Annie Lööf är ute på en egotripp och gottar sig åt journalisternas uppmärksamhet. Först fällde hon tillsammans med Alliansen och med SD:s benägna bistånd Stefan Löfven och hans regering. Sedan föreslog hon att Löfven skulle stödja en alliansregering med Kristersson som statsminister. Vilket verklighetsfrånvänt trams! Nästa ogenomtänkta förslag var att S och M skulle bilda regering. Också det stupade på sin orimlighet då inget av partierna gick med på det. Lööf har också ’frågat chans’ på Mp, men de har sagt nej till att samarbeta med Alliansen. Varje vettig person inser idag att inget av de traditionella ”blocken” har några som helst förutsättningar att kunna bilda regering utan SD:s stöd. Ändå försöker Lööf med div krystade krumbukter och floskler förklara sitt ställningstagande.  Så hur ser Lööfs ’masterplan’ ut i den mån hon har någon?

Populisten Lööf är allt annat än blygsam. Med en blandning av okunskap och högmod (OK, we don’t agree on that) rider hon belåtet på sina höga moraliska hästar, missar aldrig en chans att lyfta fram sig själv och försöker framstå som den naturliga ledaren trots sin vägran att acceptera normala krav på logik och konsekvens. Som ett led i sin politiska strategi har hon nu också börjat tala om att hon i teorin skulle kunna bli nästa statsminister. Kanske försöker hon få tiden att gå i hopp om att trötta ut både Kristersson och Löfven för att de till slut ska köpa idén att det bästa för landet är Lööf som statsminister. (Personligen börjar jag luta åt  att den rödgröna regeringen borde få fortsätta att regera. Att ta över allt elände deras inkompetens och vanskötsel ställt till med är ett politiskt självmordsuppdrag för en ny regering).

C är förvisso ett maktparti, men det är utmanande mot väljarna och rätt magstarkt av ledaren för ett parti som endast fick 8,6 % i valet att ens i teorin prata om att bli statsminister. Att hoppas på att Löfven med sina 28% skulle avstå från statsministerposten till förmån för den konstellation som röstade bort honom efter valet är tramsigt. Hur kan Lööf med trovärdigheten i behåll ens föreslå detta? Det krävs mod, ledarskap, bredd, mognad och pragmatism för att styra landet, inte dagdrömmar, utopier och låsningar. Dessutom måste en politisk ledare kunna se och hantera målkonflikter. Det kan inte Lööf. Likt en robotgräsklippare tuggar hon på tills hon stöter på verkligheten. Då vänder hon bara med ett leende och går åt ett annat håll.

Mästermanipulatören Lööf är egennyttig, faktaresistent och inkonsekvent och har nu försatt sig själv i en svår situation; hur hon än väljer måste hon bryta löften. Väljarna och demokratin liksom landet struntar hon i under sin jakt på makt till varje pris. Likaså bortser hon ifrån att över 90% av väljarna inte röstade på C. En plats i solen och på heta stolen är hennes primära mål och ”Framåt” är hennes valspråk. Uppåt hade kanske passat bättre.

Inför valet försäkrade både Lööf och Björklund att en borgerlig regering, helst med hela Alliansen, och med Kristersson som statsminister var målet. Ett annat löfte till väljarna var att se till att SD aldrig får något att säga till om. Det är naivt på gränsen till enfaldigt att avge ett sådant löfte; SD:s opinionssiffror innan valet pekade på att de skulle bli större än M. Så blev inte fallet, men SD blev med 17,9% landets tredje största parti och betydligt större än C och L tillsammans. Det är absurt att inte ens kunna samtala med SD för att ta reda på i vilka sakfrågor man har en samsyn och kan samverka för att få igenom den borgerliga politik Sverige så väl behöver.

När jag som väljare röstar på ett parti och en politik som är bra för landet, tar jag för givet att partiet ifråga ska göra allt för att ta makten och förverkliga den politik det gått till val på. Därför är det svårt att förstå varför C och L genom sitt kontaktförbud med SD hindrar Kristersson från att förankra en borgerlig regering i riksdagen. De ’fyras gäng’ har upprepade gånger innan valet hävdat att de står varandra närmare nu än under Alliansregeringens år. Rent sakpolitiskt står också SD idag närmare allianspartierna än tidigare, men kontaktförbudet väger tyngre än demokratin, respekten för över 1,1 miljoner väljare och landets behov av en borgerlig politik. Tyvärr domineras de politiska samtalen i dagens Sverige istället av 7-klöverns interna tävlan om vem som avskyr SD mest. Praktiskt taget alla politiska diskussioner handlar om hur SD ska förhindras från politiskt inflytande istället för hur man ska genomföra nödvändiga reformer och få landet på fötter efter den rödgröna regeringens stora inkompetens och misslyckade politik.

Så ska C och L svika de borgerliga väljarna genom att rösta fram en rödgrön regering som stöds av V, d v s en liknande regering som den de fällde efter valet? Eller ska de acceptera att aktivt eller passivt stödja en M-regering för att ge landet en borgerlig regering? Det är dags för Lööf och Björklund att sluta drömma, att stiga ner från sina höga moraliska hästar och bekänna färg. Om C och L väljer att rösta ner en alliansbudget som stöds av SD innebär det dödsstöten mot Alliansen, som redan nu visar många svaghetstecken. Dessutom kan ett sådant svek och väljarförakt slå tillbaka mot C och L i ett kommande /extra/val.

Nu krävs handfast och konkret handling för att gå från låsning till lösning. Det enda som kan sätta stopp för den utdragna politiska farsen med fria fantasier och önsketänkande är att talmannen nu presenterar skarpa förslag på statsminister till riksdagen. Då får vi se om allianspartierna än en gång väljer att avstå regeringsmakten till vänstersidan för att hindra SD från inflytande. Genom att förra mandatperioden införa decemberöverenskommelsen avstod de frivilligt från att genomföra sin egen politik och gav därmed bort makten till den rödgröna regeringen. Oförlåtligt! Hur de än gör denna gång kommer SD som tredje största parti att påverka vem som får bilda regering.

För ett par dagar sedan liknade Carl B Hamilton, nationalekonom, f d liberal riksdagsledamot och ekonomisk talesperson, C och L med åsnan som inte kunde bestämma sig om hon skulle välja hötappen till höger eller hötappen till vänster och därför föll ner död mittemellan av svält. Att dö av svält torde varken Lööf eller Björklund göra, men de borde kanske betänka att den som gapar över mycket mister ofta hela stycket.

Det är inte lätt för oss väljare att hänga med i den pågående politiska cirkusen. Allianspartierna i allmänhet, C och L i synnerhet, vägrar som bekant att ta emot passivt eller aktivt stöd av SD. Så hur kom det sig att de accepterade att SD röstade för den borgerliga talmanskandidaten Norlén, som därmed valdes? Eller att SD hjälpte Alliansen att fälla Löfvén? Hur förklarar C och L denna inkonsekvens? Byter de helt enkelt fot när det passar? Hur trovärdigt är det?

C och L säger tydligt nej till en alliansregering då den inte kan röstas igenom utan SD:s aktiva eller passiva stöd.  Kristersson föreslog då en M-regering eller en M- + KD-regering, men det säger Lööf och Björklund också bestämt nej till. Med sådana vänner behöver man inga fiender.

C och L vill istället samarbeta över blockgränsen fast på sina egna villkor; S ska ingå i ett regeringssamarbete med hela Alliansen utan att få statsministerposten. Den ska Kristersson ha. Löfven har tydligt avvisat detta förslag, men C och L framhärdar. De säger ja till nej och nej till ja och förespråkar regeringsalternativ som är omöjliga att forma. Det hela reduceras till ett skådespel som börjar bli alltmer absurt och verklighetsfrånvänt. Det handlar nu främst om maktspel och förhalningstaktik för att trötta ut motståndaren och vinna tid; den som är minst angelägen om att få till en regering vinner.

Det är nog dags att begrava Alliansen; den mår helt enkelt inte bra. Vidare verkar de fyras gäng ha saknat en gemensam plan för hur de ska ta makten. Utan en sådan plan saknas förutsättningarna för en hållbar alliansregering. Nu behöver man agera utanför boxen för att lösa landets problem. Rent sakpolitiskt skulle en hel del av allianspartiernas politik kunna vinna stöd hos SD, t ex inom migration och integration, bostadsbrist, sjukvård, kriminalpolitik och äldrefrågor. Likaså skulle en alliansbudget kunna få stöd av SD, som vill sänka skatten på arbete, sänka arbetsgivaravgiften och pensionärsskatten, skrota sjuklöneansvaret för småföretagare, höja och bredda Rot och Rut, ta bort sjuklöneansvaret för småföretagare och göra en ordentlig satsning på försvaret. Att SD skulle fälla ett budgetförslag som liknar deras egen politik till förmån för en V-MP-S-budget är inte särskilt troligt.

