Just nu pågår en intern strid inom de nya/re/ moderaterna om Anna Kinberg Batras vara eller inte vara. 11 länsförbund har hittills meddelat att de inte längre har förtroende för henne som partiledare. I veckan rapporterade DN och Ipsos att bara var tredje av de kvarvarande moderatväljarna vill se sin nuvarande partiledare som statsminister efter valet 2018. I samma undersökning säger bara 6% av väljarna totalt att dagens moderatledare är den man vill se som statsminister. En oppositionsledare som inte vill ta makten när tillfälle ges blir ingen valvinnare.

Kinberg Batra var inte partiets val när partiet skulle välja en ny partiledare efter 2014. Hon var visserligen moderaternas gruppledare i riksdagen, men framför allt var hon Reinfeldts kronprinsessa och utsedda tronföljare. Det fanns konkurrenter om partiledarpositionen men de släpptes inte fram och AKB valdes utan intern debatt. Detta stärker knappast hennes position idag.

Man behöver inte vara psykolog för att inse att hon är obekväm och fungerar dåligt som partiledare. Hon verkar heller inte ’brinna’ för något. Dessutom är hon ingen företrädare för ’vanligt folk’ på det sätt som Gösta Bohman var och når därför inte fram till dem. Hjälper det då att byta ut Anna Kinberg Batra? Det är tveksamt.  Det hjälper kanske inte ens att byta ut hela partiledningen, som till stor del består av ’insuttna’ karriärpolitiker. Det är heller inte lätt att föra ut en politik som inte finns, speciellt för en partiledare som inte ens har det egna partiets fulla stöd och förtroende.

För att bli trovärdiga och återfå väljarnas förtroende måste moderaterna erkänna att uppgörelsen med miljöpartiet 2011 om att öppna hjärtan och gränser var kvalificerad galenskap och förödande för Sverige. Det räcker inte att partiet numera säger sig ha svängt 180 grader ifråga om öppna gränser. Det krävs mer för att de ska återfå väljarnas förtroende; moderaterna måste gå ut och be svenska folket om ursäkt för allt som deras migrationsuppgörelse med Mp har orsakat landet. De måste tydligt ta avstånd från Reinfeldts draksådd. Vidare måste de visa att de har en klar och tydlig ideologi och att de klarar av att balansera mellan den liberalism och den konservatism som trängs i partiet.

Den senaste månaden har inte visat på någon större tydlighet från partiet. AKB gick ut tillsammans med övriga allianspartier och riktade misstroende mot 3 socialdemokratiska ministrar med anledning av IT-haveriet; Ygeman, Johansson och Hultqvist. Äntligen ett tydligt och välkommet initiativ från den annars så bleka och kraftlösa oppositionen! Problemet var bara att allianspartierna ganska snart meddelade att misstroendet mot Hultqvist får vänta tills riksdagen öppnar i september. Det väckte misstankar om tveksamhet, splittring och förvirring. Förra veckan gjorde moderaterna och centern  upp med regeringen om försvaret.  Så går moderaterna denna vecka plötsligt ut och presenterar en annan försvarspolitik. Det lämnar en hel del övrigt att önska ifråga om tydlighet.

Ingen av dem som kräver AKB:s avgång har några förslag på vem som skulle kunna efterträda henne. Det är typiskt för politik; att säga att man är intresserad av en politisk topposition innebär ofta  politiskt självmord. Alla de som jobbade nära Reinfeldt torde dock få vissa problem med att kunna vinna tillbaka förlorade väljare. Det är helt enkelt inte trovärdigt att ha gått ’all in’ i Reinfeldts öppna hjärtan-politik och nu gått ’all out’ ur den politiken när partiet gjort en 180 graders U-sväng i migrationsfrågan. Detta borde diskvalificera t ex Kristersson och Svantesson oavsett vad partimedlemmarna anser.

De som skulle kunna locka tillbaka väljare är personer som Finn Bengtsson, som visat både ryggrad och styrka och haft kurage att stå upp när partipiskan vinit. Det är det som lockar väljare. Han har nog betydligt större förtroende utanför partiet än inom partiet. Den mobbning han utsattes för av partikamrater, t ex för att han kraftfullt kritiserade Decemberöverenskommelsen, har resulterat i att han inte ställer upp i nästa val. Han tillhör det fåtal riksdagsledamöter som inte behöver politiken för sin försörjning; han är överläkare och professor vid Linköpings universitetssjukhus.

Politiken behöver mer än någonsin personer med rätt personlighet, stor kompetens, bra egenskaper livserfarenhet och civilkurage. Tyvärr lockar politiken inte så många personer av den kalibern. Kvar blir främst personer som ser politiken som ett tryggt och välbetalt tillsvidarejobb. Resultatet blir att enfalden vinner över mångfalden.

Det är nog dags för politiken i allmänhet att genomgå ett riktigt reningsbad. Förr var eliten mer upplyst än den breda massan, men idag kan man bli en ledande politiker utan en kvalificerad utbildning eller yrkeserfarenhet utanför politiken. Det fungerar inte i en tid när många medborgare är högutbildade och dessutom har tillgång till en outsinlig källa av kunskap. Den politiska elitens förakt för väljare som ”tycker fel” och inte låter sig styras av värdegrunden urholkar elitens förtroendekapital. Varför ska vi rösta på ledare som ser ner på oss, inte sällan kan mindre än många av oss väljare kan och som bara är ute efter våra röster vart fjärde år?

I mitt blogginlägg Regering med funktionshinder (26/7) skrev jag följande:

I juni godtog Ågren ett strafföreläggande på 70 000 för sitt lagbrott. Det är minst sagt anmärkningsvärt. Varför valde åklagaren att lösa den uppkomna situationen för ett så allvarligt brott utan rättegång?  Vilken skada Ågrens agerande gett upphov kan ingen inklusive åklagaren idag säga. Så varför beslöt åklagaren att låta ett lagbrott som riskerar landets säkerhet stanna vid ett strafföreläggande? Det måste media borra djupare i /http://blogg.vk.se/asasuh/2017/07/26/regering-med-funktionshinder/  :

”I brott där det finns ett stort allmänintresse bör åklagaren alltid väcka åtal”, anser Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet. Nu har media börjat ifrågasätta varför den ansvariga kammaråklagaren Ewamari Häggkvist vid riksenheten för säkerhetsmål helt på egen hand fattade beslut om strafföreläggande.

Åklagaren uppger att hon ”jämförde med skadegörelse som har motsvarande straffskala”. Brottet rubricerades som ”vårdslöshet med hemlig uppgift”, men Ågren åtalades aldrig för detta brott. Eftersom hon erkände fick hon i ’skymundan’ ett strafföreläggande med böter av åklagare. Det gällde att till varje pris undvika en offentlig rättslig prövning som kunde ha gett allmänheten och media besvärande insikter om ledningens inkompetens och verksamhetens brister. Det hade försvårat för ’emliga armén’, Anna Johansson och Anders Ygeman, att hålla händelsen hemlig.

