Invandrare och välfärd, frågorna som aldrig ställdes…

Av , , Bli först att kommentera 4

Det märks att VK satsat hårt på att ge dess läsare så mycket information som möjligt  inför valet. Jag tycker hittills att de gjort ett föredömligt jobb och på bästa möjliga sätt försökt låta partierna själva får berätta om vad de vill driva lokalt.

Under veckan var det Sverigedemokraterna som fick presentera deras lokala politik för Umeå. Men när jag läste intervjun så kände jag att det var frågor som aldrig ställdes, som aldrig brukar ställas och som borde ställas – inte bara för Sverigedemokraterna utan även för de två andra stora partierna som inför valet valt att ställa sig bakom idén om att Sverige har tagit emot för många invandrare.

Hur ska vi göra för att lösa personalbristen inom äldreomsorgen? Sverigedemokraternas svar var enkelt, de ska satsa mer resurser på att anställa personer inom äldreomsorgen.

Frågan som aldrig ställdes: Krisen med personal inom äldreomsorgen beror inte på brist på  resurser utan rent enkelt på att vi inte har tillräckligt med folk som vill jobba inom äldreomsorgen. Var finner vi dem?

Drygt två veckor tidigare publicerade VK en artikel om hur nyanlända kom att rädda äldreomsorgens sommarbemanning i Robertsfors. Och detta är långtifrån den enda  kommunen som lyckats rädda en akut situation tack vare ett nytt tillskott av nyanlända arbetsföra invånare i kommunen.

Bara något år tidigare besökte jag det företag som sköter utbildningen för arbetslösa som vill bli undersköterskor. Till min förvåning såg jag ett klassrum fyllt av människor från världens alla hörn. De ville göra allt för att få ett jobb och de ville väldigt gärna jobba inom vård & omsorg för de uppskattade att kunna hjälpa människor.

Inom personlig assistans är situationen liknande. För tio år sedan fick vi gå igenom en hög av hundratals ansökningar för ett enda jobb som personliga assistenter. Idag inkommer endast en handfull ansökningar, och assistansanordnare måste idag söka febrilt för att täcka behovet av bemanning.

När jag förra året skulle anordna ett evenemang där jag bjöd in människor som var intresserade av att vilja jobba som personliga assistenter så fyllde jag en hel sal med nyfikna och arbetsföra individer. Än en gång var det nysvenskar från världens alla hörn, men inte en enda svensk dök upp.

Men detta är inte en isolerad händelse utan faktum är att detta är något som kommuner, landsting och staten är väl medvetna om. Till och med Svenskt näringsliv har gått ut och förklarat vilken brist på arbetskraft som vi har i Sverige – som inte kan täckas av den svenska arbetsföra befolkningen.

Fråga 2:

Sverigedemokraterna ville ha ett bokslut för vad mångfald och integration kostar kommunen. Journalistens följdfråga var bra – finns det inte en risk att man ställer samhällsgrupper emot varandra? Men Sverigedemokraterna kunde enkelt svara att så gör man inom andra sektorer, man beräknar exempelvis LSS-kostnader, kostnader för skola, med mera.

Här kommer frågan som aldrig ställdes:

Alla dessa kostnader som nämndes är kostnader för olika delar av kommunens verksamhet. Men ingen av dessa kostnader isolerar en samhällsgrupp. Vänd på frågan, om ett parti skulle föreslå att man räknar ut hur mycket funktionsnedsatta kostar kommunen? Jag är alldeles övertygad om att det skulle bli ett ramaskri. Varför? För att det sätter välfärdstanken på sin spets – vad finns den tillför och vad är dess målsättning?

Det är här som man gör det så enkelt för Sverigedemokraterna. En till synes oskyldig beräkning gör det möjligt för Sverigedemokraterna att isolera kostnader för samhällsgrupper och sätta dem emot varandra.

Budgeten går inte ihop, vi måste spara. Vad gör vi det? Självklart enligt Sverigedemokraterna, för de som nyss har kommit hit! Vi måste prioritera välfärden framför nyanländas integration. Här finns siffrorna, här finns pengarna, de som aldrig används på svenskar I behov av välfärd och som istället går till nyanlända.

Men den som vill prioritera välfärden istället för invandrare & integration förstår inte hur välfärden hänger ihop. Invandrare är en del av vår välfärd, de konsumerar i vårt samhälle, de betalar skatt, de arbetar inom välfärden, de skapar arbetstillfällen, de får kommuner till att växa. Satsningar på integration är en viktig investering för om vi lyckas väl så hämtar vi hem vår investering med råge.