Lööf och Björklund anser det viktigare att inte prata med Åkesson än att leda landet och genomföra sin politik. Att tala med SD verkar vara ett värre hot mot samhället än utanförskap, hedersvåld och förtryck, antisemitism, dåliga skolresultat, tilltagande otrygghet, gängkriminalitet, urholkad välfärd etc. Varför väljer Alliansen att avstå från att ta makten och genomföra reformer som är bra för Sverige? Beröringsskräck eller motvilja mot SD kan inte vara viktigare än alla sakfrågor.

Att avstå från att få genomslag för sin politik för att SD tycker likadant var kärnan i DÖ, men den tiden är förbi. Hade de borgerliga partierna haft en gemensam plan för att gripa makten, hade förutsättningarna för en alliansregering funnits och sakpolitiken hade bildat den gemensamma kärnan. Nu handlar det mest om strategi, taktik och spelteori. Beröringsskräcken mot SD underminerar demokratin och hotar att lamslå hela partisystemet. Det är oacceptabelt att politiska ställningstaganden ska styras utifrån låsningen kring SD.

En ny regering verkar dröja, men redan 15 nov ska förslag till budget för 2019 läggas fram. Flera röster har i veckan höjts för att M snarast ska lägga fram ett eget budgetförslag. Det skulle kunna vara ett sätt att komma vidare i dagens låsta position. SD har redan sagt att de kan tänka sig att stödja M:s förslag om det överensstämmer med SD:s politik. KD torde också kunna tänka sig att stödja det. C och L har visserligen redan klargjort att de kommer att rösta nej till en M-regering.  Skulle de också välja att aktivt, eller passivt, fälla en M-budget som överensstämmer med den budget  Alliansen gemensamt redan tagit fram, om det budgetförslaget kräver aktivt eller passivt stöd av SD för att gå igenom? Det skulle i praktiken innebära att de aktivt, eller passivt, röstar fram en rödgrön vänsterorienterad budget. Där måste väl ändå gränsen för Lööf och Björklund gå, i alla fall för deras väljare.

Peter Santesson, chef för opinionsinstitutet Demoskop, gick nyligen ut på Facebook och talade om en ”lucka i lagen”. Den innebär att om talman Andreas Norléns tolkning av grundlagen vinner, d v s att han kan låta sonderingarna pågå hur länge som helst utan att lägga fram förslag till riksdagen, blir talmannen enväldig. Santesson påpekade att talmannen m a o kan förhala en regeringsbildning i evigheter utan att riksdag eller regering har några formella möjligheter att agera.

Enl Johan Westerholm /ledarsidorna.se/ finns en vilja att dra ut på tiden då risken för ett extra val under 2019 är stor. Bara tre av partierna har pengar till detta; S med tillgång till LO:s kassa, C med en kassa som är störst i Europa och SD, som fått pengar över i detta val och som dessutom budgeterat för ett extra val. Det innebär att bara tre av åtta partier klarar av ytterligare en valrörelse under mandatperioden utöver den redan planerade valrörelsen inför valet till EU-parlamentet.

-Talmannen försöker nu dels låsa upp blocken men samtidigt förbereder han partierna för ett extraval och då ge de små partierna utan ekonomi en möjlighet att kombinera valrörelserna. Både den till riksdagen och den till EU-parlamentet i likhet med ”supervalåret” 2014. Två valrörelser i en. Det skulle Liberalerna, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Moderaterna klara av. Dessa skulle däremot inte klara av två separata. Att ladda om med en valrörelse som kanske börjar i december och slutar i mars för att sedan ladda om på nytt inför EU-valet i maj kommer inte gå för något parti utom socialdemokraterna. Deras partiorganisationer är för små helt enkelt och redan idag baseras valspurterna på att medlemmarna ställer upp på sin fritid och sparade semesterdagar.

Vad vi ser kan mycket väl vara en medveten förhalning i tyst samförstånd mellan de ekonomiskt svaga partierna och talmannen till mitten av februari.

Westerholms antagande verkar ganska rimligt, inte minst mot bakgrund av den förhalning som Lööfs och Björklunds orimliga och inkonsekventa regeringsalternativ innebär och de låsningar som finns inom 7-klövern.

Läs också Westerholms inlägg på ledarsidorna.se!

Valresultatet blev en stor besvikelse för Alliansen då det innebar att allianspartierna fått 1 mandat mindre (143) än de rödgröna (144). Ändå inledde Alliansen mandatperioden med att fälla den rödgröna regeringen. Utan SD:s 62 mandat hade detta inte gått. Så hur tänkte de? Hade de inte ens tänkt tanken att de kunde få färre mandat än de rödgröna? De gick till val på att inte göra sig beroende av passivt eller aktivt stöd av SD. Ändå är deras första insats helt beroende av SD:s stöd, något de inte med ett ljud kommenterat. Hur har de tänkt att få igenom alla sina kommande förslag och budgetar i riksdagen med 1 mandat mindre än motståndarlaget, de rödgröna, och utan SD:s stöd? Löfven hade ju i god tid sagt att han inte skulle stödja en alliansregering och att V skulle stödja dem fanns nog inte på kartan.

Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) har med dårars envishet målat in sig i hörn som det är svårt att komma ur.  De lovar att inte bli stödparti till S och att inte sitta i en regering som är beroende av passivt eller aktivt stöd av SD. Med så kategoriska utfästelser och svåra låsningar förtjänar de att få stanna i sina hörn ett bra tag. Att SD:s röster hjälpte dem att fälla regeringen nämner de inte. Inte heller att det varit helt OK att SD under den gångna mandatperioden röstat för 39% av allianspartiernas förslag i riksdagen.

Kristersson har med en dåres envishet upprepat:

-Vi vill inte samarbeta med SD lokalt, regionalt eller nationellt!

Han har i många år stått i skuggan av Reinfeldt och dennes oförsonliga hat mot SD.  Men nu höjs många moderata röster i protest mot detta oförsonliga SD-hat. Kommunpolitiker, riksdagsledamöter och f d moderata toppolitiker som Bildt och Tobisson har börjat ifrågasätta det rigida förhållningssättet.

Trots dessa nya ifrågasättanden har Kristersson (mot bättre vetande) gjort sitt bästa för att förverkliga Alliansens gemensamma politik, som de fyras gäng gick till val på. Alla allianspartier, främst L och C, har med stor övertygelse, särskilt efter valet, hävdat att de ska bilda regering utan passivt eller aktivt stöd av SD. Det omöjliggör en borgerlig regering. Nu har C och L sina rätta jag: det viktiga för dem är vem som röstar på vem i riksdagen, inte den politik som behöver föras. Hur ska Kristersson kunna bilda regering när t o m C och L säger att de kommer att rösta nej till hans senaste förslag – en moderat minoritetsregering eller en M+KD-regering?

Nu försöker Lööf och Björklund övertyga oss om att Kristersson inte gjort tillräckligt för att pröva alla regeringsalternativ, men det är bara ett genomskinligt försök att vinna tid i hopp om att valresultatet eller verkligheten ska hinna ändra sig som genom ett trollspö. Både Kristersson och Lööf har samtalat med Löfven, men han har konsekvent sagt nej till att stödja en alliansregering. Ändå anser Lööf att man måste vara ”envis” och att varken Fridolins eller Löfvens nej ska ses som ett nej; S måste få fler chanser att säga ja till att ställa upp för en alliansregering. Alternativt kan Mp erbjudas att rycka in som stödparti/nödparti åt en alliansregering. Det är bisarrt mot bakgrund av att Lööf hösten 2013 på Twitter som svar på Löfvens inviter om samarbete efter valet 2014 kaxigt deklarerade:

–Det finns tre saker som jag tycker riktigt illa om: 1) socialism 2) arrogans 3) män som inte förstår ett nej.

C och L har mer el mindre förbrukat sitt förtroende då de tydligt visat att politiskt maktspel och taktiserande är viktigare för dem än att få igenom sin politik och måna om landets bästa. Jag misstänker att en mycket tuff och välförtjänt svekdebatt nu väntar dem: de har både omöjliggjort en borgerlig regering och att få igenom en borgerlig politik för landets bästa. Borgerligheten har inte gett dem mandat att göra så. Är det kanske så att Lööf i hopp om att betraktas som moraliskt överlägsen och ideologiskt renlärig föredrar att sitta kvar på läktaren istället för att ta ansvar för landet? Men hur moraliskt och ideologiskt renlärigt är det att släppa fram en S-regering stöttad av f d kommunister?

Att varken S eller SD kravlöst tänkt släppa fram en bred alliansregering var känt långt innan talmansrundorna började, men ’the political show must go on’ (skon måste gå på i Lööfs fall såvida hon inte äter upp den). Kristersson ’did what a man has to do’ och undvek därmed att vara den som krossade Alliansen, men C och L tvekade inte att sätta spiken i kistan.

Alliansen var medlet, regeringsmakten var målet, men det verkar inte gälla längre. C och L ställer nu så många krav och villkor att inte ens de själva kan få ihop ekvationen. Att kräva att Kristersson ska väljas till statsminister samtidigt som Löfven ska stödja detta är ett förslag ovärdigt ’vuxna politiker’.

Trots Allianspartiernas ihärdiga försök att övertyga ’marknaden’ om att Alliansens kemi och stämning, politik och varumärke är mycket bra, har fasaden under det senaste året krackelerat, inte minst under sommaren. Främst är det solisten ’Annie get your gun’ som skjutit från höften, t ex när C som enda borgerliga parti förra sommaren drog tillbaka misstroendeförklaringen mot Peter Hultqvist, försvarsminister (S) efter att Transportstyrelsens IT-haveri sent omsider avslöjats. När hon i somras (också som enda borgerliga parti) röstade ja till den lagvidriga ’gymnasielagen’ och därmed stöttade de rödgröna fick det mig att tänka på Svarta Änkan, spindeln som dödar med sitt gift. Med sådana vänner behöver man inga fiender. Hur hon landar efter att ha satt spiken i Alliansens kista återstår att se men hon tillhör ju numera Bilderberggruppen, så hennes framtid lär vara tryggad. Dessutom är hon jurist, vilket hon ofta påpekar. Dock utan erfarenhet från yrket skulle jag gissa.

Björklund verkar ofta ta rygg på Lööf trots att han verkar full av eget självförtroende och ofta pekar med hela handen. Hans ställning i partiet har blivit allt svagare eftersom han under sina 11 år som partiledare inte lyckats lyfta partiet. Hans enda chans att få vara kvar som partiledare sägs vara att han blir minister nu. Det verkar inte så troligt. I Almedalen i juli talade han dock som ende partiledare om EU. Misstänker att han inte så lätt ger upp en plats på stolen eller i solen. En ’reträttpost’ som EU-parlamentariker med ännu fler privilegier och större inkomster utgör nog en attraktiv fortsättning för majoren. En av partiets nuvarande EU-parlamentariker, Jasenko Selomovic, varnades i vintras av parlamentets talman Schulz efter anklagelser om mobbning och trakasserier från talmannens tidigare medarbetare i staben.  Det bör innebära att där uppstår en vakans förutsatt att L får behålla sina nuvarande mandat där. En hake är förstås att Bryssel och Belgien inte är en trygg miljö för hans adoptivbarn.

DÖ, decemberöverenskommelsen, innebar att Alliansen under fyra år avstod från att få igenom sin politik av rädsla för att SD skulle stödja den. De gav villkorslöst bort regeringsmakten till de rödgröna och avstod också från att bedriva aktiv och framgångsrik oppositionspolitik. Nu måste borgerligheten visa ryggrad och mod att stå upp för sin politik och för landets bästa, även när SD har en liknande politik. Annars är det dags att lämna politiken.

En DÖ 2,0 är inte ett alternativ. Nu eller aldrig är vad som gäller för Alliansen. Så kom igen med kraft och övertygelse och låt bra förslag bli viktigare än vem som framför dem! Varför inte börja med att lägga ett förslag om satsning på SD-ångestterapi? Kom ihåg att även de rödgröna lider av SD-ångest och kommer att behöva SD:s stöd för att få igenom sina förslag då det är borgerlig majoritet i riksdagen! Fast de rödgröna struntar nog varifrån stödet i riksdagen. Att ta makten och att behålla den är deras prioriteringar. Det borde också vara Alliansens.

Den okontrollerade migrationen är vår tids ödesfråga. Den politiskt oansvariga 7-klöverns ödesfråga är däremot hur man med alla medel och gemensamma ansträngningar ska förhindra SD att få något politiskt inflytande. Att hantera det migrationskaos som hotar att växa de kommande åren verkar inte finnas på 7-klöverns agenda. Kristersson (M) sa visserligen under partiledardebatterna att årets 23 000 asylsökande är för mycket, men att vi under 2018 kommer att bevilja runt 130 000 uppehållstillstånd (inklusive asyl, anhöriga, utomeuropeisk arbetskraft och en mindre grupp gäststudenter) valde han att utelämna. Samtliga partiledare talade sig varma om vikten av ordning och reda i migrationspolitiken, men det var bara signalpolitik, floskler och drömmar.

Makteliten och deras underhuggare försöker ge sken av att invandringen till Sverige nu stramats åt och är under kontroll. Regeringen hävdar obekymrat att vi nu anpassat oss till ”EU:s miniminivå”. Rena bluffen! Utfallet talar sitt tydliga språk. Av Migrationsverkets prognos 1 okt framgår att läget är mycket allvarligare än PK-media och partiledarutfrågningar visat. Efter 9 månader har man i år beviljat 95 766 uppehållstillstånd. Vi kan m a o förvänta oss ett nytt invandringsrekord.

Om man inte klarar av att se hela bilden utan bara tar upp den tillfälliga minskning av asylsökande som sker just nu, kan man förstås luras att tro på 7-klöverns fabler. Synar man deras bluff kan man se att enl Migrationsverket antas Sverige fram till 2021 bevilja närmare 130 000 uppehållstillstånd. Därtill kommer ca en halv miljon anhöriga och arbetssökande utanför EU/EES att söka sig hit. Därutöver kommer tillfälliga uppehållstillstånd som ska förlängas.

I slutet av aug redovisade de övr nordiska ländernas migrationsverk antal beviljade uppehållstillstånd t o m sista juli. Därmed stod det klart att Sverige hittills i år har beviljat tre gånger så många personer asyl som Norge, Danmark och Finland gjort tillsammans. Alarmerande! Skulle vårt asylmottagande i förhållande till folkmängd ligga på samma nivå som grannländernas, skulle vi ha beviljat bara ca en femtedel av den asyl vi beviljat. Etablissemanget inom politik, media och myndigheter väljer medvetet att mörka den invasion som bara rullar på. Vilket svek mot landet, folket och kommande generationer! Är detta förenligt med etablissemangets ’värdegrund’?

Regeringen beslutar också om Sveriges årliga flyktingkvot efter dialog med FN:s flyktingorgan. Kvoten har gått från 1 900 personer 2016 till 5 000 personer 2018. Det innebär att vi nu är det land som efter USA och Kanada tar emot flest kvotflyktingar i världen. Är det rimligt?

Enl uppgift avslöjar regeringskansliet nu att Sverige i dec ska skriva under FN:s migrationsramverk (Global compact for safe, orderly and regular migrtation). Det öppnar i princip för fri invandring och gör ingen skillnad mellan flyktingar och ekonomiska migranter. Dessutom tar det ifrån medlemsländerna alla möjligheter att värna sina gränser och öppnar nya och säkra migrationsvägar. Invandrare ska på hundratals punkter särbehandlas positivt och ges ekonomiska förmåner. Vidare ska media förbjudas att publicera negativ information om invandring.

Ovanför våra huvuden och utan debatt ska de politiskt /o/ansvariga tydligen ha beslutat att Sverige ska skriva under FN-dokumentet skrivet på kansliengelska. Av rädsla för hur det skulle ha påverkat valet valde regering och PK-media att mörka avtalet. Ett rättmätigt krav från verklighetens folk är att omgående kräva att en korrekt översättning till svenska snarast publiceras. Vi har rätt att få veta vad som pågår bakom kulisserna! Det är trots allt verklighetens folk som ska betala notan. Det enda vi kan hoppas på är att detta är fake news. Om inte får vi hoppas att vi i dec inte har en regering som kan skriva under detta avtal.

En annan uppgift, som en seriös och granskande journalistik hade kunnat avslöja innan valet, var en rapport från Schengen som avslöjar att svensk gränskontroll är bland de sämsta inom EU. Rapporten tydliggör att Sverige ligger öppet för återvändande jihadister, presumtiva terrorister och grova brottslingar. Trots att forskarvärlden länge varnat för bristerna har man bara lagt locket på eller också har man riktat uppmärksamheten mot annat håll i sina försök att i möjligaste mån mörka den politiska ledningens kompetens innan valet. 7-klövern har fört väljarna bakom ljuset och PK-medierna inkl public service har valt att spela med i dessa charader. Det överordnade syftet har varit att inte gynna ’mörka krafter i samhället’, d v s SD.

