Det brukar ofta nog sägas att samhället hotas av splittring, att det inte längre finns någon tilltro mellan människor och att det på det viset var bättre förr.

Jaså?

Det beror allt på vilken tid som avses. Låt oss ta 1917, vid första världskrigets tredje år. I Sverige var nöden stor till följd av kriget. Statsministern, den konservative Hammarskjöld, fick öknamnet ”Hungersköld”. Och i vårt östra grannland rasade inbördeskriget mellan röda och vita. Något som avslutades i och med Mannerheims intåg i Helsingfors den 16 maj 1918.

Omvälvningar och revolution hotade faktiskt även här. Något som kunde ha blivit en katastrof avvärjdes genom att en viss kommissarie Kempe hindrade sin egen överordnade att ge order om eld mot arbetare som hade samlats utanför Riksdagshuset i april 1917.

Ja, ja, säger väl någon. Men på 60 – och 70 – talet var det väl ändå frid och fröjd? Knappast. 1962 var världen en hårsmån från ett kärnvapenkrig mellan öst och väst. Och på 70 – talet kallade Palme, då oppositionsledare, näringslivets opinionsbildning för något som drevs av ”hatets och illviljans kolportörer”..

tryggt? Harmoniskt? Tillåt mig småle.