Svante Pääbos Nobelpris är en påminnelse om att det finns en enda art av släktet Homo, alltså vår egen. Men att vi bär med oss anlag från våra kusiner, neanderthalare och denisova.

Deras försvinnande torde ha en del att göra med att vi lämnade Afrika och invandrade till Europa och Asien, även om det var en långsam process. Säkert torde dock vara att de nog såg på oss med misstänksamhet, även om möten skedde som resulterade i att barn föddes och anlagen kom att leva vidare.

Vi människor, Homo Sapiens, är alltså den art som blev kvar. Kanske var de meterlånga Homo Florensis, vars kvarlevor hittades i fjärran östern för inte så länge sedan, de sista av släktet Homo utöver oss själva som fanns här på jorden.

Vi var alltså livskraftiga, men det har inte hindrat att vi för krig inom arten. Ett drag som vi delar med några få andra arter som råttor och myror. Och det är detta sorgliga vi kan iaktta i Europa i dagsläget.

I grunden beror det på en totalt felriktad nationalism som försöker peka ut just den eller den folkgruppen som besjälad av något slags ”essens”. ett ord som Åkessons gäng har använt för att definiera vem som är svensk.

Den 10 oktober 732 besegrade frankerna en muslimsk styrka vid Poitiers. Den muslimska expansionen in i Europa bröts.

I dagsläget finns det partier och politiker som tycks tro att något liknande håller på att äga rum här och nu. De borde kanske ta del av några rader ur visan ”Mitt eget land” som behandlar vår existens och hotet mot den när kalla kriget vare som kallast på 60 – talet.

När man känner att allt är nära
och att allt finns en mening i
ska det vara så svårt att lära
det att människor – det är vi . . .

. . . har du hört någon gång musiken
när jag fattar helt lätt din hand
och i världen omkring finns riken
men don är alla samma land . . .