Valrörelse stundar. Och det är redan hög tid att fundera på frågor att driva. Och tittar man då i valprogrammet från 2018 finner man att mycket går att återbruka. Och det är ju något av tidens lösen. För så är det ju att vara i opposition. Det är sällan man får igenom något av programmet. Och mandatperioden som nu går mot sitt slut utgör knappast något undantag.

Med det i åtanke är det ju ändå som så att den yttre ramen för hela det politiska spelet har förändrats radikalt. Kriget som nu har startats i Europa kanske inte nödvändigtvis ändrar på förutsättningarna i någon större utsträckning i det korta perspektivet, men lär ha desto större betydelse för det politiska klimatet. Det har blivit både hetare och kallare på en och samma gång.

Samtidigt kan man säga att det, trots allt, inte finns något ont som inte har något gott med sig. Liberalerna kan nu peka på att vi har haft rätt både i de hårda och mjuka frågorna. Ett samhälle måste ha ett fysiskt försvar, i alla olika bemärkelser. Med det sagt kan vi likväl konstatera att den bästa garanten för fred är frihet och demokrati. Liberalismens innersta kärnfrågor och det yttersta beviset för behovet av liberala krafter.

Försvar kan tyckas vara en sak för andra myndigheter och inte för kommuner, men så är inte fallet. Kommunerna har en viktig roll, inte minst när det galler civilförsvaret.

Men också om man bortser från just detta, finns det skäl att i valrörelsen betona vikten av en robust och trygg kommunal verksamhet när det gäller omsorg om de allra svagaste, barn och äldre, en fungerande utbildningsverksamhet, ett vitalt kulturliv, en god livsmiljö och ett livskraftigt och mångsidigt näringsliv. Allt detta för att säkerställa skydd mot destruktiva krafter som hotar de värden vi liberaler varit med om att implementera i Umeå och Västerbotten alltsedan Gustav Roséns och Anna Grönfeldts dagar.