Marja

Den långa resan.

Ingen medvind just nu.

Av , , 8 kommentarer 14

Medvind… hade de här två kanotisterna i fredags, något jag tycker att jag inte haft på länge. En stund efter det att jag tagit den här bilden, föll jag ner i ett dike. Det gick bra, men var lite bökigt att ta sig upp för egen hand. Jag gick på stigen längs sjökanten och skulle ta ett stort kliv över diket, då mitt knä svek mig och jag trillade tillbaka. Fick hasa mig uppför kanten på rumpan, blev både blöt och lerig och fick till slut hjälp av ett träd att ta mig upp på fötterna. Det är ett år sedan knäoperationen nu och jag glömmer att jag inte har samma styrka som förut.

Egentligen hade jag tänkt att så lite blommor i pallkragarna vid huset, men när jag kom ut såg jag att någon hade trampat i jorden i den ena. Vi har ju satt ut fem pallkragar på rad för att hindra obehöriga från att gena över vår gräsmatta, men det hjälper tydligen inte. Det var tydliga spår efter en cykel i gruset ända fram till pallkragskanten och sedan ett fotspår. Hen som brukar cykla över hade tydligen lyft över cykeln. Jag blev så uppgiven så jag orkade inte börja så och i och för sig är det ingen brådska.

I går råkade jag se genom fönstret hur småflickorna som brukar springa över gräsmattan, tog sats och hoppade över pallkragarna. Hu, så hemskt om någon råkade snava över kanten och falla på näsan ner i gruset. Härom dagen när jag var ute kom en pappa med ett barn på armen och skulle klämma sig förbi pallkragarna och gå över gräsmattan. Han fick vända tillbaka efter en utskällning. Han sa att han bodde i ett av radhusen och jag frågade om jag fick komma och springa runt på hans gräsmatta framför hans uteplats. Jag vet inte vad det är med folk. En man från grannhuset har kommit och satt sig på vår uteplats och rökt… och lämnat fimparna efter sig i gruset. Jag häftade fast en lapp på bordet att rökning var förbjuden enligt lag.

I helgen har jag varit nere i en svacka. Jag anser ju att det är lika bra att bryta ihop om det känns så och sedan resa sig och gå vidare. Jag har inte berättat att jag fått tillbaka trummandet i örat, som jag hade för tre år sedan. I 21 dagar nu har jag haft ett ständigt trummande i örat, ca 4-6 slag i sekunden och ganska högt. Det är den lilla muskeln tensor tympani som skall reglera hammarens slag mot trumhinnan och skydda mot höga ljud och kyla bl.a. som nu har fått kramp och står och rycker… som tics man kan ha ex. i ögonlocket. För tre år sedan var jag på öronkliniken och fick den diagnosen och fick veta att man inte kan göra något. Tics i ögonlocket kan man avhjälpa med botox som förlamar, men den här muskeln kommer man inte åt lika lätt. Jag gick ju då till en akupunktör, men det stället känns inte helt säkert nu i coronatider. För många patienter på en gång och för mycket stress. Jag ringde vårdcentralen och min doktor ringde upp efter några dagar. Vi hade ett bra samtal, hon sa att om jag vill kan hon titta hur trumhinnan mår, men något mera kan hon inte göra. Jag valde att inte utsätta mig för att åka till vårdcentralen.

Björn Ranelid säger att han har ett ständigt ljud i huvudet efter en fallolycka när han var barn. Jag kan förstå att han är som han är, känner att jag snart kommer bli lika knasig. Fast jag gillar honom, så det kanske inte är så farligt.

På tisdag har vi årsstämma i bostadsrättsföreningen. Vi kommer att vara i en stor lokal och det brukar inte komma så många, så vi kan hålla avstånd. Jag ska koka kaffe och ställa fram en flaska handsprit. Sen ska vi ha konstituerande möte med den nya styrelsen och efter det blir det sommaruppehåll. Vi skapade en grupp för styrelsen på Facebook när vi startade upp odlingarna, men den har visat sig vara nyttig även i andra sammanhang. Man skriver ett inlägg, alla får ett pling och vi kan diskutera saker och ta beslut. Snabbt och behändigt.

Sköt om er och var försiktiga <3

 

 

 

Flimmer igen!