Så vad har vi att se fram emot med en ny regering, eller i värsta fall en nygammal regering? Mot bakgrund av dagens utanförskap, segregation, ekonomiska kostnader, bostadsbrist m m borde våra politiska partier nu sansa sig och anpassa sig till våra grannländers asylnivåer. Den första åtgärden borde vara en temporär nollvision med tanke på den oordning och oreda som kännetecknat invandringen de senaste åren. Låt därför Sveriges tid som humanitär stormakt gå i graven med den rödgröna regeringen!

Annie Lööf (C) har blivit mer och mer av en populist under denna mandatperiod och har inte mycket gemensamt med det parti Torbjörn Fälldin en gång ledde. Hon är bra på att ta plats och noga med att påpeka att hon har en juristexamen, men mig veterligen har hon aldrig jobbat som jurist. Däremot visade hon sitt förakt för svensk rättstillämpning genom att godkänna den s k ’gymnasielagen’ trots att hon på en presskonferens dömde ut den och förkunnade att regeringens lagförslag var ”ett haveri”. Hon deklarerade tydligt att hon höll med Lagrådet om att ”gränsen är nådd för vad som är acceptabelt.” I nästa andetag meddelade hon att centern skulle rösta igenom lagen. Därmed visade hon att hennes personliga moral står över svensk rätt.

Att centern utger sig för att vara ett feministiskt parti rimmar illa med att de röstat för detta omfattande flyktingmottagande från starkt patriarkala kulturer.  Nästan 100 % av de ’särskilt utvalda’ afghanska ungdomarna utan asylskäl är män. Vilka konsekvenser får en så stor invandring från sådana kulturer för kvinnors frihet i Sverige?  Hur går det att förena med de ”feministiska framsteg” partiet hävdar att de gjort? Men Lööf vägrar att se och hantera ev målkonflikter. Framåt manar hon och fortsätter att lägga ut sina feministiska dimridåer obekymrad om bristen på logik och konsekvens.

Lööfs retorik innehåller mer ”jag” än övriga partiledares; ”jag vill vara tydlig med att jag” ……, ”jag och partiet står upp för….”. Väljarna förstår vad hon säger och hennes energi och tydlighet går hem hos många, inte minst för att konkurrensen från övriga partiledare saknas när det gäller energi, tydlighet och svansföring. Hon ses som en politiker som vågar ta ställning och stå upp för sina åsikter. Men i rättvisans namn, vilket parti vill inte ha nolltolerans mot hedersbrott, sexuella övergrepp och våld mot blåljuspersonal?

-Tryggheten ska finnas överallt i Sverige, i varje stad, i varje stadsdel, i varje by, i varje förort, varje dag på året”.

Så ska vi ha’t men hur ska Lööf genomföra detta? Ingen som vet.

När Lööf valdes till partiledare deklarerade hon inte att hennes ambition var att göra sitt bästa för Sverige tillsammans med allianskollegorna. Redan då var det jaget före laget:

-Alliansen är medlet för att nå Centerpartiets mål, inte ett mål i sig.

Lööfs mål är att partiet 2022 ska vara lika ”agendasättande” som DN, ha minst 20% och ha en egen statsministerkandidat. Drömma går ju.

Lööf talar gärna och ofta om sin tydlighet och sitt ledarskap. Den piruett hon gjorde när hon röstade igenom ’gymnasielagen’ visade med all önskvärd tydlighet att hennes moral står över svensk rätt. Likaså visade hon tydligt att hon struntar i normala krav på logik och konsekvens. Med sitt stora självförtroende och sin självbild av moralisk överlägsenhet och humanitär och ansvarstagande politik rör hon sig ”framåt” och missar aldrig ett tillfälle att ”tydligt” påpeka att hon ALDRIG skulle acceptera att ingå i en alliansregering som behöver SD:s passiva eller aktiva stöd för att få igenom sin politik. Men är inte målet med att vinna ett val att faktiskt få igenom sin politik?

Lika tydlig har hon länge varit med att hon hellre skulle äta upp sin högra sko än sitta i en regering med Löfven. Däremot erbjuder hon obesvärat Löfven och sossarna att samarbeta och stötta en alliansregering. De har dock sagt blankt nej till detta ’oemotståndliga erbjudande’. Att inget av de traditionella blocken kan bilda regering utan SD:s stöd verkar inte bekymra Lööf. Som den politiska populist hon är, vägrar hon att inse att hennes sandlådebeteende och låsta position omöjliggör en alliansregering. Hon verkar m a o inte ha lärt sig något av DÖ och det haveri den inneburit för landet.

Hon är också tydlig med att de väljare som röstat på SD inte ska få något inflytande trots att SD blev dubbelt så stort som C i valet. Demokrati och praxis är underordnad Lööf moraliska överlägsenhet. Väljer väljarna fel får de skylla sig själva. Hon är mycket tydlig med att hon vägrar respektera demokratins spelregler och samtala med alla demokratiskt valda partier. Istället ägnar hon sig åt vuxenmobbning och negativ särbehandling. Det är ohederligt och ovärdigt av en politiker som aspirerar på att bli statsminister 2022 att inte stå upp för alla människors lika värde. Hittills har jag f ö inte hört eller sett att Lööf vägrar samtala med vänstern, som har en mycket blodig och våldsam historia som de själva gärna g/l/ömmer.

När DN i feb i samband med Centerns kommundagar tog upp frågan om en ev regeringsbildning svarade Lööf bl a att väljarna ”…… söker ett parti som tar ansvar, visar ledarskap, som står upp tydligt för sina principer men som också är berett att smutsa ner fingrarna för att styra landet. Till syvende och sist så är det viktigt att vi politiker tar ansvar för det valresultat som väljarna ger oss på valdagen”.

I Lööfs ögon innebär förhandling över blockgränserna, d v s med socialdemokrater och miljöpartister, i syfte ”att hitta ett alternativ som gör att vi får en långsiktig och stabil regering som kan regera Sverige tryggt” att smutsa ner fingrarna. Vilket häpnadsväckande uttalande! Att vägra samtala med alla riksdagspartier och därigenom inte ta ansvar för hela valresultatet borde då rimligtvis innebära att hon smutsar ner inte bara fingrarna utan hela kroppen. Det är bra att hon är tydlig med sitt väljarförakt, men hur rimmar det med hennes moraliska högmod?

Hur mycket ansvar tog hon f ö under den gångna mandatperioden när hon och Alliansen så lättvindigt gav bort regeringsmakten till de rödgröna, en inkompetent minoritetsregering på vänsterkanten stöttad av kommunisterna? Med Decemberöverenskommelsen valde Alliansen att ”sitta på läktaren” och där har de suttit ganska passiva, fega och bleka i fyra år. Nu tycks hon tillsammans med Jan Björklund (L) vara på väg att stjälpa hela Alliansen. För dem verkar det viktigaste vara att SD inte får något som helst politiskt inflytande, inte att Alliansen kan bilda regering och få igenom sin politik. Liten tuva stjälper ofta stort lass.

Så kommer Lööf att sätta Alliansen och landets bästa före de rödgröna eller jaget? Oavsett hur hon väljer lär hon få en svår svekdebatt att hantera. Fast då gör hon nog bara en ny piruett och säger att hon ”försökte ända in i kaklet” att få till en alliansregering, men det gick inte. Istället tvingades hon rädda jaget med en topposition i det rödgröna laget, som hon med stor energi just varit med om att fälla. Hennes agerande kommer med stor sannolikhet att utplåna Alliansen för åratal framöver.

/Dr/Ygeman och Löfven har efter valet gått ut och pratat om riksdagens 7 anständiga partier. SD ser de som ett oanständigt parti. Jonas Sjöstedt (v), sprickfärdig av stolthet för att hans parti gjorde ett bra val, antagligen tack vare att F! försvann.

Sjöstedt är inte sen att spinna vidare på denna mobbningskampanj. På en presskonferens på torsdagen klargjorde han att vänsterpartiet inte kan tänka sig att acceptera Björn Söder (SD) som andre vice talman i riksdagen. Vi är nog många som kommer ihåg hur hans partikollega, Rossana Dinamarca, respektlöst och mot gällande riksdagsetikett demonstrerade mot Söder genom att vägra adressera talman Söder, när hon inledde ett anförande i den nya riksdagen 2014. När hon tillrättavisades sa hon med ’juvenil trotsighet’ ”Du är inte min talman”. Ska vi ha riksdagsledamöter som inte klarar av att uppträda bildat, respektfullt och vuxet i riksdagen?