Låt oss gå tillbaka till klassrummet med undersköterskeutbildningen. Här fanns en full klass med utlandsfödda som kommit hit i vuxen ålder. Under deras första år här har vi investerat i deras undervisning och vi har försörjt dem. Men när de är färdigutbildade får nästan samtliga jobb direkt – i vår välfärdssektor. Förutom att de då står på egna ben, betalar skatt och konsumerar så arbetar de inom vård & omsorg, de jobbar på sjukhus, äldreboenden, gruppboenden, inom personlig assistans och hemtjänst. De fyller en viktig roll i vår välfärd.

Finns dessa ekonomiska och samhällsmässiga vinster med i Sverigedemokraternas bokslut för mångfald & integration? Nej. Och detta är bara ett exempel på hur kostnadsberäkningar för att ta emot invandrare blir lätt enkelspåriga och felaktiga. Om Sverigedemokraterna valt att kapa dessa kostnader så hade det kvittat hur många miljoner extra man lagt på att anställa personer inom äldreomsorgen i Umeå – för bristen på utbildade undersköterskor hade gjort det omöjligt att kunna fylla de tomma platserna. Och vem skulle  drabbas av det? De äldre som bor på våra äldreboenden.

Alla vill växa men vi vill inte ha fler…

Umeå vill växa. Lund vill växa. Lycksele vill växa. Faktum är att nästan varenda kommun i Sverige har ett tillväxtmål som bygger på fler invånare. Men samtidigt vill många politiker – som förespråkar fler invånare i deras egna kommuner – ha en restriktiv invandringspolitik nationellt. Till råga på allt sitter många av dessa politiker och kliar sig på huvudet för att kunna lösa det eviga och tuffa problemet – hur kan vi täcka våra personalbehov inom omsorgen? Ekvationen går inte ihop – det är kanske dags att tänka om.

Bli först att kommentera

Värna funktionsnedsattas rättigheter!

Av , , Bli först att kommentera 2

Sverige är ett av världens mest utvecklade välfärdsländer och har kommit långt när det gäller människors lika förutsättningar att få vara delaktiga i vårt samhälle.

Men när det gäller situationen för människor med funktionsnedsättningar så har vi ibland en tendens att slå oss för bröstet och känna att vi har det så bra i Sverige. Det är sant att vi i många avseenden kommit långt jämfört med vår omvärld, men på senare tid är det som om att Sverige slagit av på takten – och i vissa avseenden rentav backat.

Inom politiken har kostnadsberäkningar kommit att få en allt större roll medan man mindre och mindre pratar om människors rätt till delaktighet i samhället.

Enligt flera undersökningar från SCB halkar personer med olika typer av funktionsnedsättningar efter på många flera plan. Sysselsättningen är lägre bland funktionsnedsatta, den ekonomiska situationen är sämre, valdeltagandet är lägre och representationen inom politiken likaså. Dessutom har personer med funktionsnedsättning en sämre hälsosituation än övriga befolkningen med en högre andel som har värk i kroppen, sömnsvårigheter, känner stress eller oro och ångest.

Under drygt ett decennium har vi kunnat se hur förutsättningarna för att få stöd insatser från samhället successivt försämrats. Det har blivit mycket svårare att bli beviljad personlig assistans eller annat stöd inom LSS, att få rätt till varaktig sjukersättning, eller rätt till hjälpmedel.

Det innebär att en grupp som redan på förhand har ett svårare utgångsläge än andra tvingas lägga ner mer av deras begränsade energi på att kämpa för saker och ting som de egentligen har rätt till, vilket är ytterst olyckligt och riskerar att ytterligare förvärra en redan svår situation.

Under våren har vi kunnat se hur Försäkringskassans jakt på att begränsa kostnaderna för personer som är sjukskrivna på grund av psykiska besvär medfört att personer som redan har problem med stress, oro, ångest nu plötsligt pressas från Försäkringskassan som skapar ännu mer stress, oro och ångest, vilket är vansinnigt!

Men även i Umeå har situationen successivt förändrats.  Även här har har kostnadsberäkningar kommit att få en allt större roll medan man mindre och mindre pratar om våra invånares lika rätt till boende, yrke, fritid och delaktighet i samhället.

Under våren fattades ett beslut om att man skulle börja ta betalt för hjälpmedel som är livsnödvändiga för många, så som exempelvis permobiler. Och när Försäkringskassan begär in läkarintyg eller ADL-bedömningar från kommunen så ska man plötsligt ta ut en avgift för det. Detta drabbar en redan ekonomiskt utsatt grupp. Något som egentligen borde vara en rättighetsfråga har istället kunnat ske i det dolda, kanske just för att det drabbar en svag grupp som redan nu får kämpa hårt för att försvara sina andra rättigheter till stöd, kanske för att denna grupp inte på samma sätt finns representerad i våra politiska beslutande organ.

