Migrationer förr och nu
Säg ordet ”viking” och så gott som alla associerar väl till en skäggig nordisk krigare med en hornprydd hjälm. Nu förhåller det sig dock som så att vikingarna aldrig använde några sådana hjälmar.
Dessutom har det nu visat sig att alla vikingar nog inte var av nordiskt ursprung. Vikingagravar som hittats på Orkneyöarna visade sig innehålla ben från män från folket pikter som på den tiden levde i det som skulle bli Skottland.
Varför nu dessa hade valt att så att säga ansluta sig till de invaderande styrkorna från Skandinavien är förstås omöjligt att veta. Kanske hade de tagits till fånga och fann det behagligare att byta sida. Det är ju alltid kul att tillhöra det vinnande laget. I vilket fall som helst hade de lyckats bra. De hade begravts med sina vapen, bland annat svärd. Och det var inte förbehållet alla.
Annars tyckte nog såväl pikter som andra folk i de länder dit vikingarna kom att de väl kunde hålla sig hemma. Pikterna, för att ta ett exempel, drog sig dock inte själva för att tillämpa vikingarnas agerande. deras räder södderut in i England var många och medförde givetvis ett stort lidande för befolkningen där.
Människor, och stundtals hela folk, har rört sig över det här klotet vi bebor ända sedan vi formades som art. Ibland i krigiska syften, men oftare blott och bart därför att de ville försöka få ett bättre liv än de hade där de befann sig.
För vikingarnas del innehöll deras expansion både inslagen. Och det som hände på deras tid kom att prägla tillvaron för många än i dag. Den 25 september 1066 besegrades den norske vikingakungen Harald Hårdråde vid Stamford Bridge. Vikingatiden höll på att rinna ut. Men för anglosaxarna blev fristen ändå kortvarig. En kort tid därefter invaderade vikingaättligen Vilhelm erövraren England och han lyckades bättre. Och resten är, som det brukar sägas, historia.
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna