Rollatorn, mitt bästa hjälpmedel. Jag har en liten modell med inomhushjul, eftersom jag vill kunna vika ihop den och ta med den smidigt i taxi, på buss eller tåg. Den är faktiskt ganska berest. Jag använder den dessutom som transportmedel, inte bara för matvaror, utan ofta, som på bilden, fullastad på väg till återvinningen. Tidningar, kartong, plast, metall och glasburkar klirrar när ’bagladyn’ är på väg.

Jag har alltid ett spännband med mig så inget har hittills varit omöjligt att transportera.

Här är jag på plantagen och kom hem med flera kassar plantor. Smidigt med lokalbussen.

Och här har jag varit på närmaste Coop och köpt 40 l jord. I fjol lastade jag två sådana säckar på rollatorn, men då fick jag gå långsamt, för den blev lite ostyrig.

Den där jorden gjorde mig lite extra ivrig att påbörja arbetet i pallkragarna och samma kväll hamnade jag på akuten. Jag fick nämligen för mig att kliva upp i en dubbelkrage och gräva upp en tuva med gamla kryddor med storspaden. När jag skulle kliva ner, hade jag glömt att jag var en bit upp från marken… trampade tomt, landade snett med foten och damp i backen som en potatissäck på utsidan av knä och underben. Sen kom jag inte upp, för trillar jag omkull, måste två personer lyfta upp mig… som en potatissäck. Försökte ta mig upp, men fick ge mig och satt och väntade på att någon i huset skulle se mig eller att någon skulle komma förbi på cykelvägen. Grannen såg mig och kom ut och larmade en annan granne, en ung man som kom springande i strumplästen och lyfte upp mig med ett proffsigt grepp. Jag satt en stund på en pall  och sen fortsatte jag jobba ett par timmar med grannen. Smärtan kom när jag kom in och tog av mig skon och senare var jag tvungen att ta kryckorna och hoppa ut i en taxi till akuten. Röntgen visade inga skelettskador, så de lindade fotleden och jag fick åka hem. Jag äter blodförtunnande medicin, så det blev en stor blödning och jag kan inte äta andra värktabletter än alvedon.
Nu har det gått 3 veckor och mitt ben och min fot har haft alla regnbågens färger, nu är tårna blå och benet fortfarande svullet och grönskimrande. Jag har inte kunnat gå längre sträckor, mest bara ut med soporna och ett varv till pallkragarna. Jag är noga bevakad av grannarna och får inte jobba ute ensam… som om jag skulle få för mig att hoppa ner ur en pallkrage igen. ICA-Maxi har kommit med mat.
Jag fick verkligen lära mig en läxa. Jag måste förstå och acceptera mina begränsningar. Det är så mycket min kropp inte klarar av, så många förluster att sörja. Å andra sidan känner jag en stor tacksamhet över att min gamla kropp orkar läka en sån här relativt stor påfrestning på egen hand, även om det verkar ta tid. Och jag är så tacksam över min kompis rollatorn, som stöttar mig så jag kan ta mig fram nästan överallt.

I morgon hade jag tänkt ta bussen ett par hållplatser och rösta i EU-valet. Vet dock fortfarande inte hur jag ska rösta.

Njut av sommaren!