Varför valde åklagaren att så lättvindigt och mot praxis ge den sparkade generaldirektören ett strafföreläggande, som bara är till för lindriga brott som snatteri och fortkörning? Ågrens lagbrott orsakade ett säkerhetsläckage som kan vara i klass med det Stig Bergling orsakade. Han fick livstids fängelse för det. Vem medverkade till att det bara blev ett strafföreläggande? Kan regeringen ha haft ett finger med i spelet? Trots att Ågren visste att hon bröt mot lagen slog åklagaren fast att ”brottet begåtts utan uppsåt”. Att Ågren slapp undan med ett strafföreläggande och böter innebar att en uppmärksammad rättegång i domstol, med all den uppmärksamhet det skulle ha gett, kunde undvikas.

Det mest sannolika är att Löfven visste om vad som skett, men att han och regeringen hoppades att informationen aldrig skulle komma till allmänhetens och oppositionens kännedom. Detta måste därför utredas vidare. Dessutom bör hela Transportsstyrelsen åtalas. De har erkänt att de har varit ”naiva” och ”gjort avsteg” från lagstiftningen ifråga om säkerhet, personuppgifter och sekretess. Det är fullständigt oacceptabelt att rättsväsendet särbehandlar makthavare på detta vis. Allas lika värde inför lagen gäller uppenbarligen inte dem. Hur länge ska verklighetens folk acceptera detta?

Under galgen och sent omsider har ministrar och tjänstemän på regeringskansliet nu erkänt att de tidigt känt till riskerna med Transportstyrelsens ’outsourcing’. Under nästan två år mörkade regeringen avsiktligt det inträffade för riksdagen och svenska folket. Strafföreläggandet blev känt först i början av juli när Svt och DN avslöjade det. Först då tvingades regeringen med Löfven i spetsen erkänna vad som hänt, trots att alla gjort vad de skulle. Skulle vi ha fått veta något alls utan medias avslöjanden?

Allt talar för att regeringen medvetet fört riksdagen och svenska folket bakom ryggen när det gäller IT-haveriet. Ohederligt och fullständigt oacceptabelt! Misstroendevotum borde därför riktas mot statsministern. Nu är det upp till vårt rättssystem och hela demokratin att bevisa att man klarar av att stå upp i denna fråga. Likaså måste oppositionen visa att de sätter landet och demokratin före makten och de egna partierna.

Statministerns och de berörda statsrådens redogörelser för hur IT-haveriet på Transportstyrelsen hanterats inom regeringen och regeringskansliet börjar allt mer likna en ’story’, som de försöker sälja in i hopp om att sanningen inte ska komma fram. Transportstyrelsens IT-haveri har äventyrat svensk säkerhet och följderna är idag mycket svåra att överskåda.

Flera inom regeringen har länge känt till ”haveriet”. Löfven, Ygeman, Hultqvist och Wallström ingick i det säkerhetspolitiska rådet, som sägs träffas en gång i månaden för att ta gemensamt ansvar och fatta gemensamma beslut i frågor som rör landets säkerhet. Men det finns ingen existerande dokumentation vare sig från eller om att säkerhetsrådet någonsin mötts.

På bloggen Cornucopia / http://cornucopia.cornubot.se/2017/08/stefan-lofvens-sakerhetsrad-en-icke.html/ läser jag bl a att den moderate riksdagsledamoten Jan Ericson försökt få ut allmänna handlingar kring säkerhetsrådet men mötts av att sådana inte existerar. Inte ens mötesdatum eller de obligatoriska tjänsteanteckningarna. Ericson skriver:

-Svaret var alltså ordagrant detsamma som det tidigare och mina följdfrågor nonchalerades helt. Regeringskansliet vägrar alltså berätta ens om det finns några hemligstämplade handlingar från Säkerhetspolitiska Rådets möten eller inte. Man vill inte ens berätta om när möten hållits eller ens hur många möten man haft – uppgifter som knappast kan vara säkerhetsmässigt problematiska att redogöra för. Jag har aldrig varit med om något liknande hemlighetsmakeri tidigare, man kommer ju inte ifrån känslan av att man verkligen har något att dölja.

Nu vet vi också att Ygemans dåvarande statssekreterare Ann Linde (idag EU- och handelsminister) informerades av Säpo redan i september 2015 om Transportstyrelsens IT-brister. Det var några månader innan Transportstyrelsens läckage ägde rum i december 2015. Det innebär att regeringen flera månader i förväg kände till att driften av hemliga personuppgifter skulle hanteras av icke säkerhetsklassad personal i Östeuropa. Varför ingrep man inte när Säpo varnat för säkerhetsriskerna? Och varför valde man att mörka hela haveriet i två år, d v s ända tills media började intressera sig för vad som hänt? Det kan bara betyda att man med berått mod försökte mörka haveriet i hopp om att undvika en praktskandal ett år före nästa års val.

I likhet med många andra anser jag det osannolikt att statsministern inte visste vad som skett innan januari 2017. Efter de nya uppgifterna misstänker jag att säkerhetspolitiska rådet, om det ens existerar, i själva verket är en ’klubb’ där regeringens ’utvalda’ utan anteckningar eller protokoll under största möjliga tystnad diskuterar hur de bäst kan ’mörka’ allt de inte vill att folket ska få veta. Eller är rådet kanske bara är ett ’hitte på’, en kuliss för att få oss alla att tro att regeringen tar säkerhet på allvar?

Min gissning är att både Ygeman och Hultqvist håller inne med sanningen för att ’täcka upp för’ Löfven och för att undvika en politisk praktskandal. När Svt och DN i början av juli avslöjade Ågrens strafföreläggande, tvingades Löfven inse att det inte gick att köra samma linje längre. Därför kom man överens om att koka ihop en historia om att Löfven informerades först i januari i år, men att han ”valt att hålla tyst om det tills Ågren fått sin dom”. Jag gissar också att någon ’däruppe’ haft ett finger med i det spel som fick åklagaren att på tvivelaktiga grunder låta Ågren komma undan med ett så blygsamt straff och därigenom slippa en uppseendeväckande rättegång, som skulle ha avslöjat regeringens mörkande och lögner.

Enligt välunderrättad källa har Ygeman lovats en ministerpost i nästa socialdemokratiska regering. Det skulle nog kunna få honom att hålla inne med hela sanningen. Tala om att sälja skinnet innan björnen är fälld! Det visar att Löfven struntar i demokratin, riksdagen och väljarna, ett transportkompani som han behöver endast på valdagen. Han kommer att göra allt för att hålla sig kvar vid makten genom att sätta sig över demokratin. Makten och partiet före landet i traditionell socialdemokratisk anda.