Av , , 4 kommentarer 20

Jag är ledsen att det blev långt mellan inläggen, delvis beroende på att jag igen hamnade på sjukhuset med hjärtflimmer. Nu var det fem veckor sedan senaste gången… skall det bli så här nu? Jag tycker jag mår så bra mellan varven och vi har haft så mycket trevligt på gång med odlingarna i föreningen och sen blir jag uppstressad över något och då är det kört. Jag är nog extra känslig där. På tisdag kväll började jag känna av flimret och vid tretiden på natten ringde jag efter en taxi och for till akuten. Nu blev jag förhörd utanför ett tält, sedan insläppt och undersökt inne i tältet och efter det ledsagad in genom ett tomt och mörkt väntrum till akutavdelningen. Jag var den enda patienten där just då. Vart tar alla de andra sjuka vägen? Visserligen var det natt, men ändå… Efter de vanliga procedurerna, som bl.a. innefattade ett covid-19 test, tydligen rutin för alla som tas in på akuten, skulle jag läggas in på en avdelning. De ville inte lägga in mig på en full vårdavdelning, så jag fick komma till MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning), en nybyggd fin avdelning, där jag fick ett stort rum med bara en säng och egen toalett. Jag fick mat och fika serverat i rummet och behövde/skulle inte gå ut i korridoren och utsätta mig för något onödigt. Jag trodde jag skulle få en elkonvertering, men nu gällde regeln att man inte söver någon som inte har testats utan smitta och eftersom testet jag gjorde på akuten skulle dröja något dygn, föreslog man en farmakologisk konvertering. Jag skulle få en medicin via dropp i 10 minuter. Efter sju minuter kände jag mig svimfärdig och då sjönk puls och blodtryck och hjärtat gick över till normal sinusrytm. Rena hokus-pokus med andra ord. Sen skulle jag vara kvar för observation ett par timmar. Jag mådde bra och fick äta och dricka kaffe och ligga och titta på TV.
Covid-19 testet var negativt och jag hade ju inte förväntat mig annat. Jag uppmanades att fortsätta ta hand om mig själv och inte utsätta mig för något i onödan.

När jag kom hem upptäckte jag att min mobil var borta. Panik, panik! Jag gick ner till mina snälla grannar och fick hjälp att bl.a. ringa till taxin jag åkt hem med. När jag lugnat ner mig kom jag ihåg att jag hade skickat ett sms till Johanna och sedan lagt mobilen på bordet medan jag tog på mig kappan, så jag hoppade på bussen och for tillbaka till avdelningen och där låg ju mobilen på bordet. Jag har lagt in Johanna som min ICE (In Case of Emergency) i adresslistan och de hade hunnit ringa henne, men hon är ju i Stockholm och har inte telefonnummer till någon som bor nära mig. Vilken härva! Hon hade ringt till sin pappa (exet) som bor nära sjukhuset och skulle ha kunnat gå efter mobilen, men han hade missuppfattat henne, bara hört att mamma är på lassa, så han hade ringt till mobilen som låg på bordet. Nu har Johanna fått båda mina grannars mobilnummer, så att hon kan nå mig omedelbart.

I dag mår jag bra igen. Jag hade ju inte sovit på ett helt dygn, så jag sov totalt 10 timmar i natt.
Innan det här hände hade jag varit med mina odlarvänner till Plantagen och köpt plantor och fröer. 45 säckar jord och gödsel, vattenkannor och redskap.

Vi har fem odlingspallar vid vårt hus och fyra vid det andra. En kväll fyllde vi alla pallarna med jord och gödsel och sedan har jag planterat penseer, kryddor och jordgubbsplantor hos oss. Eftersom det har varit kalla nätter, har vi inte sått än. Sen har vi en liten vinbärsbuske vi ska gräva ner. Vi har skapat en grupp på Facebook, där vi kan kommunicera med varandra. Odlingarna är egentligen föreningens, men vi i styrelsen sätter i gång dem nu och sedan får vi se hur allt utvecklas. Eftersom jag är hemma på dagarna, har jag tagit ansvar för mycket, bl.a. vattnandet och jag känner att det är något jag behöver få göra. Jag har ju haft kolonilotter tidigare och gillar att gräva i jorden. I dag tog jag min bagagevagn och gick till Coop och köpte en massa blomplantor, samt en säck jord till min balkong. När vi var på Plantagen köpte jag olika kryddor till mig själv också.

Nu får vi hoppas på lite värme, både för plantorna och för vår egen skull. Om fem veckor är det redan Midsommar och jag tycker att det magiska försommarljuset har uteblivit. Det är fortfarande mörkt och kallt på natten. Vart är vi på väg?