Sjöstedt anser att SD ska utestängas från politiskt inflytande och kallar SD för både odemokratiskt och oanständigt. Det är att kasta sten, eller snarare betongblock, i glashus. Sjöstedt säger bl a:

-Vi kan inte ha en talman som uttrycker sig rasistiskt och som säger att samer och judar inte är svenska.

-Han kan omöjligt företräda alla svenskar.

Sjöstedt drar sig inte för att ljuga offentligt. Hans vana att dra ifrån kontroversiella saker om sitt eget parti och lägga till förvanskade fakta eller osanningar om motståndarpartier är mer regel än undantag. Hans attack mot Söder gränsar till förtal och motsägs av representanter för de grupper som Söder refererade till. Stefan Ritter, svensk jude och stockholmare, har kommenterat Söders uttalande om judar:

-Vad Björn Söder sagt om oss judar är helt korrekt. Jag har inga problem med det. Vad Björn Söder menade var att de fem nationella minoriteterna, däribland vi judar, har en särskild status som innebär att vi kan upprätthålla våra språk och vår kultur. Det är väl bra, även om det finns få som talar jiddisch i dag. Men att ytterligare 25 minoriteter skulle få samma ställning blir omöjligt, det var vad Björn Söder menade.

Också den samiske folkrättsjuristen Mattias Åhrén kommenterade i SVT (14 12 16) att:

 -/han blir/personligen nästan mer bekymrad när alla andra partier från höger till vänster tar debatten och säger att samer är svenskar – för det är vi inte. Det är därför vi har ett Sameting, rätt till att ha undervisning och utbildning på samiska och det är därför vi har särskilda rättigheter till landområden och naturresurser.

Han menar vidare att det i grund och botten är farligt att säga att samer är svenskar:

-Därför att det leder till assimilering och i slutändan till att den samiska kulturen försvinner.

Vänstern har under hela valkampanjen otaliga gånger visat hur oanständiga och odemokratiska de är. Partiets ungdomsförbund, Ung Vänster, har utan någon som helst respekt gång på gång stört och sabbat SD:s torgmöten runtom i landet. Istället för att påverka sina motståndare med argument har de förstört och tystat med megafoner och slagord och överröstat istället för att övertyga. Amanda Nyberg, ordf i UV, gick ut med uppmaningen ”Let’s crash this party” när SD skulle ha torgmöte i Göteborg. Hon anser tydligen att hennes egen åsikt är den enda rätta och att alla andra ska hålla käft. Det är knappast ett exempel på den yttrandefrihet som har gjort Sverige till ett tryggt samhälle att leva i utan påminner snarare om läget i de kommunistiska regimer som vänsterpartiet har sina rötter i.

Sjöstedt har valt att blunda för Ung Vänsters oanständighet och odemokratiska agerande, men kan vi i riksdagen ha ett odemokratiskt parti, som öppet hyllat flera av världshistoriens värsta mördarregimer? Kan ett parti vars medlemmar systematiskt terroriserat andra partiers representanter och återkommande stört och skapat upplopp vid andra partiers torgmöten tillåtas få politiskt inflytande? Och kan vi låta ett parti som inte gjort upp med sin mörka och våldsamma historia få politiskt inflytande? Hur många vet att kommunismen en gång stöttade både Hitler och Stalin? Nazistiska rötter, Sjöstedt?

Alltsedan 1970-talet har den dåvarande östeuropakorrespondenten Kjell Albin Abrahamson rapporterat från och om det kommunistiska Östeuropa och det postkommunistiska Central- och Östeuropa. I sin bok Låt mig få städa klart (2014) vänder den folkkäre utrikeskorrespondenten för första gången på perspektivet och granskar vänsterpartiets och kommunismens roll i Sverige. Det är en ytterst läsvärd och mycket skrämmande redogörelse för vänsterns rötter och historia.

Några veckor innan valet publicerade Magnus Utvik, litteraturkritiker och författare, sin bok Partiet på kant med (v)erkligheten (Carlssons förlag, 2018). ”Den är en svidande vidräkning med det svenska vänsterpartiet, dess kramande av kommunistdiktaturer världen över och, framför allt, dess svek mot den demokratiska oppositionen i Öst- och Centraleuropas kommunistdiktaturer ända fram till kommunismens fall.”

Utvik pekar på en beklämmande parad av namnbyten på partiet och pliktskyldiga fördömanden av uppenbara svinerier, samtidigt som de ”kamratliga” kontakterna med diktaturpartierna upprätthålls. Han anser att ingen verklig förändring verkar ske i partiets verklighetsuppfattning. Utvik redovisar hur V under Jonas Sjöstedts ledarskap så sent som 2017, och i år, fortsatt att ha kontakter med kommunistiska grupper som till exempel hyllar Nordkorea och förespråkar politiskt våld. Ändå behandlas V idag som ett normalt parti av etablissemanget. Häpnadsväckande och fullständigt oacceptabelt!

Utvik har själv en bakgrund i bokstavskombinationsvänstern, vilket han berättade om 2011 i boken Med Stalin som Gud – tre år i en kommunistisk sekt. Han vet m a o av egen erfarenhet vad han pratar om när han avslöjar alla vedervärdigheter.

Efter valet har Sjöstedt sagt att han kan tänka sig att bli vice statsminister eftersom vänsterpartiet är det näst största partiet i det rödgröna blocket. Han förutsätter att Löfven får sitta kvar. Men vill S regera med ett så odemokratiskt och oanständigt parti som vänstern?

Då Sjöstedt anser att Björn Söder ”omöjligt kan företräda alla svenskar” kan V inte nominera honom som kandidat till posten som andre vice talman. Nu har Sjöstedt och partiet därför nominerat Lotta Johnsson Fornarve (v) till posten som andra vice talman. Hon blev medlem i dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna 1979. Då var Sovjetunionen, Östtyskland och Kuba fortfarande partiets ideologiska föredömen. Johnsson Fornarve ljuger lika friskt som Sjöstedt och påstår att ”så länge jag har varit med har vi tagit avstånd från östblocket och Sovjetunionen”. Det rimmar illa med vad Utvik avslöjat, men det torde inte besvära Sjöstedt eller partiet. De har ljugit om betydligt värre saker än så under årens lopp.

Socialdemokraterna har de senaste dagarna betonat hur viktigt det är att vara ödmjuk i dagens svåra parlamentariska läge. Som ett led i detta sträcker de nu ’generöst ut en hand till de borgerliga inför valet av talman. Anders Ygeman, gruppledare för S i riksdagen, säger att det är viktigt att ”anständiga partier” kan samarbeta över blockgränsen men inte över ”anständighetsgränsen”. S föreslår därför en ny princip för val av talman; genom samtal med de borgerliga. Alliansen valde dock att avvisa detta ’oemotståndliga’ erbjudande om samtal och kommer, som de tidigare meddelat, att presentera en egen gemensam talmanskandidat.

Såssarnas valkampanj har saknat både ödmjukhet och anständighet och de har svartmålat både M och SD på svenska, arabiska och somaliska för att ingen skulle missa de negativa budskapen. Men nu är det förstås mer lönsamt att göra helt om och istället visa sig ’ödmjuk och anständig’; de inser att oavsett vilken talmanskandidat de själva lanserar, kommer han/hon med stor sannolikhet att röstas bort av Alliansen och SD. Därför väljer S att förekomma i hopp om att inte förekommas eller ’omkomma’.. Deras mål är också att kunna härska genom att söndra Alliansen.

Jag skulle råda alla som bjuds in till samtal med dr/Ygeman att tacka nej, speciellt om ärendet ifråga brådskar. Under sin tid som inrikesminister tog det honom hela 12 månader att informera statsministern om Transportstyrelsens IT-haveri. När han ställdes till svars för detta förklarade han det med att ”det här är information som man inte kan prata om på fikarasten eller i fikarummet, utan att det krävs att man är i speciella lokaler för att kunna delge den här typen av information”.

Apropå Transportstyrelsen fick den arrogante Ygeman skarp kritik av riksdagens konstitutionsutskott som granskade regeringens hantering av IT-haveriet. Själv ansåg han att han istället borde ha fått beröm, eftersom det var han som var ansvarig för den myndighet (Säkerhetspolisen) som ”avslöjade skandalen och såg till att lagföra den som hade gjort fel”. Så magstarkt att försöka få ’credit’ för Säkerhetspolisens arbete! Som tur var, såg Alliansen och SD till att han tvingades avgå.

Som plåster på såren för att Ygeman begått ett så allvarligt misstag, belönade Löfven och partiet honom strax därefter genom att välja honom till gruppledare för S i riksdagen. Det innebär att Ygeman har chansen att bli statsråd om vi får en ny socialdemokratisk regering. Maktpartiet S tycks inte förstå att man inte kan återanvända politiker som begår så stora misstag och som dessutom visar en sådan brist på självinsikt och på respekt för medborgarna.

