Otursdagen är här. Dessutom den dag då det enligt traditionen är slut på julen. Känns som ett märkligt sammanträffande. Nå, avvecklingen av vår gran gick utan några tillbud. För stor för att få ut bakvägen nu när snön blockerar vägen, fanns det bara ett sätt, att klippa ner den och placera resterna i säckar.

Därmed fick det vara bra med avveckling av julsakerna. Man ska inte utmana ödet, heter det ju.

En som utmanade mer än så var Raoul Wallenberg. Den 13 januari tillfångatogs han av ryssarna, förvisso ett stort mått av otur, sedan dessa intagit Budapest i det då tyskallierade Ungern. Han skulle aldrig slippa ur det ryska greppet, trots alla försök från svensk sida att få klarhet i Wallenbergs öde.

Ryssarna var präglade av Stalins paranoia och trodde helt enkelt inte på att Wallenbergs uppdrag var att rädda ungerska judar undan förintelsen. Att någon skulle vara villig att satsa tid och resurser åt något sådant utan att det fanns en dold agenda, kunde inte vara möjligt enligt Stalin.

Att Socialdemokraterna under Erlander och Palme var eftergivna mot ryssarna, är att gå för långt. Men de var utan tvekan mer inställda på att sovjetsystemet var livskraftigt än vad som visade sig vara fallet. De hade ju ändå befunnit sig på den segrande sidan i kriget.

Det skulle så småningom visa sig hur usel samhället fungerade under kommunistisk diktatur. Även om inte S hade något som helst till övers för den politiska repressionen, trodde de tydligen att den s k planekonomin ändå var livskraftigt och i vissa stycken rationellt.

Så var det inte. Istället var det nyckfullt och genomkorrumperat. Något som arvtagaren, Putin, till denna politiska perversitet så tydligt visar upp.