Under kommande mandatperiod kommer jag att vilja jobba hårt tillsammans med min kommungrupp i Miljöpartiet för att stå upp för de funktionsnedsattas rättigheter. Kommunen måste  börja se på stödinsatser och tillgänglighetsfrågor utifrån ett rättighetsperspektiv. Hjälpmedel som är livsnödvändiga för människor för att kunna klara sig i deras vardag samt vara delaktiga i vårt samhälle ska vara kostnadsfria!

Vi har halkat efter i byggande av LSS boenden och gruppboenden vilket leder till att kommunen betalar onödiga viten till staten. Det har kanske inte varit så prioriterat tidigare, men vi kommer att göra allt för att detta prioriteras framöver!

Det finns fortfarande mycket att göra i Umeå för att vårt samhälle ska vara tillgängligt för alla. Ännu en gång måste vi börja se till tillgänglighet ur ett rättighetsperspektiv, för otillgänglighet leder till diskriminering.

Avslutningsvis, en väldigt viktig uppgift som vi har framför oss är att se på vilket sätt vi kan öka delaktigheten och representationen av personer med funktionsnedsättningar i våra viktiga kommunala beslutande organ.

Under de fyra kommande åren vill vi göra vårt yttersta för att Umeå tar funktionsrättsfrågorna på allvar. Alla våra invånare – oavsett funktionsvariation – ska kunna få möjlighet att ha en meningsfull sysselsättning, ett tillgängligt och anpassat boende, samt på lika villkor kunna delta i Umeås fritids & kulturliv, i vårt samhälle och i politiken.

Bli först att kommentera

Nej till höjda arvoden

Av , , Bli först att kommentera 1

Förtroende byggs och värnas på många sätt. Ett beslut om att höja arvoden för våra heltidsarbetande politiker är måhända inte ett stort beslut sett till kommunens sammantagna ekonomi. Men det skickar en signal som inte är försvarbar enligt mig.

För det första, i det här fallet är det de förtroendevalda som beslutar om deras arvoden och det är få i dagens samhälle som på samma sätt kan besluta om deras egen lön. Det är våra offentliga skattemedel och de ska behandlas varsamt.

För det andra, de är redan enligt mig för höga. Det finns enligt mig inget som kan försvara att vårt första kommunalråd ska få ett arvode som är ca. tre gånger ingångslönen för en undersköterska som ska jobba på våra äldreboenden.

Man kan inte motivera ett så högt arvode med att cheferna under en tjänar mer. Det finns tydliga och högt ställda kompetens- och erfarenhetskrav på de som ska bli våra chefer, krav som aldrig ställs på de som är våra förtroendevalda. Deras löner är just löner och ska sättas på en för tjänsten skälig nivå. Våra arvoden fastställer vi själva och är i grunden en ersättning för den tid som vårt förtroendeuppdrag tar.

För mig känns det viktigt att vara tydlig i denna fråga så att väljarna vet vad de kan förvänta sig efter valet. Då kommer jag att aktivt arbeta för att våra arvoden för heltidspolitiker inte höjs – utan snarare om möjligt sänks. Men för det krävs det att en majoritet och därför hoppas jag på att flera kommande politiker i kommunen vågar göra samma ställningstagande. För mig är det en fråga om ett förtroende i en demokrati som måste värnas.

Bli först att kommentera

Äntligen en ny chans för unga ensamkommande!

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag är otroligt glad och lättad över att denna lag röstats igenom. Flera tusen ungdomar har slitits mellan hopp och förtvivlan och fått vänta orimligt länge på deras beslut. Många av rättsprocesserna haft en klart bristande rättssäkerhet. Nu får de som gjort rätt för sig och vill fortsätta göra rätt för sig en ny möjlighet att stanna. Klarar de studierna måste de finna ett arbete för att få stanna. fixar de jobbet och arbetar i två år får de ansöka om förlängning, och först efter ytterligare två år får de ansöka om permanent uppehållstillstånd.

Så om de sköter sig, pluggar ordentligt i tre år, jobbar och betalar skatt i fyra år så får de stanna. Man kan undra varför så många är emot detta. Kanske för att de inte förstår fullt ut vad det handlar om och hela upprinnelsen till denna lag är inte helt lätt att hänga med i.