I samband med Ygemans undermåliga agerande under transportskandalen avslöjade Expressen (17/6-17) att han redan i yngre dagar smitit undan ansvar och agerat respektlöst. Han dömdes t ex för att inte ha betalat hyran och för att ha förstört en villa i Huddinge. Villan hade han sedan utan tillstånd låtit ett kollektiv ta över. De förvandlade villan till oigenkännlighet. Tingsrätten beslutade att Ygeman måste betala hyran i en förhandling som han inte ens dök upp på. Vad säger det om hans ansvarskänsla och moraliska kompass?

De tre snickarna, som ägde huset, drabbades av en ekonomisk katastrof som innebar livstids existensminimum för dem. När Expressen konfronterar Ygeman med detta svarar han att eftersom det gått 25 år sedan dess, borde snickarna kunna lägga det bakom sig och gå vidare. Det hade han gjort!! Men tidningen kunde visa att beteendet fortsatte. När de tar upp att Ygeman hade 31 betalningsanmärkningar och hade dömts för olaga intrång skyller han på att han var ”i en period mellan ströjobb och arbetslöshet”. Innebär det att man slipper göra rätt för sig enligt Ygeman? Också efter att han blivit riksdagsman hamnade han hos Kronofogden för obetalda skulder. Orsaken till dessa torde vara bristande moral snarare än dålig ekonomi. Eller bor det kanske en Mona Sahlin i honom? Förtroendeingivande är det då inte.

Låt oss nu hoppas att vi slipper den ”ödmjuke, anständige” /dr/Ygeman! Nu behöver landet en ansvarsfull regering, som kan reda upp den oordning och de brister den rödgröna regeringen lämnar efter sig inom många områden.

Återvandring är en av punkterna i SD:s partiprogram. Många som kommit hit och lever här skulle vilja åka tillbaka till sina hemländer. Många har dessutom kommit till Sverige på felaktiga grunder. SD vill därför, när det är möjligt att flytta tillbaka till ett område som varit drabbat av krig, satsa på generösa bidrag för att underlätta för människor att återvända och bygga upp ett liv i sitt hemland.

En annan person som talar om återvandring är Tibets andlige ledare Dalai Lama, som besökte Malmö i veckan. Han var inbjuden av biståndsorganisationen Individuell människohjälp, en konferens om hur alla kan bidra till att skapa lyckligare och fredligare samhällen. Han slog bl a fast att Europa tillhör européerna liksom Tibet tillhör tibetanerna. Han sa vidare att det är bra att t ex Sverige och Tyskland tagit emot migranter, att vi hjälper dem och utbildar dem, men migranterna ska inte stanna här utan återvända hem så snart de kan för att återuppbygga sina hemländer. Han sa inte ett ord om integration eller assimilation. Är Dalai Lama rasist för att han säger att Europa tillhör européerna och att migranter ska återvända hem så snart de kan för att återuppbygga sina hemländer?

Den rödgröna regeringen har under sin tid vid makten bedrivit en tidvis okontrollerad migrationspolitik som inte haft stöd av en majoritet av folket. S har på senare tid stramat upp sin migrationspolitiska retorik och därmed närmat sig SD, något de bestämt förnekar. S säger nu t ex att alla som inte har asylskäl ska lämna Sverige. Det låter bra i retoriken, men praktiken motsäger detta. Så sent som för några månader sedan röstade S+Mp+V+C igenom den hårt kritiserade ’gymnasielagen’. Denna lag betyder att ca 9 000 afghanska migranter, i huvudsak män, samtliga vuxna utan asyl- eller skyddsskäl och utan ID-handlingar, som i flera instanser fått avslag på sina asylansökningar, får rätt att stanna här för att studera på gymnasiet.

Just nu råder emellertid oenighet bland migrationsdomstolarna om hur gymnasielagen ska tolkas. Följden är att många av dessa afghaner f n saknar både bostad och mat, eftersom bosättningslagen inte omfattar personer som saknar uppehållstillstånd. De som prioriterat medmänsklighet före rättssäkerhet har bidragit till detta juridiska haveri. Hur kunde Annie Lööf, som ofta påpekar att hon är juristutbildad, aktivt bidra till detta haveri? Den totala kostnaden för gymnasielagen har inte redovisats, antagligen för att ingen vet, eller för att någon vet men inte vågar redovisa totalsumman.

SD vill minska kostnaden för migrationen bl a genom att hjälpa flyktingar på plats, vilket skulle vara både billigare och effektivare. Det skulle dessutom betyda ett slut på de livsfarliga båtresor över Medelhavet som skördar många människors liv men berikar skrupelfria flyktingsmugglare. Det skulle heller inte splittra familjer på flykt. För ett par år sedan sa Hans Rosling följande:

-Flyktingmottagandet i Sverige i år kommer kosta dubbelt så mycket som FN har för alla flyktingar i världen. UNHCR:s budget för 60 miljoner flyktingar är hälften mot de svenska flyktingkostnaderna. Och då säger inte jag någonting om de svenska flyktingkostnaderna, men vi borde ha öst in mer pengar för att hjälpa människor där de flesta är. Men man får inte göra det så ensidigt så att det antingen blir att hjälpa människor i Sverige eller på plats. Först och främst på plats. Rejält. Sen också välkomna flyktingar hit.

Varför lägger Sverige nu så mycket resurser på en specifik grupp utan asylskäl och ID-handlingar, när dessa resurser skulle kunna göra mycket större skillnad för många fler på plats, något som både Hans Rosling och SD talat om? Så var Rosling rasist? Nej, han var en mycket insiktsfull realist som utstrålade självförtroende och trygghet. Dessutom brann han för att dela med sig av sin kunskap. Han var ”en vuxen i rummet” som sa vad han trodde på och trodde på vad han sa.

En majoritet av 7-klövern anklagar ofta SD för att vara främlingsfientliga och rasister, särskilt när det kommer till invandring. Detta brunsmetande har blivit ett mantra i hopp om att minska SD:s inflytande och tillväxt. Just nu vägrar 7-klöverns samtliga partier på riksnivå att samtala, samarbeta eller samregera med SD. De som ser sig själva som ”vuxna i rummet” kan inte ens i dagens låsta politiska läge och för landets bästa tänka sig att sitta ner och samtala med SD för att hitta minsta gemensamma nämnare. Att Dalai Lama och Hans Rosling utan problem kan framföra åsikter som 7-klövern kritiserar när SD framför dem, visar att vem som säger något är viktigare än vad som sägs. Vi styrs uppenbarligen av politiker som inte tror på den s k värdegrunden och alla människors lika värde oavsett vad de hävdar i retoriken.

Det sägs ofta att män kan arbeta också med personer de inte gillar, medan vi kvinnor har svårt att jobba med personer vi ogillar. Jag tror det när jag ser det. Bland de politiskt ansvariga på kommun- och landstingsnivå verkar dock samarbete fungera, särskilt i södra Sverige. Fast det kanske beror på att de är ”vuxna i rummet” och vuxna sin uppgift att ta ansvar för landet.

Redan på valdagskvällen utropade sig alla partier till vinnare oavsett valresultat. Att det slutliga valresultatet inte blir klart förrän på fredag verkade sakna betydelse.

Vänsterpartiet ökade med 2,2% och gjorde ett av sina bättre val. Jonas Sjöstedt var snabb att säga att detta innebär att partiet nu kan ställa krav på sossarna att ge dem större politiskt inflytande och mer vänsterorienterad politik. För att lyckas hålla sig kvar som statsminister kan Löfven tvingas välja att samarbeta antingen med V (med rötter i kommunism och stalinism) eller med SD (som Löfven kallar rasister, nyfascister m m). Undra på att Löfven flirtat med både C och L för att slippa samarbeta med ’mörka krafter’! Annie Lööf har dock deklarerat att hon hellre äter upp sin högra sko än samarbetar med sossarna. Hur länge kommer det att hålla?

Miljöpartiet gick från 6,9% i förra valet till 4,3% i detta val. Trots att detta är deras sämsta resultat sedan de ramlade ur riksdagen 1991, såg de sig ändå som vinnare. Allt är relativt, men miljöpartiet var tidvis under riksdagsspärren och då är det förstås en seger att klara av att överleva som riksdagsparti. Språkrören Lövin och Fridolin påpekade att deras valresultat var en seger inte minst för Sverige och världen tack vare partiets mycket framgångsrika klimatpolitik. Att deras klimat- och skolpolitik inte levererat några imponerande resultat verkar inte ha nått dem.