Det ska bli intressant att följa fortsättningen av ’Transport-gate’. Ygeman, Hultqvist och Löfven hävdar att alla inom resp departement gjort allt rätt och att man vidtagit olika åtgärder för att minimera skadorna. Det är en sanning med modifikation. Ågren tvingades lämna TS i januari 2017, men regeringen gjorde inget förrän media började ställa frågor och avslöja brottet. Det vittnar om en svensk författningstradition i fritt ’förfall’.

Skandalen rullar vidare och nya fakta avslöjas nästan dagligen. Dessa fakta följs av regeringens och regeringskansliets motvilliga erkännanden eller av nya dimridåer. Nästa rond bör bli att rikta strålkastarna på de inblandade statssekreterarnas roll och ansvar. Och så kommer Konstitutionsutskottets granskning att starta om ett par veckor, där de inblandade ministrarna, statssekreterarna m fl kommer att utfrågas. Ja, såvida de inte gör som Maud Olofsson – trotsar riksdagen och KU genom att vägra att infinna sig.

 Aldrig har så många haft så mycket att vinna på att förvränga och förminska det som skett i Transportstyrelsen och regeringskansliet. Faktum kvarstår dock. Inrikesminister /dr/Ygeman hade samordningsansvaret för att sammankalla regeringskansliets krisledning, men det struntade han i. Han anger orsaken till att han inte informerat Löfven var att haveriet var så allvarligt att det krävdes ett särskilt rum för att tala om det. En lokalfråga i 18 månader med andra ord! En dåres försvarstal.

Löfvén har visserligen sagt att ’Transport-gate’ är ett allvarligt haveri, men han har inte erkänt några egna fel under resans gång. Det gjorde han heller inte på förra torsdagens presskonferens (27/7), där han, som tidigare kallat IT-skandalen ett ”haveri”, ägnade mycket kraft och energi till att kalla Alliansen ”oansvarig” och ”oseriös” i ett lönlöst försök att skylla ifrån sig och rikta strålkastarljuset åt annat håll. När argumenten är svaga – höj rösten! Ett sorgligt exempel på maktens arrogans och på Löfvens oförmåga att ta ansvar.

Alla inom regeringen hade däremot gjort vad de skulle och tagit ansvar för sina resp departement. Regeringens och regeringskansliets informationshaveri skyllde han på tjänstemän och på problemet med ’stuprörsmodellen’ inom regeringskansliet, som innebär att statsråden inte samarbetar med varandra. Den nya svenska modellen? Snabbt och taktiskt övergick han därefter till allt arbete som nu gjorts för att skademinimera och städa upp efter haveriet, på förebyggande säkerhetsarbete och på ’outsourcing’. Som genom ett trollslag var regeringens politiska ansvar i allmänhet och den självgode statsministerns eget ansvar i synnerhet, färdigdiskuterat.

Ygeman och Johansson hade själva passande nog begärt att få avgå, vilket innebar att Löfven slapp avskeda dem.  Löfven meddelade redan på presskonferensen att han redan belönat Ygeman genom att lova honom att få bli ny gruppledare i socialdemokraternas riksdagsgrupp, om gruppen godkänner det. Det är en synnerligen viktig post ett år innan ett riksdagsval. Vem skulle medvetet sabotera sin egen politiska karriär genom att rösta emot Löfvens räddning av Ygeman? Vad lovade Löfven Johansson för att hon själv skulle be att få avgå?

Är det inte både märkligt och osannolikt att Ygeman själv begärde att få avgå? Han har i alla intervjuer sagt att han gjort det han skulle och därmed inte hade något ansvar för informationshaveriet inom regeringen. Statsministern ansåg inte heller att det var fel av Ygeman att inte informera honom. Det är häpnadsväckande med tanke på att Ygeman varit ytterst ansvarig för all kommunikation och samordning i regeringskansliets Krishanteringsråd. Han hade också ansvaret för SÄPO, den myndighet som först varnade regeringen.  Därför var det skönt att höra Ygemans ’chef’ justitieminister Morgan Johansson i en TV-intervju i samband med förra torsdagens presskonferens säga att det var fel av Ygeman att inte informera statsministern. OM nu statsministern verkligen var oinformerad till i januari 2017, vilket jag betvivlar.

Så här skriver Johan Westerholm, själv socialdemokrat (ledarsidorna.se):

– Omfattningen av säkerhetsläckorna från Transportstyrelsen saknar motstycke i modern tid. Det kan dröja många år och kosta miljontals kronor innan skadorna är reparerade om det ens går fullt ut. Förtroendet för statliga tjänstemän är med rätta skadat. Myndigheten har inte bara klantat sig, ledningen har i berått mod struntat i lagar och regler. Landets trovärdighet är också sargad. Men misstron ska i detta fall inte i första hand riktas mot inkompetenta myndigheter. Den ska riktas mot landets statsminister och hans ministär.

Löfven tog också upp Sveriges kritiska läge, höstens två stora militära övningar och andra viktiga försvarsfrågor. Därmed gled han taktiskt över till varför han inte avskedat försvarsminister Hultqvist.  Hultqvist hade gjort allt rätt och ville därför sitta kvar. Dessutom är han ’oumbärlig’ för höstens militära övningar. Ygeman och Johansson hade också gjort allt rätt enligt både sin egen och Löfvens utsago, men de hade ju själva bett att få avgå! Så praktiskt, strategiskt och taktiskt! Tala om politisk spelteori trots att Löfven flera gånger betonade att ”det här är på riktigt”, något han ansåg att Alliansen inte förstått. Den som inte verkar ha förstått att ”det är på riktigt” är Löfven. Det hoppas jag svenska folket insåg under förra torsdagens presskonferens. Likaså att Löfven inte klarar av att ta ansvar för sina egna och regeringens misstag.

På en presskonferens i onsdags (26/7) meddelade Alliansen att de skulle rikta en misstroendeförklaring inte bara mot infrastrukturminister Johansson och inrikesminister /dr/Ygeman utan också mot försvarsminister Hultqvist, då de ansåg att dessa statsråd förbrukat sitt förtroende. Detta kritiserades direkt av förre moderate försvarsministern Odenberg, som tycks anse att Hultqvists omdömeslöshet var tillfällig och att Hultqvist därför behöver undantas. På sin Facebook har Odenberg f ö ett foto där han och Hultqvist umgås under lättsamma former /nyheteridag.se/.

Hultqvist ingick tillsammans med 4 andra ministrar i det säkerhetspolitiska rådet. Dess uppgift är ta gemensamt ansvar och fatta gemensamma beslut när det gäller kommunikation och samordning. Därigenom ska information inte kunna fastna i de s k ’stuprören’ inom regeringskansliet. Jag anser det osannolikt att Hultqvist i egenskap av försvarsminister och medlem i säkerhetspolitiska rådet skulle välja att i nästan ett år undanhålla sin statsminister information om det största säkerhetsläckage som skett i Sverige i modern tid och som innebar ett hot mot Sveriges säkerhet. Och varför blev inte Löfven topp tunnor rasande över att Hultqvist gjort det i så fall? Löfven visade tydligt och konkret på presskonferensen att han kan bli riktigt arg. Nej, här finns något som inte stämmer.

