Så länge jag kan minnas har djur och natur varit ett stort intresse för min del. Minns hur jag läste om djur som till följd av människans framfart har utrotats. Dronten, en jätteduva som förr fanns på Madagaskar, försvann för alltid redan på 1600 – talet.

Samma öde rönte Elefantfågeln, en förebild för de arabiska sagorna om fågeln Rock, Moafåglarna på Nya Zeeland, Vandringsduvan i Nordamerika. En gång världens kanske vanligaste fågel.

Sorg och raseri var väl de känslor som läsandet väckte. Och inte blev det bättre när jag förstod att vargen hade försvunnit från den svenska faunan. När intresset så småningom ledde till mitt politiska engagemang motionerade jag vid flera tillfällen om att återinplantera arten. Det bästa man kan säga om de svar jag fick var att de var intetsägande. Visst var det väl hemskt att utrota en djurart, men…

Men vadå!!?? Skulle det liberala partiet leva upp till den miljöpolitik man hade i programmet, var det bara att säga ja. Tyckte jag. Men fegheten satt i det fallet i högsätet när Landsmötet behandlade motionen.

Så småningom återkom ändå vargen till Sverige. Dock inte genom någon av mig föreslagen åtgärd. Men varghatet gör sig även fortsättningsvis gällande. Det fick jag erfara när jag valde att kommentera det tragiska i att skjuta en varg som visat sig i närheten av Lugnets skidanläggning i Dalarna. Vargen, så viktig för att ekosystemet i svensk natur ska hållas i balans jämförs med råttor och insekter. Och det av folk som jag ändå väntade mig något bättre av än så.

Det raseri som jag från tid till annan känner över dessa formidabla dumheter är lika glödande idag som i yngre dagar. Kampen för en i alla bemärkelser bättre miljö för både människor och djur, den fortsätter.