Sossarna gjorde sitt sämsta val på över 100 år, men eftersom deras förvalssiffror var omkr 22-25% ansåg de att 28,4 var en seger trots att det innebar en förlust på 2,8% jämfört med valet 2014. De lyckades åter bli landets största parti. Det är häpnadsväckande med tanke på allt den rödgröna kalkonregeringen misslyckats med och alla allvarliga skandaler de varit inblandade i men inte tagit ansvar för. Att de lyckats med sin identitetspolitik och därigenom lockat invandrarröster torde förklara att de ändå lyckades bli största partiet. Bara var tredje väljare har röstat på den sittande regeringen i detta val, men de borde faktiskt tvingas stanna kvar vid makten och ta ansvar för de fördubblade vårdköerna, bostadsbristen, skolans problem, gängkriminaliteten, utanförskapsområdena, poliskrisen m m.

Liberalerna med major Björklund i spetsen fick 5,5%, en uppgång med endast 0,1% jämfört med förra valet. Han såg sig också som en vinnare för enl opinionssiffrorna innan valet låg partiet under riksdagsspärren. Det måste därför vara en seger för honom att få vara kvar i riksdagen om än som det minsta borgerliga partiet.

Den stora vinnaren i Alliansen var KD, som länge varit uträknade. Tack vare en energisk och kraftfull slutspurt lyckades Ebba Busch Thor lyfta partiet till 6,4%, en ökning med 1,8% sedan förra valet.  Möjligen är valresultatet delvis också ett resultat av stödröster, men framgången är nog främst ett resultat av ’Ebbaeffekten’ och partiets familje- och sjukvårdspolitik.

Centern och Annie Lööf var också vinnare. De fick 8,6%, en minskning mot de höga opinionssiffror hon haft under våren och sommaren men en ökning med 2,5% jämfört med valet 2014.

Också moderaterna såg sig som segrare med sina 19,8%, en minskning med 3,5% sedan förra valet. De befarade före valet att bli landets tredje största parti eftersom SD såg ut att bli landets andra största parti. Eftersom M nu blev det näst största partiet kunde också de se sig som segrare trots nedgången på 3,5%. De försatt inte chansen att tillsammans med övr allianspartier genast gå ut och kräva regeringen Löfvens avgång trots att hela valresultatet inte är räknat och kontrollräknat förrän på torsdag/fredag.

Flera opinionsinstitut tippade före valet att SD skulle bli landets näst största el t o m landets största parti. Partiet hamnade slutligen på 17,6% och sågs av flera ’kommentatorer’ som förlorare trots att de ökade med 4,5%, d v s betydligt mer än något av de andra ’segrarna’ ökade. Det är häpnadsväckande att t o m de som förlorat väljare i valet ser sig som segrare samtidigt som de betraktar SD som förlorare för att de inte lyckades bli det näst största el största partiet. SD är därmed vågmästare mellan de två blocken i ännu högre grad än 2014.

Nu kommer rapporter om att en av OSSE:s internationella valobservatörer, den danske politikern Michael Aastrup Jensen, som bevakat det svenska valet, säger till TT att det är ”långt ifrån europeisk standard”. Han kritiserar det svenska valsystemet, främst hanteringen av valsedlar, som inte garanterar valhemligheten.

Han säger vidare att han ”Aldrig sett ett så odemokratiskt val som det svenska” trots att han observerat val i Ryssland och unga demokratier i Östeuropa. Oegentligheterna i det svenska valet liknar inget han sett utomlands. På valdagen besökte han en vallokal i Malmö. Där såg han hur ”partisoldater” stod utanför och försökte pressa på väljarna sina valsedlar:

– Vi måste sända den skarpast möjliga signalen till Sverige om att de ska införa regler som vi har i Danmark och så gott som alla andra länder i världen, säger han inför sitt möte om det svenska valsystemet i Europarådet.

EU-kommissionen har f ö redan tidigare riktat hård kritik mot det svenska valsystemet. Så hur rimmar detta med Sverigebilden och vår uppfattning att Sverige är demokratins högborg?

Jakten på Makten XXXII

I’ll be back!

Efter nomineringsstämman i november 2005 får Allan mycket tid att fundera. Han har inte längre några politiska uppdrag och heller ingen fast anställning. Eftersom han känner många människor får han gång på gång kommentarer om björkstapartisterna:

”Vi väljare har svårt att förstå varför ’klättermöss och blöjbarn’ tillåtits ta över Partiet i Björksta. Kandidatlistans topp liknar nu mest en föryngringsyta, där gamla värdefulla furor ersatts av ungskog. Fattar ni inte att ni äventyrar hela Samverkansgruppens möjligheter att vinna valet nästa år? Vem vill ha politiker som fuskar sig till sina positioner? Vi litar inte på riggade kulisser, ’stajlade’ kuppmakare och fifflare i lånta fjädrar.”

”Såg du intervjun lokalnyheterna på Svt gjorde med Ante förra veckan? Dom körde Ungt Val-testet med honom och hans svar visar att han är klart mer vänster än borgerlig. En ulv i fårakläder m a o. Hur förklarar han det? Nej, han är en riktig teflonpolitiker som lärt sig vad han ska säga för att passa in överallt. Såna karriärpolitiker finns det redan alldeles för många av.”

”Om vi röstar på er kommer björkstapartisterna att drabbas av ’ågren’ i åratal framöver. Du måste bara göra nåt för att återta partiet. Om det fortsätter så här, måste vi tyvärr rösta på Rosenpartisterna. Röstar vi på er, riskerar vi att björkstapartisternas broilers och politiska inavel kommer att styra Björksta efter valet 2006. Den risken kan vi inte ta. Och på riksdagsfronten ser det väl heller inte så lovande ut för du har ju själv sagt att du underkänner era ledande riksdagskandidater. Hur resonerar ni i egentligen i regionpartisterna?”

Allan måste erkänna att det ligger mycket i vad väljare säger. Han står fast vid sin uppfattning om Ellas Grenlöfs oförmåga att företräda regionen i riksdagen och han är allt annat än imponerad av Karin Linds politiska insatser. Han studerar riksdagslistans kandidater och känner hur ilskan växer, när han ser att Magnus nu hamnat bland de första på listan:

-Vad tänker dom på? Det var ju Magnus som skrev en motion som jämförde homoäktenskap med pedofili och barnäktenskap. Vilket hjärnsläpp! Och Ante och Ella som stödde motionen! Dom drog väl på sig en anmälan för hets mot folkgrupp, om jag minns rätt. Amatörer! Till och med partiet centralt gick ut och kritiserade motionens formuleringar. Det där skulle aldrig ha hänt, om jag hade varit med.

Allan kommer plötsligt att tänka på något som hände innan valet 2002. En kandidat på kommunlistan hade flyttat och hon skulle ersättas av en ny kandidat. Enligt provvalsresultatet var det Mikael som skulle in, men Ante och Ted hade informerat nomineringskommittén om att Mikael var homosexuell och därför olämplig som partistkandidat:

-Snacka om homofobi! Mikael var en jäkla duktig Partist med bred förankring på universitetet. Det var förstås ytterligare en anledning till att Ante och Ted inte ville ha med honom på listan. Mikael skulle ha fått en massa kryss av studenterna och det skulle ha försvagat Antes och Teds chanser i valet. Vilka fegisar! Jag har då aldrig varit rädd för konkurrens och aldrig valt att  tävla i jumboklassen. Jag vill vara bäst, inte minst dålig. ”Med små människor kan ingenting stort uträttas” som John Stuart Mill sa.

Han kommer också ihåg att den Rosenpartist, som tidigare satt i ledningen för jämställdhetsutskottet i Björksta, gjort narr av Ante och björkstapartisterna för att de inte var intresserade av jämställdhetsfrågor. När Ante tillfrågats om vem björkstapartisterna ville ha i utskottet hade han svarat:

-Jämställdhetsutskottet? Sån skit sysslar inte partisterna med.

-Därför har björkstapartisterna ingen företrädare i utskottet under denna mandatperiod. Det är osmart av Ante, tänker Allan. Inte nog med det. Han har också lyckats utrota Partistkvinnorna i länet. Är han rädd för kvinnor? Han och Ted utger sig för att vara feminister när dom försöker fånga brudar, men i verkligheten rensar dom bort duktiga partistkvinnor. Det är inte bara obegåvat. Det är ohållbart, om man vill bli en framgångsrik politiker. Vilka nördar! Och varför sitter Ella bara tyst och ser på hur kvinnorna rensas ut? Hon är i alla fall ordförande i regionrådets styrelse och har därför ett ansvar att ingripa.