Genom att behålla Hultqvist hade Löfven antagligen hoppats att åtminstone centern och liberalerna skulle dra tillbaka sina misstroendeförklaringar mot Hultqvist. Löfven verkar ha haft en viss framgång. Alliansen säger nu att deras misstroendeförklaring mot de tre statsråden kvarstår – om inte nya fakta framkommer. Dessutom väntar de med att genomföra misstroendeförklaringen tills riksdagen öppnar igen. I intervju med Expressen (28/7) menar Hultqvist nu i efterhand att han kanske borde ha tagit upp Transportstyrelsens IT-läcka i det säkerhetspolitiska rådet. Så dags! Att sedan regeringen med statsministern i spetsen valt att inte ta upp det förrän media gick ut med det i början av juli är ytterst graverande. Det borde leda både till folkets ilska och till en misstroendeförklaring mot Löfven som ytterst ansvarig.

Det var mycket magstarkt av Löfven att kritisera och ifrågasätta legitimiteten i Alliansens misstroendeförklaringar innan KU granskat hur regeringskansliet hanterat haveriet hos Transportstyrelsen. Han betonade att Hultqvist inte begått något konstitutionellt fel och borde därför få sitta kvar i regeringen. Löfven blandade helt enkelt ihop misstroendeförklaring med KU:s granskning i ett försök att vilseleda oss alla. KU granskar statsrådens tjänsteutövning och arbetsrutinerna i regeringskansliet. En misstroendeförklaring kräver inte att ett statsråd gjort några formella fel eller brutit mot grundlag eller lag. Om KU beslutar att kritisera ett statsråd brukar man säga att statsrådet prickas. En ”prickning” skulle kunna resultera i en misstroendeförklaring från oppositionen, men det har hittills aldrig inträffat enl ett debattinlägg i Sydsvenskan (27/7) av Anders Sannerstedt, docent i statsvetenskap vid Lunds universitet.

Misstroendeförklaring är en av demokratins hörnpelare, men Löfven har under sin tid vid makten visat att demokrati inte är primärt. Trots att han regerar i en parlamentarisk demokrati har han med en dåres envishet och tvärtemot ”värdegrunden” hållit SD och därmed minst en femtedel av väljarna utanför mycket av den demokratiska processen. Däremot har han inte vägrat att ta emot och dra nytta av SD:s stöd i en del omröstningar i riksdagen.

Löfven borde inse att det varken är ”oseriöst” eller ”omdömeslöst” att använda sig av misstroendeförklaringar. Sju gånger tidigare har misstroendeförklaringar skett i Sverige, men ingen av dem har lyckats samla en majoritet i riksdagen. De har därför bara lett till att oppositionen höjt tonläget och trappat upp ordkriget. Denna gång finns däremot en riksdagsmajoritet (Alliansen + SD) som innebär att Hultqvist kan tvingas att avgå. Men den majoriteten kanske spricker p g a yttre tryck innan misstroendeförklaringen mot Hultqvist behandlas av riksdagen.

Löfven är nu synnerligen upprörd över att Alliansen orsakat en politisk kris. När argumenten är svaga – höj rösten! Det är ett av hans försök att avleda uppmärksamheten från krisen som är ett direkt  resultat av att det största säkerhetsläckaget i modern tid skett under hans ledarskap. Ingen vet idag hur stor skada detta haveri medfört. Regeringen mörkade det gigantiska haveriet i det längsta. Det är endast tack vare media som riksdagen och folket fått vetskap om det. Dessutom försöker Löfven dölja hur inkompetent statsförvaltningen är för att rädda skinnet på de berörda statsråden och tjänstemännen. Det tycks vara viktigare att värna partiet och dess företrädare i det politiska etablissemanget än rikets säkerhet. Därför reducerar han ansvarslösheten i svensk statsförvaltning till ett politiskt spel och ”käbbel” om hur många ministrar som borde avgå.

Löfvens försök att skjuta budbäraren och skylla på andra visar med all tydlighet ännu en gång att Löfven saknar självinsikt, ansvarskänsla och ledarskapsförmåga. Han verkar heller inte förstå vad det innebär att leda en minoritetsregering. Därmed har han förbrukat det lilla förtroende han hade. Han borde ha varit den förste att drabbas av en misstroendeförklaring. Kan vi hoppas att SD riktar en misstroendeförklaring mot Löfven? Jag anser i likhet med Johan Westerholm att det är vad Löfven förtjänar som ytterst ansvarig för det som inträffat. Dessvärre torde inte en riksdagsmajoritet stödja den, inte minst just för att det är de oberörbara sverigedemokraterna som väckt den. I dagens Sverige går det mesta av politiken ut på att inte samarbeta med eller att vägra vara beroende av ens passivt stöd från SD. Hur vettigt verkar det och hur kan vi väljare gå med på detta?

När Löfven äntligen på en presskonferens för några dagar sedan kommenterade IT-haveriet på Transportstyrelsen, inledde han med att säga att transparens är viktigt i en demokrati. Läpparnas bekännelse visade det sig. Hans redogörelse för hela härdsmältan innehöll många exempel på bristande transparens och väckte fler frågor än den besvarade. För att stärka sin trovärdighet hade Löfven tagit med sig ÖB, Säpo-chefen och den nye generaldirektören för Transportstyrelsen. Dessa tre ’musketörer’ underminerade genom sina tydliga och sakliga redogörelser om möjligt ytterligare Löfvens trovärdighet och tydlighet.

Inrikesminister /dr/Ygeman, som lyder under Justitiedepartementet, vars ansvarsområde inkluderar även Säpo, hade redan i januari 2016 informerats om att Transportstyrelsens dåvarande generaldirektör Maria Ågren medvetet brutit mot lagen genom att ’outsourca’ information av betydelse för rikets säkerhet. Av Säpos förhör med Maria Ågren framgår att hon inte visste att det var olagligt att göra ”avsteg från gällande lagstiftning”. Trots femton års erfarenhet som generaldirektör har Ågren inte lyckats förstå att det ligger i en statlig myndighets natur att agera i enlighet med de lagar som reglerar dess verksamhet. Häpnadsväckande! Ändå hindrade detta lagbrott och pågående förundersökning inte Ygeman att höja Ågrens lön. Synnerligen upprörande!

I juni godtog Ågren ett strafföreläggande på 70 000 för sitt lagbrott. Det är minst sagt anmärkningsvärt. Varför valde åklagaren valde att lösa den uppkomna situationen för ett så allvarligt brott utan rättegång?  Vilken skada Ågrens agerande gett upphov kan ingen inklusive åklagaren idag säga. Så varför beslöt åklagaren att låta ett lagbrott som riskerar landets säkerhet stanna vid ett strafföreläggande? Det måste media borra djupare i.

