Strax efter midnatt ringde någon på min dörrklocka. Inte så där stilla och försynt som mina grannar vanligtvis gör, utan en arg, hård pling.

För en kort sekund funderade jag om jag skulle våga öppna dörren, men sen tänkte jag att det kanske hade hänt något, att någon behövde hjälp eller att det kanske rent av brann någonstans. Jag kikade ut genom titthålet, såg ingen, men öppnade ändå dörren försiktigt. Det fanns ingen där och ingen på väg nerför trappan… Hissen stannade på min våning, dörrarna öppnades, men ingen kom ut. Creepy! Ok, det kanske bara var någon på väg ner som tryckt på hissknappen och min ringklocka i förbifarten. Så där bara, på skoj.

Jag hörde röster från våningen över, så jag bestämde mig för att stanna kvar i dörrspringan för att se att det inte var något. Då kom en glad ung man sakta gående nerför trappan. Vi kände igen varandra från den gången då jag gick två trappor upp och klagade på den höga musiken. I går hade det varit fest igen, men nu har de tydligen lärt sig att huset är lyhört, för jag hade inte hört något.

Jag frågade om det hänt något och förklarade varför jag stod där i dörröppningen och han stannade och pratade med mig en stund. Han var på väldigt gott humör, de hade haft trevligt, han hoppades att jag inte blivit störd under kvällen och till slut frågade han mig hur det kom sig att jag var uppe så sent. ”Jag är en nattuggla”, sa jag bara, fast egentligen hade jag stor lust att säga att jag var vampyr. Vi hade en trevlig pratstund där i trappuppgången.

Gårdagens vårväder försvann. I morse var det grått och regnigt… några snöflingor flög omkring ett tag och så blåste det, som vanligt. Jag har inte varit ute i dag. Har mest legat på soffan med ont i magen. Jag tycker skoven har kommit tätt det senaste året.

Ha en trevlig lördagskväll <3