Ibland grips han av tillfälligt svårmod och frågar sig hur han kunde vara så dum att han lierade sig med Ante och Ted:

-Dom behövde mig för att komma nånvart, men jag behövde inte dom, eftersom jag redan var nån. Jag hade helt enkelt oturen att hamna i dåligt sällskap. Innan jag träffade dom, hade jag aldrig varit i närheten av fusk. Jag behöver inte fuska för att vinna. Det måste dom. Dom saknar all trovärdighet. Snacka om kejsarens nya kläder! Det saknas nu t o m en kejsare, förresten.                                                                                                                                                           

Han känner sig smickrad av att människor fortfarande har så mycket förtroende för honom och av att de hoppas att han ska kunna göra något åt det som nu händer i partiet:

-Det är ett solklart bevis för att jag borde ha fått vara kvar på första plats på riksdagslistan, där medlemmarna placerat mig. Jag är helt enkelt den enda självklara kandidaten. Och mig plockade dom bort! Det är för jäkligt! Varför kunde inte Skatteverket ha väntat några veckor till? Då hade Björkstabladet aldrig fått chansen att förstöra min politiska karriär. Att deras avslöjande kom innan nomineringarna vara spikade var maximal otur. Det visar vilken usel känsla medierna har för timing. Hade det blivit känt några veckor senare, hade jag fixat det. Då hade ingen krävt att jag skulle plockas bort från listan.

Allan kan inte acceptera att det är hans misstänkta fusk med skatten som fällt honom:

-Det är ju bara en skitsak, som bygger på missförstånd. Dessutom fifflar alla svenskar med skatten. Vad är den skitsaken jämfört med allt som Ante och Ted gjort sig skyldiga till i flera provval? Att registrera in människor i ett politiskt parti utan deras vetskap ger antagligen fängelse. Åtminstone om vårt partis ideologi får råda. Och att förfalska alla dessa personers namnunderskrifter innebär regelrätt urkundsförfalskning och ger nog fängelse oavsett vilket partis ideologi som gäller. Hur kan folk bara svälja sånt? Grabbarna hade fått lämna både sina poster och partiet om dom ställts till svars. Dessutom skulle dom nog ha dömts till både böter och fängelse. Istället belönades dom med var sin toppost. Det är banne mig inte klokt! Jag kan förstå att många är upprörda.

Han tycker att det är fullständigt oförståeligt att alla i ansvarig ställning med hull och hår bara svalt alla oegentligheter:

-Varken partisterna centralt, björkstapartisterna eller regionpartisterna har ens försökt att ställa nån till svars. Det är helt sanslöst! Rhenman, Ingemar, Ivar, Kristina, Fredrik och några till har gång på gång öppet talat om vad Ante och Ted gjort och hur dom gjort det. Hur tydlig måste man vara för att folk ska få ändan ur vagnen och utkräva ansvar? Varför har ingen brytt sig? Har folk trots allt ändå inte fattat? Inte ens rättsväsendet eller medierna, den tredje statsmakten, har lyckats bidra till att fälla nån trots alla uppenbara oegentligheter.  Brott lönar sig. Så är det. Ju fräckare man är, desto större är chansen att lyckas. Människor vill helt enkelt bli lurade.

-Och nu har Ante också blivit vald till ordförande i regionrådsstyrelsen, eftersom Ella hux flux hoppat av som ordförande trots att hon är riksdagsledamot. Det är inte svårt att gissa hur han lyckats bli vald och vilka som hjälpt honom med det. Alltid samma människor och motiv i bakgrunden. Ante är tidernas störste maktbyggare alla katergorier i Björksta. Björkstas egen Machiavelli. Nu har han samlat all makt i en liten kartell som finns på alla nivåer och i alla grupperingar. Maktbygge, inte politik, är hans styrka och makt och pengar hans enda mål.

Allan inser att en förutsättning för att lyckas med fusk och manipulationer är att andra partier gör likadant och att så få människor engagerar sig i politik eller bryr sig om vad som händer på det området:

–Det är bra med ’röstboskap’ och ’sovhjärnor’. Dom är själva förutsättningen för detta framgångskoncept. Det var visserligen smart av Ante att hitta på alltihop, men utan ’sovhjärnor’ och bedrägerier hade han inte lyckats. Jag hjälpte bara till med att tipsa dom om en massa namn. Vad är det för fel i det? Vad Ante och Ted sen gjorde med dom namnen kan jag inte ta nåt ansvar för.

Det är egentligen för jäkligt att dom nu toppar var sin lista. Dom är inga trovärdiga budbärare av partiets budskap. Dom är bara pappersprodukter, som inte vet om dom ska fylla politiken med snack eller snacket med politik, små gubbar som går runt i sina överrockar och portföljer i Björksta. Hur var det Rune och Lars sa för några år sen? ’Dom ser ut som Ungpartister från femtitalet’. Det är bara att hålla med. Rune och Lars krävde också att jag skulle stajla pojkarna innan valet, men det blev aldrig av.

Ante och Ted har varken pondus eller utstrålning och omger sig med ofarliga medkandidater, som inte utgör minsta konkurrens. Utan fusk och taktikröstningar skulle dom knappast hamna på nån lista alls. Har jag nånsin behövt annonsera vecka efter vecka för att nån ska veta vem jag är? Jag gör saker och ting istället. Alla vet vem jag är.

Politik handlar om att synas och att kunna ta människor på ett naturligt sätt. Ante och Ted saknar allt jag har. Dom känner sig bortkomna bland vanliga människor och därför vägrar dom att röra sig utanför politiken. Får dom inte snacka politik, har dom inget att snacka om. Dom saknar referensramar och vågar inte ens göra studiebesök i verkligheten utan tar exempel från människors vardag från Partiets hemsida. Jag måste helt enkelt försöka rädda partiet från total undergång både i Björksta och i regionen. Det är jag skyldig partiet.

Tanken på att komma tillbaka växer sig allt starkare hos honom ju längre tiden går. Han vet hur Ante och Ted gjorde för att ta över partiet och kan därför själv använda delar av samma koncept:

-Eftersom jag inte kan räkna med ’klättermössens’ stöd nästa gång, får jag skaffa mig andra personer att liera mig med. Jag har några år på mig fram till nästa val. Det räcker gott och väl för att värva tillbaka tillräckligt många regionpartister till min sida. Nästa gång kommer jag att vara helt överlägsen. Då har Ella fått hjärnblödning och trillat av pinn, Ivar Sonesson har blivit senil, Rhenman, som i åratal haft pippi, har drabbats av fågelinfluensa och dött, Fredrik har fullt upp med sitt och Kristina har förälskat sig i mig och kommer inte att ställa till med några problem.

Allan har också förstått att faran är över, när det gäller uteslutning ur partisterna. Han hade varit övertygad om att han skulle bli utesluten efter att han gått ut och uppmanat regionpartisterna att rösta på Folkdemokraterna istället för på partisterna. Han tackar sin lyckliga stjärna för att Regionsrådsstyrelsen är så rädd för att agera och för att Ante och Ted trots sina maktpositioner inte vågar göra något. De vet vad Allan kan avslöja om de går emot honom:

-Regionrådsstyrelsen har ju en del lik i garderoben, som dom aldrig tagit itu med, så dom vill förstås ligga lågt och inte röra om i skiten. Det är tur att Ella är så rädd av sig och att Ante, Ted, Klas och flera andra av mina gamla falangister sitter med i styrelsen. Annars hade det aldrig funkat. Inte ens Karin Lind har under sina år i styrelsen tyckt att det funnits nåt att invända mot! Det övergår mitt förstånd, vilket inte säger lite. Vad skulle medlemmarna ha gjort om dom vetat? Inte hade dom tigit i alla fall, men dom skulle ju å andra sidan inte ha nåt att vinna på att hålla tyst. Nej, brott lönar sig för den som vill säkra en topposition som politiker. Fräckhet och fusk är helt nödvändiga verktyg i jakten på makten. Antes koncept är vattentätt.

Allan ser inte längre de fyra åren fram till nästa val som oöverstigliga. Han inser också att han inte kan flytta från Björksta, något han hotat med:

– Det är i Björksta jag hör hemma. Här har jag min arena. Alla vet vem jag är och vad jag går för. Jag är en typisk överlevare och entreprenör. Om fyra år har väljarna sen länge glömt mitt skattefiffel. När dom sedan ser vad Ella och ’femtitalsgossarna’ håller på med, är jag det enda vettiga alternativet. Jag måste helt enkelt försöka rädda partiet och få igång det igen. Jag börjar med att gå ut i medierna och uppmana väljarna att i årets val rösta på den sittande majoriteten istället för på partisterna. Det kommer att provocera ut Ante och Ted på banan och skapa splittring mellan dem och deras samarbetspartier. Det blir en rysare för dom och Ella att hantera.