Tack vare att Ågren accepterade strafföreläggandet undviker regeringen en rättegång under pågående valår. Hade Ågren inte accepterat föreläggandet, hade man troligen tvingats genomföra en rättegång, sannolikt med ministrar i vittnesbåset. Ett strafföreläggande innebär dessutom att det varken finns en dom eller ett rättegångsprotokoll om Ågrens lagbrott. Den enda utredning som nu finns är Säpo:s förundersökning. Därmed kan ett åtal inte väckas senare för samma brott. Utstuderat och listigt! Där tycks man trots ’formalia’ och stuprör i alla fall ha samarbetat på högsta nivå.

Transportstyrelsens nu sparkade ordförande Rolf Annerberg (s) mottog återkommande varningssignaler av internrevisor Anette Olofsson, men han har inte brytt sig. Istället har han försökt förminska det pågående brottet. För detta skulle han möjligen kunna åtalas. Därigenom skulle man kunna göra en offentlig genomlysning av vad som skett. I en rättegång skulle man kunna ställa frågor som inte ställts i Säpos utredning.

När det gäller informationshaveriet inom regeringen skyller ansvariga ministrar på att ’stuprörsmodellen’ gäller inom regeringen. Det innebär att varje minister ansvarar bara för sitt departement och det som sker där. Både Ygeman och Hultqvist anger detta som skäl för att de valt att inte informerat statsministern eller infrastrukturminister Anna Johansson, som har det direkta ansvaret för Transportstyrelsen. Det framgick tydligt under tisdagens presskonferenser. Men både Ygeman och Hultqvist sitter med i statsministerns säkerhetsråd som ska diskutera frågor om rikets säkerhet. IT-haveriet inte kvalar in på dagordningen där undrar jag vad de pratar om under sina möten. Inte minst undrar jag vad de inte pratar om.

Ygeman gav dessutom en så genomskinlig förklaring till varför han inte underrättat statsministern tidigare att han borde skämmas när han ser sig själv i repris. Han försökte på fullaste allvar hävda att IT-haveriet var en så allvarlig sak att han inte kunde informera statsministern om den under en fikapaus eller matrast då detta ärende krävde ett särskilt rum som han inte hade tillgång till när han själv informerats av Säpo i jan 2016. Detta rum har han tydligen efter hela ett och ett halvt år ännu inte fått tillgång till. Fablernas värld!

Detta med skamkänsla och ansvarstagande är kanske fortfarande inte Ygemans starka sidor. För inte länge sedan rapporterade Expressen /http://www.expressen.se/nyheter/anders-ygeman-om-sitt-vilda-90-tal/ om Ygemans lättvindiga sätt att i yngre dagar sköta sina privata affärer. Han drog bl a på sig ett trettital betalningsanmärkningar för felparkeringar m m och hamnade i en hyrestvist om ett skadat hus, då han hyrde ut till flera andra personer där och slutade betala hyran. När de lämnade huset var det nedslitet och vattenskadat, vilket resulterade i ekonomisk katastrof för de tre snickarna som ägde huset. Hyrestvisten slutade i tingsrätten, Ygeman förlorade och dömdes att betala för utebliven hyra och el. När han för en tid sedan intervjuades i TV om detta sa han att det här hände ju för minst 25 år sedan och att det var tråkigt att  snickarna inte hade kunnat lägga händelsen bakom sig och gå vidare. Det hade han själv gjort. Så talar den minister som idag har högsta ansvaret för Polisen. Är det möjligen så att ränderna aldrig riktigt går ur? Undra på att rikspolischefen kan komma undan med det mesta!!

Så vad händer nu när Alliansen meddelat att de kommer att väcka misstroende mot Ygeman, Hultqvist och Johansson? Eftersom det verkar finnas stöd i riksdagen för en misstroendeförklaring mot de tre ministrarna kan de inte sitta kvar. Statsministern kan förstås utlysa extraval för att slippa ta ansvar. Det blir intressant att se om Löfven väljer pest eller kolera.

”Europa bygger inga murar” basunerade statsminister Löfven ut på Medborgarplatsen i sept 2015 när migranter, med eller utan asylskäl och asylrätt samt utan pass eller ID-handlingar, strömmade till Sverige efter att ha tagit sig hela vägen från Medelhavet. Nu visar Transportstyrelsens IT-haveri att regeringen bygger murar mot riksdagen och folket men inte mot främmande makt när det gäller hemlighetsstämplad, säkerhetsklassad information.

Hösten 2015 bröt Maria Ågren, Transportstyrelsens dåvarande generaldirektör, fullt medvetet mot svensk lag, något som dåvarande ordförande Rolf Annerberg kände till och godkände. Enligt infrastrukturminister Anna Johansson (s) fick tjänstemän på Näringsdepartementet kännedom om detta. Ett år senare sparkades Ågren och fick ett strafföreläggande på 70 000 kronor. Hon omplacerades då till den s k ’elefantkyrkogården’ på regeringskansliet, där hon suttit i ett halvår och lyft en månadslön på 115 200 kronor. Eftersom hon nu blivit en belastning för regeringen har hon fått sparken även därifrån. Behåller hon ändå sin månadslön eller har hon annan ’fallskärm’?

Ett strafföreläggande på 70 000! Vilket ynkligt straff med tanke på att hennes lagbrott äventyrat Sveriges säkerhet! Wennerström och Synnergren fick mångåriga fängelsestraff när de lämnat ut känslig information om Sverige. Allas lika värde gäller uppenbarligen inte ’eliten’. Så fungerar dessvärre den s k värdegrunden i praktiken.

Redan i slutet av 2015 varnade Säpo Transportstyrelsen för ’outsourcing’ av hemligstämplad, säkerhetsklassad information till utländska servrar. Under ’resans gång’ har dessutom anställda på lägre nivåer slagit larm för att försöka förhindra katastrofen genom att inte bevilja de behörigheter som myndigheten var på väg att ge ut:

-Jag kunde inte bevilja de behörigheterna. Jag ville inte bryta mot svensk lag helt enkelt, säger datateknikern David Heed vid Transportstyrelsen till Svt.

Men Heed kördes över och cheferna beviljade behörigheterna.

Internrevisorn uppmärksammades också på dessa oegentligheter. Redan i juni 2015 kontaktade internrevisorn därför generaldirektör Maria Ågren och påpekade oegentligheterna. Hon lät sig inte hejdas utan förankrade istället det kriminella förfarandet hos myndighetens styrelse. Den godkände att den myndighet de ansvarade för medvetet och konsekvent bröt mot lagen, antagligen för att de ansåg sig stå över den. Jag kan bara hålla med Nya Wermlands-Tidningen som 18 juli i sin ledare Dumskallarnas sammansvärjning skriver:

”Den här chockerande affären illustrerar varför gott omdöme är så viktigt. Hur är man funtad om man lägger ut känslig information av vikt för rikets försvar på utländska servrar? Hur naiva [är] vårt lands ledande tjänstemän?”