Sköt om er och var försiktiga <3

 

En dag i mitt karantänliv.

Av , , 6 kommentarer 19

Lördagen den 2 maj 2020. Jag masar mig upp ur sängen efter en sömnlös ångestnatt. Regnet har smattrat mot fönsterrutorna hela natten och tankarna har snurrat runt i huvudet. Ibland fastnar jag i klaustrofobin över att tvingas sitta hemma, Jag tycker att jag slösar min tid, mitt liv. Jag har inte så många år kvar och jag har inte tid att sitta och vänta ut detta förbannade virus.

Det är långhelg och de flesta i huset är borta. Grannen under har en stuga nära stan och ungdomarna reser utan fruktan till föräldrar eller andra kompisar. Jag är faktiskt den enda i hela huset som sitter i karantän. Just nu är jag definitivt på fel plats. Jag skulle vara i Stockholm och fira min kära dotters 50-årsdag. Jag har skickat ett kort jag knåpat ihop och swishat pengar till ett par fina skor. Så här blev kortet.

Jag öppnar dörren för att sträcka ut handen efter tidningen och kastar samtidigt en blick nedför trappan. Jag ser blöta fotspår från ytterdörren in mot hissen, då är jag inte helt ensam i huset, tänker jag. En rubrik på tidningens första sida lyder: ”Allt fler sjuka överlever”. Det låter ju uppmuntrande. Själv är jag helt övertygad om att jag med mina dåliga luftrör inte skulle överleva. Har inte tidigare tänkt så, men efter tisdagens telefonmöte med en doktor på Hjärt-och kärlavdelningen på sjukhuset, gick jag från ganska pigg till en gammal kvinna med alla riskfaktorer. Hon räknade upp: högt blodtryck, hjärtflimmer, diabetes2, övervikt, åldern, samt trånga luftrör som redan känner av björkpollen. För övrigt var det ett bra samtal.

Jag kokar kaffe och äter frukost, en rostad macka med skinka och tre gurkskivor, samt ett kokt ägg. Alltid det samma. Så är det dags att duscha och tvätta håret. Jag har börjat tycka att det är besvärligt att duscha och håret kan ju få se ut hur som helst när man knappast kommer att träffa någon på hela dagen. Det där är ju farliga tankar, för det kan gå väldigt fort att sunka ner sig. Mamma lärde mig att man måste alltid vara hel och ren IFALL man skulle råka ut för något och hamna på sjukhus. Så det är bäst att hålla på rutinerna och är det hårtvättdag, så är det hårtvättdag även om jag inte ens ska ner i tvättstugan.

När jag väl kommer i gång är det ganska skönt att pyssla om sig själv. Att smörja in huden och blåsa håret torrt, borsta lite puder på kinderna och ta på sig rena kläder inifrån och ut. Jag kan inte avgöra om det fortfarande regnar och tänker bara gå ut en sväng med soporna, men tar ändå på mig ordentligt och tar gåstavarna och soppåsarna och går ut.

Väl ute slås jag av den friska och lite milda luften och går iväg mot skogsvägen och ner till sjön. Vad skulle jag göra utan skogen och sjön? Isen håller på att gå upp och mitt i sjön är det fritt vatten. I dag skiner inte solen, men jag har en bild jag tog på Valborgsmässoafton då det var underbart vackert väder.

Jag går på stigen längs med sjön och har skog på ena sidan och vatten på den andra. Jag går långsamt på det ojämna underlaget och håller balansen med gåstavarna. Här får jag ro i själen och på vägen hem hittar jag en hjärtesten.

När jag kommer hem ringer min kompis. Vi beklagar oss för varandra, men går sen över till att konstatera att vi har det ändå ganska bra. Vi har vår pension, vi har tak över huvudet och vi har mat varje dag. Vi kan gå ut i naturen och har folk omkring oss som bryr sig. Det går ingen nöd på oss, vi har bara tråkigt.

Jag skickar pengar till barnbarnet så hon får inreda sin balkong. Hon vill ha en stor korgstol och det ska hon få. Hon kommer att vara en stor del av sommaren i sin lilla studentetta i Karlstad och förtjänar att ha det mysigt på balkongen. Beställer sen nästa veckas matleverans från ICA Maxi + skosnören, toapapper och en skvallertidning. Har beställd mediciner från Apoteket på nätet, som skickas till OKQ8. Dit kan jag gå och på kvällen är det knappast några kunder där.

Så har ännu en dag gått i karantänen.

Sköt om er och var försiktiga <3