Kommunfullmäktige här i Umeå idag. Demokratins vardag i ett för dagen grått och litet hösttrist Umeå. Förmiddagen gick åt till att debattera ett handlingsprogram för att förverkliga kommunens miljömål. Mål som antogs för mer än tio år sedan.

Det var nog egentligen ingen som var särskilt nöjd med nämnda program. Inte i fullmäktigesalen och absolut inte demonstranterna med sina plakat vid entrén.

Flera av företrädarna inom främst S, V och MP, som pläderade för att programmet skulle antas, talade själva om ”en tummetott”. Vilket jag för min del nog tyckte var att ta i för mycket. Aldrig har åtminstone jag för min del sett ett handlingsprogram så renons på – just det – handling. Och då tycker jag mig ha ändå sett ett och annat.

Från liberalt håll ville man ha återremiss. Det här aktstycket går det helt enkelt inte att bedriva något meningsfullt med. Liberalerna var för övrigt de enda som överhuvudtaget nämnde något om vad man konkret faktiskt kan göra, som pendlarparkeringar och service i stadsdelar och byar för att undvika onödiga transporter.

Just i dagens tidning finns en artikel om hur situationen ser ut i Tavelsjö, där avsaknaden av barnomsorg gör att familjerna i vissa fall måste ha två bilar och att det blir till att köra omvägar till och från jobbet för att hämta och lämna på dagis, som alltså då kanske inte finns längs färdvägen till jobbet. En präktig illustration till just den problematik som Liberalerna pekat på i sitt handlingsprogram.

Det hade varit intressant om någon avkrävt programmets tillskyndare besked om att det i programmet fanns NÅGONTING som skulle ge den verkan man sa sig vilja ha. Det känns som om det skulle ha mötts av en talande tystnad.

Sedan var det dags att debattera politikerarvoden. Där slog populismen till med full kraft då ytterligheterna till höger och vänster pläderade för att deras eget politiska arbete (och andras) inte var värt lika mycket som nu föreslogs. Kanske tänkte de på kvaliteten på det ovannämnda handlingsprogrammet.