Säpo säger till DN att myndighetsledningar i Sverige ”helt enkelt inte förstår att man sitter på information av betydelse för rikets säkerhet och då är det risk att man begår misstag”.

Vår svenska statsförvaltning är så inkompetent att främmande makt inte längre behöver spioner för att komma över register om svensk infrastruktur; vägar, hamnar, broar och tunnelbanor. Personuppgifter och bilder på miljontals svenskar har genom haveriet läckt ut. Informationen innehåller också alla landets körkort med foton, t o m för dem som har skyddad identitet. Så omdömeslöst! Varför lyssnade inte Transportstyrelsens ledning och chefer till varningar som anställda på lägre nivåer framförde? Där fanns ju uppenbarligen den kompetens som krävdes för att förstå vad verksamheten handlar om. Och varför lyssnade de inte på Säpos varningar?

I en ledare (samtiden.nu) beskriver Dick Erixon på ett utmärkt sätt den övertaliga regeringens undermåliga kompetens och agerande:

-Obildningskulturen sitter i väggarna och skrämmer iväg vettigt folk. Regeringen, ledd av vår kändisbetagne och kontaktsökande klassresenär, påminner om en FAS3-församling för havererade akademiska utbildningsförsök som dessutom saknar arbetsliverfarenhet i betydelsen att de haft en konkret uppgift att lösa. Förmodligen det dyraste arbetsmarknadspolitiskta program Sverige någonsin haft.

Inrikesminister Ygeman (s) informerades redan i början av 2016 då Maria Ågren utreddes av Säpo, något som inte hindrade Ygeman att höja Ågrens lön. Enligt uppgift ska också försvarsminister Hultqvist då ha fått information om vad som hänt. Varför behöll de informationen för sig själva? Eller gjorde de inte det? Vem som fick veta vad när är höljt i dunkel.

Ansvarig minister, infrastrukturminister Anna Johansson (s), höll presskonferens förra tisdagen och hon verkade sakna insikt om sitt eget ansvar för haveriet på Transportstyrelsen. Hon skyllde på personalen och hävdade att hon informerats om haveriet först när Ågren delgavs misstanke om brott. Häpnadsväckande med tanke på att Johanssons eget departement då redan känt till vad som hänt i ett helt år! Vem tror att partikollegorna Ygeman och Hultqvist, eller hennes egna handläggare och tjänstemän på departementet, glömde eller valde att inte informera Johansson som var ansvarig för Transportstyrelsen om en så allvarlig händelse? Ulf Kristersson (m) kommenterade det så här i förra tisdagens Aktuellt:

-Det är ingen sak som man glömmer berätta. Antingen ljuger Johansson eller så finns det stora problem inom Näringsdepartementet. Oavsett vilket så är det allvarligt. 

Det räcker därför inte med att styrelsens ordförande (Annerberg) och generaldirektör fått gå. Ansvaret för rikets säkerhet ligger inte där utan hos regeringen. Där måste man nu utkräva ansvar. Johansson har genom sin hantering av frågan förbrukat sitt förtroende och bör avgå. Om hon inte vill göra det frivilligt kan oppositionen hjälpa till genom att väcka misstroende och därmed låta riksdagen bestämma om Johanssons öde.

Tidigare har ministrar fått avgå för att de inte betalat sin TV-licens. Det framstår som en bagatell jämfört med det aktuella haveriet. När Ågren tvingades avgå i början av 2017 mörkade regeringen medvetet orsaken och sa att avgången berodde på ‘olika syn på hur arbetet ska bedrivas’. Inte ett ord om att Ågren brutit mot lagen, polisanmälts och fått gå med omedelbar verkan. Det finns m a o många i regeringen som är delaktiga i denna härdsmälta och de måste snarast ställas till svars för detta.

Årets almedalsvecka var ännu en uppvisning i tomhet och nollvisioner. Det övergripande temat bland politikerna var den tudelning som idag råder i Sverige. ”Sverige slits sönder” som Löfven brukar säga. Han har haft flera år på sig att gå från ord till handling, men situationen har bara blivit värre och utanförskapsområdena fler. Var det därför han avstod från att komma till Almedalen i år?

Att Nordiska Motståndsrörelsen (NMR), ett nationalsocialistiskt, högerextremt, nazistiskt parti, fått tillstånd att delta skapade både protester och uppståndelse, men yttrandefrihet innebär ’frihet att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning’. NMR fick prata fritt om sina åsikter och vad deras parti vill. Dessutom störde de genom sina antidemokratiska demonstrationer andra aktörer som deltog i Almedalen. Anna Kinberg Batra uppmanade i sitt almedalstal NMR-aktörerna att åka hem eftersom de är antidemokratiska och sverigehatare.

Faran med högerextremistiska krafter debatteras ofta. Det är bra. Att några marginaliserade NMR-sympatisörer i Visby bevakas och uppmärksammas av en samlad mediakår medan det hot som utgörs av våldsamma vänsterextremister, ofta förmildrande kallade ’vänsteraktivister’, inte bedöms efter samma mallar är allvarligt. Våldsamma vänsterextremistiska händelser relativiseras eller mörkas inte sällan av vänsterpolitiker och journalister på vänsterkanten. På den borgerliga sidan är man klart mer benägen att uttrycka sin avsky och fördöma nazistiska terror- och illdåd.

För drygt en vecka sedan hölls ett G20-möte i Hamburg. Närmare 100 000 människor demonstrerade där i samband med mötet. Våldsamma kravaller förekom, bilar brändes, molotovcocktails och stenar kastades mot poliser, slangbellor med stålskott förekom, butiker skövlades, vanliga familjers hem attackerades etc. Trots att 20 000 poliser, fler än hela Sveriges poliskår, försökte stoppa kravallerna lyckades de inte och nästan 500 av dem skadades under den belägring som tusentals maskerade och beväpnade våldsbejakande vänsterextremister utsatte Hamburg för.

Svenska vänsterextremister hade redan under våren planerat att åka till Hamburg för att ”störa” mötet och ta sig in i det avspärrade området kring kongresshallen. Amalthea Bokkafé i Malmö hade redan i april på Facebook lagt upp ett inlägg med texten ”Kravall, clown, blockad, protest. I Hamburg kommer det att finnas något för alla smaker!” Syftet var m a o allt annat än fredligt. Ändå fick dessa kravaller betydligt mindre spaltutrymme och publicitet i media än t ex NMR (och Trump) fick under almedalsveckan.