Jag är stolt över vad Miljöpartiet här lyckats få igenom idag! Det har sannerligen inte varit lätt och de har mött på hårt motstånd. Men idag har de lyckats vidga på ett nålsöga ordentligt och det får avgörande betydelse för upp till 9 000 ungdomar – som fått vara med om oerhört tuffa och psykiskt påfrestande år i deras nya hemland Sverige.

Än återstår dock fortfarande en hel del att göra i asylfrågorna och jag lider med dem som hamnade precis utanför nålsögat. Vi i Miljöpartiet har velat och vill egentligen så mycket mer. Men så är politiken, vi har inte egen majoritet utan är det lilla partiet i en minoritetsregering. Kanske just därför är dagens seger en extra fin fjäder i hatten!

 

Bli först att kommentera

Väven – när storstadsdrömmen kostar mer än den smakar…

Av , , 2 kommentarer 5

Plötsligt uppenbarade sig ett alternativ som vi desperat letat efter. Väven – en vacker skapelse som kunde ersätta de tråkiga parkeringsplatserna mitt i stan intill vår älv. När kulturhuvudstadsåret närmade sig – som på allvar skulle sätta Umeå på åtminstone Europas karta – så var det just denna centrala del av staden som gav oss ågren.

flera år senare har vi nog alla svårt att överblicka konsekvenserna av denna skapelse. Jag är säkerligen inte ensam om att både beundra denna byggnad och samtidigt begrunda till vilket pris den kom till. Ibland krävs djärva beslut av modiga politiker för att våga få en stad till att sticka ut. Vi har egentligen ganska mycket att tacka vår visionäre hetsporre Lennart Holmlund för.

Samtidigt återstår frågan, vad är det egentligen ekonomiskt som vi gav oss in på? Att gå in ett delägarskap på exakt 50 % tillsammans med Balticgruppen? Att stå för 1 miljard i byggkostnader och ytterligare 64,5 miljoner kr per år i hyreskostnader – i 25 år?

Jag har inga problem att ta den kostnaden om den kommunala verksamheten i övrigt flyter på väl. Men när vi några år senare tvingas ta ut avgifter för hjälpmedel som är nödvändiga för våra funktionsnedsatta i kommunen för att överhuvudtaget kunna vara delaktiga i samhället, när vi tvingas göra besparingar på musikskolan, när det begränsar vårt byggande av nödvändiga LSS boenden, ålderdomshem eller förskolor, när vi måste sälja bort en del av vår allmännytta för att finansiera dess renovering, när det tvingar oss att dra ner på kvaliteten på måltiden som serveras i vår kommun – eller när det tvingar oss att prioritera i de kommunala rekryteringarna så att endast de mest nödvändiga kan genomföras, även om behovet egentligen är större, då kan jag inte låta bli att känna att vi kanske tog oss vatten över huvudet.

Så då kommer följdfrågan, vad kan vi göra? Byggnaden står redan där! Ja, det är helt sant, men med den står också lokaler som säkerligen är attraktiva för andra än kommunen. Märk väl att jag i dagsläget inte ställer ett konkret förslag utan istället riktar frågan till politiken som borde vara självklar:

Vad har vi för värdegrund i vår kommun? Vad har vi för verksamhet och  service som vi anser som heliga självklarheter som ska tillgodoses för våra invånare?

När jag nu går till val som första namn på Miljöpartiets kommunlista så är det just med parollen att Umeå ska växa rätt, snarare än fort.

Det är inte skrytbyggen och en fixerad blick vid tillväxt som driver mitt politiska engagemang. Egentligen är det en huvudsaklig anledning till att jag kastar  mig in i den kommunala politiken: jag tror att Umeå har alla förutsättningar att bli en förebild i vår omvärld för en stad som utmärker sig för våra invånares goda välbefinnande. En stad där vi alla oavsett våra förutsättningar har samma rätt och samma villkor att få vara delaktiga i vårt samhälle. En stad där vi är jämlika och bryr oss om varandra. En stad med en stor tolerans för alla våras olikheter. En stad som gör sina satsningar med sina invånare och deras framtid i åtanke. En stad där de humana värdena får spela en viktigare roll än de värdena som byggs med betong.

Självklart kommer även vi att göra satsningar i infrastruktur och byggnader. Men det finns en diametral skillnad: satsningarna får aldrig tumma på vår värdegrund och satsningarna ska alltid göras för framtida samhällsvinster för våra invånare.

 

2 kommentarer

Hej världen!

Av , , 1 kommentar 2

Välkommen till Västerbottens-Kuriren – Bloggen. Det här är ditt första inlägg. Redigera eller radera det. Sen är det bara att börja blogga!

1 kommentar