Vi närmade oss resmålet. De gulmålade trähusen låg vackert vid stranden av sjön och badade i sommarkvällens ljus. Så stannade vi och klev ur. Vi var framme vid vandrarhemmet i Karlskoga. ”Nu ska vi bo här”, sa vi.

Yngsta dottern såg frågande ut. ”Har vi flyttat?” frågade hon. Nejdå, vi ska bara bo här i natt och så far vi vidare imorgon till Danmark, lugnade jag henne. Storasysters förklaring: ”Det är som ett hotell”, gjorde inte lillasyster så mycket klokare. ”Vad är ett hotell?”, undrade hon.

Nej, det var alltså ingen permanent flytt utan vår vanliga resa till semesterns destination. Men flyttat har man gjort. Erinrar mig detta när jag läser om att nu är det invandrarna som måste mer eller mindre tvingas att flytta för att ta de nya jobben.

Detta är i sig inget nytt. Snarare tvärtom. Köpte nyligen en bok: ”Två miljoner år – människans historia”. Den kunde lika gärna haft titeln: ”Alla dessa flyttar”.

För det är precis det vi har gjort ända sedan vi som art formades i Afrika. Och det är vi inte ensamma om. Varken inom vårt eget släkte Homo eller övriga delar av djur – och även växtvärlden. Migration är faktiskt det vanliga. Inte att stanna på samma plats.

För egen del har jag flyttat en del i mina dagar. Tolv gånger, för att vara exakt. Tillsammans med livskamraten har det blivit fyra gånger. Och faktum är att yngsta dottern är den enda infödda Umeåbon i familjen. Även om hon sedan ett antal år är internationellt baserad, närmare bestämt i Amsterdam.

För hennes generation är flyttningar det normala. De uppfyller alla kriterier för att kallas Globetrotters. De fortsätter helt enkelt den resa som alltså påbörjades vid floder och sjöar i Afrika för hundratusentals år sedan.