Den svenska rapporteringen har gett en felaktig och vilseledande bild av orsaken till och verkan av vad som hände i Hamburg. T ex skrev Dagens Nyheter att personerna bakom kravallerna och våldet i Hamburg var ”kriminella och inte ska placeras på någon höger-vänster- skala”. Ekots kommentar var att ”polisens och demonstranternas version om vem som gick till attack skiljer sig förstås åt”. Socialdemokrater har på Twitter skrivit att det inte är vänsteraktivister utan ”kriminella”.

Svenska PK-kommentarer rimmar illa med hur kravallerna och våldet har kommenterats av tyska media. Artiklarna i Die Welt och Frankfurter Allgemein är tydliga med att upphovsmännen är den autonoma vänsterextrema rörelsen. Extremisterna beskrivs i Die Welt som “den nya fascistiska våldsvänstern”, en våldsam, urskillningslös extremiströrelse av samma skrot och korn som alla andra antidemokratiska extremiströrelser. Ett resultat är att både socialdemokratiska SDP och konservativa CDU nu gått ihop och börjat tala om en databas över vänsterextremister.

Klart är att det finns vänstergrupper som normaliserat och romantiserat politiskt våld och som åker iväg för att delta i demonstrationer som de på förhand vet kommer att bli allt annat än fredliga. Säkerhetspolisen bedömer att det finns några hundra våldsbejakande vänsterextremister. Vid EU toppmötet i Göteborg sommaren 2001 skadades 53 poliser och 2 500 poliser grep ca 530 ’demonstranter’. Vandaliseringen av gator o torg kostade ca 5 milj. I november är det dags för ett nytt EU-toppmöte i Göteborg. Hur många ditresande våldsbejakande vänsterextremister kommer detta att locka?

Mathias Wåg, journalist som belönades med Guldspaden 2013 för sin delaktighet i Expressens uthängning av privatpersoner som uttryckt sig invandrings­kritiskt eller rasistiskt på internet. Wåg är en av grundarna av den svenska grenen av det våldsbejakande nätverket Antifascistisk aktion (Afa) med hundratals attentat på sitt samvete. På Twitter skrev Wåg att han var på plats i Hamburg och publicerade en bild från demonstrationerna med texten: ”Tack Hamburg för en fantastisk vecka av kamp och gästvänlighet. Nu vidare mot nya äventyr.”

Wåg anklagas nu för att vara en av dem som koordinerade attackerna och för att ha sett till att en helt oskyldig amerikansk journalist, DiPaola, pekats ut som nazist och misshandlats i Hamburg. DiPaola hävdar på Twitter att det var Mathias Wåg som uppmanade mobben att gå till attack mot honom och säger att det är första gången han möter en journalist som uppmanar andra att misshandla honom. Har Wåg kanske inte tagit del av den svenska värdegrunden?

Om media vill vinna tillbaka folkets förtroende lär de få rensa upp i PK-träsket. Och det illa kvickt! Ett effektivt sätt att skynda på detta är att ta bort presstödet. Men det kräver politiskt mod, något dagens svenska partier saknar. De styrs tyvärr inte av mod utan drivs av rädsla för vad media ska skriva och säga om dem.

PS    På uvell.se kan ni läsa Rebecca Weidmo Uvells utmärkta inlägg om Mathias Wåg     DS

Rikspolischefen har äntligen insett att han tappat kontrollen, något vi andra insett för rätt länge sedan. På en presskonferens i midsommarveckan vädjade därför en frustrerad och ynklig Dan Eliasson, rikspolischef, om hjälp. Anledningen var den larmrapport som Polisen nyligen publicerat. Den definierar 61 områden som utsatta och läget i 23 av dessa områden som akut eller alarmerande. Dessa områden kännetecknas av ”grov kriminalitet, tilltagande brutalitet och parallella samhällsstrukturer som utmanar den svenska samhällsordningen”. Där gör man hellre upp internt än anlitar polis och där fixar interna nätverk ordning, jobb och bostad. Landet slits isär som Löfven brukar säga. Men det räcker inte att upprepa detta in absurdum. Vilka åtgärder tänker han sätta in för att ändra på detta? Vad regeringen hittills gjort har inte haft någon märkbar effekt. Det vittnar Polisens larmrapport om.

Polisrapporten skriver att i en del särskilt utsatta områden ”syns kriminella i politiska sammanhang i allt större utsträckning”. Trångboddheten tvingar ut pojkar på gatan där de umgås med äldre kriminella. Därigenom lär de sig tidigt att bete sig asocialt och att inte lita på samhället. Enl rapporten har pojkar som inte ens fyllt tio använts för att transportera vapen och 11-åringar har hunnit bli missbrukare. Färre än hälften av de vuxna har ett jobb och nästan hälften av barnen i de särskilt utsatta områdena misslyckas med grundskolan. Så vad har Gustav Fridolin och Ylva Johansson i praktiken gjort åt detta?

Ett annat stort problem i utanförskapsområdena är att offentlig och privat service är svår att upprätthålla. Offentlig förvaltning och myndigheter utsätts för påtryckningar av personer som vill påverka handläggningen av ett ärende eller av kriminella som inte vill störas i sina aktiviteter. Hoten mot polisen har förvärrats och ambulanser kör i vissa områden inte in då de inte säkert kan ta sig ut igen. Polisrapporten skriver att i en del särskilt utsatta områden ”syns kriminella i politiska sammanhang i allt större utsträckning”. Vad har Morgan Johansson och Anders Ygeman i praktiken gjort åt detta?

Ett annat stort problem i utanförskapsområdena är att offentlig och privat service är svår att upprätthålla. Offentlig förvaltning och myndigheter utsätts för påtryckningar av personer som vill påverka handläggningen av ett ärende eller av kriminella som inte vill störas i sina aktiviteter. Personal hotas, bränder anläggs och Kronofogden och Försäkringskassan vill ha polisskydd för att röra sig i en del områden. Hoten mot Polisen har förvärrats och ambulanser kör i vissa områden inte in då de inte säkert kan ta sig ut igen. Att vara näringsidkare kan innebära hot, misshandel och tvång att köpa sig ”beskydd”. Ibland tvingas de att sälja sin verksamhet till underpris.

Nu verkar dessutom polisstationen i Kista vara på gång att läggas ner. Det är den enda polisstation som finns kvar i Järvaområdet med sina tre akut utsatt områden; Rinkeby, Tensta och Husby. Det innebär att det offentliga retirerar och lämnar ’walkover’ till kriminella gäng och nätverk. Polisrapporten  skriver: ”Samhället är inte rustat för att hantera denna stora numerär av kriminella aktörer (…) polis och andra samhällsaktörer saknar förmåga att möta problematiken”. Hur förtroendeingivande är det för dem som bor i dessa områden?

