Stormen har bedarrat och naturen andas ut. Nere vid sjön var det grått och lite dimmigt. Snön är nästan helt borta och isen håller på att luckras upp. I dag såg jag ingen där ute.

Sälgen blommar och den enda färgklicken är det rödbruna fjolårsgräset vid vägkanten.

Jag tog en annan väg hem och det var visst meningen, för plötsligt såg jag den… stolen vid det spretiga trädet mitt ute på den snötäckta parkeringen.

Det finns stolar för allmänheten nere vid sjön, trasiga stolar som ligger och skräpar i skogen… och så finns det stolar som bara står där som om de väntade på någon. Detta var en sådan stol. Ett tecken för mig.

Jag har ju skrivit en diktsvit (Mitt hjärtas längtan) om tre stolar som jag hittat på samma sätt. Nu måste jag skriva en fjärde dikt. ’Jag har inte glömt dig…’

Jag har fler saker att glädjas över:
1. Mitt blodtryck är perfekt och jag är inte längre rädd för att mäta det.
2. Jag får tillbaka på skatten.
3. Min resecheck kom med posten.

Ha en lugn söndagskväll <3