Det är två veckor sedan jag var på vattengympan senast, men i morgon ska jag förhoppningsvis komma mig dit. Jag längtar! Jag har väldigt ont i ena axeln efter gårdagens träning och det bekräftar det jag fått höra från experthåll… att patienter med fibromyalgi inte ska träna på gym. Bassängträning är det som gäller för dem. Jag har väldigt svårt att få gehör för det. ”Alla kan träna” får jag ideligen höra.

Jag får aldrig ont efter vattengympan och jag tror det beror på att vattnet bär upp kroppen, i synnerhet armarna. Jag har vanligtvis svårt att lyfta armarna tillräckligt högt och därför sveper jag omkull glas och koppar och annat som står på borden.

Började fundera på en helt annan sak i samband med vattengympan. Det här med integritet, ex när det gäller nakenhet. Jag har skrivit om det förut, problemet vissa i min grupp har med den grupp som kommer efter oss. Det är en grupp invandrarkvinnor och unga tjejer, och de vill inte klä av sig nakna, inte ens inför varandra och inte i duschen. De vill gärna ha badkläder som täcker kroppen, ex tunna tights under baddräkten och duschar sinnrikt med badkläderna på. Det är deras kultur och så de har blivit uppfostrade. Att ställa sig naken inför andra vore för dem otänkbart och det tycker jag vi ska respektera.

Jag är inte så mycket för att visa mig naken själv, utan drar mig gärna undan i en vrå i omklädningsrummet. Jag är lite blyg, någon skulle kanske säga pryd, och det vill jag få vara.

Men jag blir så trött på gnället. De är ’snuskiga’ och man måste ’ta seden dit man kommer’. Jag brukar säga att jag orkar inte bry mig. De är sista gruppen och bassängen dammsugs och vattnet renas varje natt, så vi kommer aldrig att behöva lida av deras ’snusk’.

Men det är nog inte det som irriterar, utan att de inte gör ’som alla andra’. Att de både syns och hörs. Att de tar plats. Att de är annorlunda. Och det värsta: Att de är o.l.y.d.i.g.a.

Den bästa stunden på hela veckan brukar vara vattengympan och jag tycker det är trevligt att fara dit och träffa de jag pratar och skrattar med, men jag blir så trött på gnället från en liten klick. Alltid samma sak. Yada, yada, yada, yada.

Ha en trevlig torsdagsnatt <3

I dag blev det mycket bussåkande och många byten. På dagen for jag till vårdcentralen för att träna med min sjukgymnast. Konditionen är inte den bästa. Jag hostar fortfarande och blev tvungen att snyta mig innan jag skulle lägga mig på magen på bänken. Vi modifierade några övningar, så att de skulle passa mig bättre. Jag frågade sjukgymnasten om de verkligen inte hade fått lära sig något om fibromyalgi på utbildningen och hon medgav att hon var mycket dåligt insatt.
Jag slarvade med cyklingen, men trampade i stället med förtjusning upp och ner på step-brädan. Jag gillar den övningen och tror att det beror på att det påminner mig om den tiden då jag dansade internationell folkdans… mest grekiska danser. Hopp, hopp… ner i nigsittande och upp… i en bestämd rytm. ’Det var på 80-talet’, sa jag till sjukgymnasten och hon tittade långt på mig. Hon var kanske inte ens född då.

Vi bokade in träningstider på tisdagarna några veckor framöver. Jag ska träna själv och sedan ska jag få en ny sjukgymnast, för den jag har träffat nu hade bara en provanställning.

Sen for jag hem och hann äta och vila lite, innan det var dags att fara tillbaka för att äntligen mäta blodtrycket. Jag fick ju ny medicin för några veckor sedan och var lite spänd på om den hade verkat. Jajamen, blodtrycket låg mycket bra, så nu kan jag känna mig lugn. Jag blev riktigt glad.

I bussen hem satt jag bredvid en ung kille som satt och sjöng lågt för sig själv. Han satt med stängda ögon och knäppta händer, rullade tummarna och sjöng så vackert en lugn sång på engelska. Helt i sin egen värld. Till slut blundade jag också, rullade tummarna och njöt av hans sång. På Ålidhem hoppade han av bussen. Vilket fint ordlöst möte.

Jag lånade en underbar bild från från konserten med Sofia Jannok från vk.se där man ser hennes superlånga lösögonfransar.

Ha en bra tisdagskväll <3