Dan Eliasson är en av våra högst betalda myndighetschefer. Under hans tid som rikspolischef har försämringen eskalerat och kriminella grupper har tagit över delar av Sverige. Polisens interna problem är större än någonsin, utredningar läggs ner på löpande band och brottsbekämpning har mer eller mindre slutat fungera. Så sent som för ett halvår sedan gick Eliasson ut och sa att nu vänder utvecklingen till det bättre. Ett halvår senare erkänner han att han tappat kontrollen över sin verksamhet och ber om hjälp. Märkligt av en rikspolischef att tro att någon annan ska göra jobbet åt honom. Den enda hjälp han behöver är att inse att han måste avgå då han inte klarar av sitt jobb. Han har dessutom blivit ett riktigt sänke för Polisen.

Eliasson har deklarerat att han skulle se det som en merit om Åkesson krävde hans avgång. Undrar hur han ser på Anna Kinberg Batras och Beatrice Asks (M) artikel på DN Debatt (22/6?) med anledning av Polisens rapport. I artikeln skriver de att ”regeringen måste inse att rikspolischefen inte håller måttet” och att han därför måste avgå, men inrikesminister Anders Ygeman (S) avfärdar kravet. Bara någon dag efter Eliassons presskonferens, där han larmar om akut polisbrist där de får fler arbetsuppgifter, hävdar dock Ygeman i SvD (22/6) att det inte råder någon akut kris inom Polisen. Vilka signaler ger det och hur tolkar de anställda inom Polisen Ygemans uttalande?

Eliasson har också offentligt sagt att han kräks när han ser Jimmy Åkesson (SD) i den politiska debatten. Hur kan en myndighetschef uttala sig så om en politiskt tillsatt person och ledare för landets näst största parti? Varför tillåtas han fortsätta efter de prov på dåligt omdöme och bristande kompetens han uppvisat som chef för tre av landets största myndigheter (Migrationsverket, Försäkringskassan och Polisen)?

”Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har han växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?”

En sak torde vara säker; SD fortsätter att växa så Eliasson lär få kräkas allt oftare framöver.

VästerbottensKuriren avslöjade förra helgen att Bostaden planerar att sälja ut närmare en tiondel av sitt bostadsbestånd. Det är en affär på 1,2 miljarder och kommunfullmäktige ska ta beslut om affären endast en vecka senare. Det handlar om en miljardaffär som berör hyresgäster och kommuninvånare, men många känner sig överkörda på grund av bristfällig debatt, information och insyn. Kritik riktas nu mot de politiskt ansvariga för att beslut fattats utan demokratisk förankring och krav på folkomröstning ställs.

Den snabba processen kritiseras för att ”ha kantats av mygel, undanhållande av information och överraskningsmoment”. Varför har det varit så litet information kring denna miljardaffär? Undanhållande av information är som bekant en härskarteknik och ovärdigt en kommun som vill ligga i framkant. Demokrati förpliktigar så hur ser kommunens värdegrund ut? Ja, inte på papperet utan i praktiska handlingar?

Nästa fråga är om anbudsförfarandet har varit öppet eller om man begränsat det genom särskilda regler för vilka som kan få köpa. Ställer man i köpeavtalet specifika krav på köparen, t ex att man inte får göra om beståndet till bostadsrätter, sälja fort för att tjäna snabba pengar, utföra omfattande underhåll för att kunna höja hyresnivåerna i Umeå m m?

På Heimstadens (tilltänkt köpare) hemsida framgår att köpesumman innebär ett pris på 14 000 kronor per kvadratmeter för beståndet. Hur kom man fram till det priset? Har umeborna klart för sig hur uppseendeväckande låg köpeskillingen är? Det är mig veterligen länge sedan kvadratmeterpriset för en bostadsrätt i Umeå var så lågt. Hur många befintliga hyresgäster skulle inte kunna tänka sig att köpa sin lägenhet för det priset om Bostaden istället förvandlade den till bostadsrätt? Också många privata fastighetsägare i Umeå torde vara villiga att betala 20 000 per kvadratmeter eller mer. Så varför prioriterades Heimstaden?

Bostaden säger sig nu behöva stärka sin kassa. Har det hänt något dramatiskt på senare tid när det gäller bolagets soliditet? Eller beror det möjligen på att kommunen tar ut för hög avkastning ur bolaget för att slippa höja kommunalskatten? Oavsett bakgrund verkar det minst sagt märkligt att inte se till att få ut mer.

Bostaden har i åratal varit hyresdrivande och hållit uppe hyresnivån i Umeå, något privata fastighetsägare farit väl av. Det borde rimligen innebära att Bostaden har en bra ekonomi, som inte kräver akuta åtgärder. Så varför detta hemlighetsmakeri och hastiga och illa förankrade säljprocess? Det är faktiskt umebornas skattepengar som varit med och byggt upp Bostaden. Men vem bryr sig om väljarna när det inte handlar om allmänna val?

Jag var för rätt länge sedan vice ordförande i Bostaden AB och försökte då att få gehör för en försäljning av delar av Bostaden, eftersom de var hyresdrivande och alltför dominerande på hyresmarknaden i Umeå. Jag välkomnar därför försäljningen, men jag är kritisk till hur processen skötts. Finns här en hund begraven?

Det känns riktigt ’obra’ att ett kommunalt bolag ägnar sig åt hemlighetsmakeri i syfte att hålla ’folket’, d v s politikens uppdragsgivare, utanför. Det urholkar demokratin och förtroendet för de styrande. Politiken är som bekant en förtroendebransh.

Jag misstänker att Bostadens agerande har sina motsvarigheter i andra kommuner. Inte sällan har Uppdrag Granskning förtjänstfullt avslöjat detta. Varför blir vi inte mer upprörda när sådant avslöjas i våra egna kommuner? Och varför får de politiskt ansvariga och antastliga val efter val toppa vallistorna?

Eftersom jag varit politiskt aktiv i Umeå har jag insyn i hur detta kan gå till. För att säkra förstaplatserna på en valsedel ser man till att omge sig med lojala medlöpare som i utbyte mot sin lojalitet belönas med politiska uppdrag efter valet. Jag slår vad om att samma ’recyclade’ umepolitiker även nästa år kommer att toppa listorna oavsett parti. Visst är det ytterst anmärkningsvärt att universitetsstaden Umeå inte har fler förmågor som kunde nomineras till toppositioner? De ev nya namn man nominerar inför ett val hamnar långt ner på listorna som klädsam utfyllnad.

Alla torde idag veta att personvalets spärrar inte innebär någon riktig chans att kryssa sig förbi övr på valsedeln. Vem hade trott att den politiska eliten i Sverige skulle införa ett valsystem som hotar deras politiska yrkeskarriär och säkra försörjning? Förr fick man åtminstone stryka kandidater man ogillade, men också den chansen är idag borta. Personvalet har visat sig vara en säkerhetsspärr som gynnar de ’insuttna’ och inte en möjlighet för nya kandidater att ta sig in i politiken. Undra på att många vänder politiken ryggen!

http://www.vk.se/2031664/hund-begravd-i-foretaget