Jag skickade ett sms igår, till Janne och Kerstin där jag frågade om dom låg på playan eller satt i bilen, på väg hem. Det gick någon timme så kom ett svar: Vi är på väg hem.
Ytterligare en timme senare ”plingar” det till i min mobil och jag har fått ett nytt sms från Egypten: Vi checkade ut men sen blev det inget. Vi sitter på rummet till imorgon. Så det återstår fortfarande att se när eller hur dom kommer hem. Kanske idag om dom har tur.
Jag skrev ju om Holiday Inn, våran första buss, för nån dag sedan och kom då att tänka på Kisen, katten vi hade på den tiden och våran första, långa resa, med den bussen.
Katten var som våra nuvarande katter, inte speciellt förtjust i bussen, han blev hysterisk då det var dags att åka någonstans med den. Men första gången gick det väl skapligt att få in honom i den. Vi skulle till Uppsala och hälsa på Theresé som då bodde där nere och gick på IT gymnasiet.
Vi hann ner till Nordmaling innan vi gjorde första stoppet. Jag kommer också ihåg av vilken anledning. Vi hade glömt att ta med något starkare, drickbart, som vi hade tänkt inta på kvällssidan. Nå, vi stannade där för att uppsöka en ”Bo Lage” och jag började titta mig omkring efter katten. Han var fullständigt uppslukad, han gick inte att hitta någonstans. Jag vet inte hur många tankar som snurrade i mitt huvud, hade han hittat ett hål i golvet och krupit ut, smet han ut då Åke öppnade dörren….hur, vart och varför???
Då Åke kom tillbaka fortsatte sökandet tills nån av oss böjde oss ner där trappen gick. Han hade krupit längst under det nedersta trappsteget och låg där i mörkret och tryckte, så det var då inte konstigt att han var svår att hitta. Även fast man kikade ner där så såg man inget förrän man gick ner på knä.
Han var hopplös att ha i bussen, varje gång man öppnade dörren försökte han smita ut. Jag hade honom ute på altanen i stugan, i koppel, och Åke startade bussen på andra sidan huset, då höll han på riva ner väggen i desperata försök att komma in i stugan och gömma sig.
En annan gång då vi skulle ut med bussen och katten hade tydligen hört att Åke kört fram den på Näckrosvägen, så skulle Nicco ta honom nerför trappan, men han totalvägrade. Det var lite stressigt och bråttom så till slut tog jag honom i famnen och skulle gå ner med han, han har aldrig haft så långa ben någon gång, han krafsade sig fast i dörrkarmen och skulle icket ut i trappen, men jag är minst lika tjurig som han var, så jag travade på, hann komma halvvägs nerför första trappan då han vänder sig om och hakar fast sin klo, rätt genom hakan på mig, och där sitter han fast, han sliter för att komma sig loss och jag tror ju att hela mitt ansikte kommer att bli förstört. Jag släpper ner honom och hinner bara öppna munnen för att varna Nicco då han får tag i hennes häl och river upp den också, i sitt vilda försök att slippa bussresan. Då blev Maria arg.
Katten slapp inte undan utan jag bar ut honom i rena ilskan, fick in han genom dörren och sen kom vi oss iväg. Näpp, bussen var inte rolig för honom och jag frågade mig runt efter olika tips på hur man kunde göra för att få honom att acceptera bussen. Medicin eller lugnade, läste jag att man kunde få utskrivet, men vi hann aldrig så långt, han blev sjuk och vi var tvungna att ta bort honom vid tidig ålder…tyvärr. Även om han framställs som fruktansvärt elak så var han verkligen inte det, han var en kul och rolig katt i hemmamiljön, det var bara bussen, han gett sig tusan på att inte gilla.
Önskar er alla en bra dag!
.jpg)
Senaste kommentarerna