Det är inte litet omgivningen begär av Liberalerna. Helst ska vi sätta ett omedelbart stopp för SD: s framfart, men det är inte tal om att försöka få igenom den egna politiken. Utan man borde tydligen helst av allt stått upp och ståndaktigt gått ner med flaggan i topp. För att sedan se nämnda flagga hissas på halv stång.

Frågan som många ställer sig är: varför håller Liberalerna så envist fast vid det som brukar kallas det ”borgerliga samarbetet”. Trots att detta, som det nu ser ut, verkar vara ungefär lika begåvat som att återlansera skrivmaskinen i kontorsarbetet.

För att få svaret på den frågan, får vi gå tillbaka i partiets historia. Ändå tills Ohlins dagar.

Det handlar givetvis om att ta makten. Det är därför man driver politiken. Efter att partiet åkt på en rejäl smäll i samband med ATP – striden i slutet av 50 – talet, inriktade man sig på att försöka få till stånd ett samarbete med högern och centern, som nu hade brutit sig loss från koalitionen med S. Detta givetvis i syfte att få ett maktskifte. FP iklädde sig rollen som samarbetsingenjör. Och det arbetet blev framgångsrikt. Dock var det inte FP som gynnades utan för C och sedan M.

Och så har det fortsatt. Och varje gång har det resulterat i nederlag. Så var det 1973, 1991 och 2006. Enda undantaget var 1976 års val. Skälet är i grunden enkelt: om man underordnar sig andra, varför ska då väljarna rösta på det liberala partiet? Bättre är det väl att rösta på det ledande partiet?

Årets val är inget undantag. Det faktum att det kunde ha gått ännu värre kan inte dölja att det här är partiets absolut sämsta resultat någonsin. Inte heller att partiet till stora delar är utplånat från de beslutande församlingarna på förfärande många ställen runtom i landet. Inte minst i de norra delarna av vårt land.

Liberalerna gjorde sitt val. Fast det egentligen inte fanns så mycket att välja på. Av det ovannämnda framgår det att partiet nu stod inför att fullfölja den strategi partiet valde för nästan ett halvsekel sedan. Antingen försökte man sträva efter ett maktskifte som skulle ge det egna partiet tillträde till Rosenbad eller så gjorde man inte det. Om man hade deklarerat att det fick vara om Åkessons parti överhuvudtaget fanns med i bilden, hade det med största sannolikhet inneburit sorti ur Riksdagen. Alltså valde man att inte göra så.

Nu är vi alltså där. Vad kommer det att innebära? Sanningen är den att vi faktiskt inte vet det. Men sanningen är också den att vi är många som även fortsättningsvis verkar inom Liberalerna. Vilket inte betyder att vi skulle avstå från att agitera mot den illiberalism som Åkessons parti står för. Detta oavsett om man samverkar med SD centralt.

Just nu klagas det bittert över vägvalet. Inte så sällan kommer klagovisorna från personer som med ett slags argsint stolthet deklarerat att de minsann inte röstat på Liberalerna. Och det är vars och ens rätt att göra så. Men, kan man undra, vad ger det då för rätt för dessa individer att klaga i efterhand? Hade de stött partiet, hade positionen åtminstone kunnat vara starkare.