Turerna kring P M Nilssons lilla ”ålagille” fortsätter. Det är inte utan att man skäms över att ha varit kollega inom opinionsjournalistikens ädla syssla och till råga på allt dela efternamn med den miljömarodören. Som tur är räknar vi inte släkt.

Det finns möjligheter för den som vill att fiska ål och även äta den på lagligt sätt. Det vet jag som gammal medlem av Skånska Gillet här i Umeå. En förening med konsumtion av såväl gås som ål på programmet. För egen del avstår jag från ålen, men gåsmiddagen intar jag med entusiasm.

Ålen är inte bara hotad. Hotet är faktiskt akut. Beståndet har minskat med 95 procent på förfärande kort tid. En bov i det dramat är kraftverksdammarna som inte bara hindrar ålens vandringar utan också dödar mängder med ål, då de hamnar i turbinerna.

Regeringen har i sin vishet (ha ha) inte bara anställt P M Nilsson utan också pausat omprövningen av kraftverkens villkor. Detta då de inte lever upp till dagens miljökrav. En omprövning skulle kanske i vissa fall förbättra ålens situation.

Om man var konspiratoriskt lagd skulle man kunna tro att P M på egen hand vill skynda på utrotningen av ålen för att undanröja ett hinder för regeringens inverterade miljöpolitik. För så måste den – tyvärr – beskrivas.