Läser idag en reflektion att det inte har varit något särskilt bra år för diktatorer. Och det ter sig nog så sant. Varken i Kina, Ryssland eller Iran har det rått någon högkonjunktur för den absoluta makten.

Det är något konstigt det där med viljan till absolut makt. De som eftersträvar den verkar sällan bekväma med den när de väl nått dit. Snarare tvärtom. Kanske har de tagit del av historien som visar att absolut makt ofta nog varit ett absolut säkert sätt att se en dramatiskt ökad risk för att själv gå en våldsam död till mötes.

Sverige under flydda tider var ingen undantag från den regeln. Man minns Håtunaleken och Nyköpings gästabud som exempel på synnerligen våldsamma uppgörelser kring vem som skulle sitta på tronen. Karl Knutsson, som hade det tvivelaktiga nöjet att bli kung tre gånger om, lär ha sagt:

”När jag var herre till Fogelvik var jag båd’ lycklig och rik. Men när jag blev kung över svearnas land, vart jag en arm och olycklig man”.

Den 29 november 1229 besegrade Knut Långe Erik Eriksson läspe och halte i slaget vid Olustra. Sedan gick det dock inte så bra för Knut heller. Det där med att inte låta sig bländas av maktens tjusning, är svårt för en del att ta till sig.