag alltid hade uppfattat som prästgården. En kvinna öppnade och innan jag hann öppna munnen, frågar hon “Är det Leena?”. Kusligt, tyckte jag. Leena hade varit död i åtta år, men jag liknar henne ganska mycket. Sen fick jag ringa till Sture och be honom komma och öppna kyrkan. Gissa om han blev överraskad?

Forts. nästa vecka