Bisarra turer
Det finns ett gammalt skämt om när en pessimist och en optimist strålar samman. Pessimisten suckar och menar att ”nu kan det inte bli värre”. Optimisten genmäler: ”joodå!”
Skämtet kommer för mig när jag tar del av de senaste turerna inför Liberalernas partiråd. Nu försöker man tydligen ”förtydliga” budskapet från partiledningen med att man ju ändå måste behandla förslaget till budget i finansutskottet, och där måste man ju ändå tala med alla, alltså även Åkessons hejdukar. Så det där med att inte förhandla om budgeten med SS…äh, SD, menar jag, behöver man väl inte vara sådär benhård om?
Kan det överhuvudtaget bli löjligare? Skulle helst vilja säga nej, men med tanke på att jag ju ändå i grunden är optimist, kan jag inte vara säker.
Hur bisarra än alla turer ter sig, framstår en sak tydligt nog: Från partiledningens sida vill man driva igenom att L ska säga absolut ja till en ”borgerlig” regering. Alla principer eller förbehåll kastar vi överbord. Annars kan vi inte kravla oss över fyraprocentsspärren.
Däri ligger den verkliga tragiken. För om man ju ändå ska upphöja principlösheten till norm, borde man väl försäkra sig om att taktiken skulle vara framgångsrik. Men det finns just inget som talar för att så skulle bli fallet.
En enda gång har partiet nått framgång i ett val när partiet klart angett att man underordnat sig ett gemensamt regeringsprojekt. Året var 1976 och det hett åstundade maktskiftet förverkligades. Det var givetvis nödvändigt efter 44 år med S vid makten. Folkpartiet ökade, och så gjorde även M, medan C backade, om än marginellt.
Skälet till att man lyckades var i mycket Per Ahlmarks förtjänst. Dennes dynamiska profil med tydlig kritik åt både höger och vänster gav utdelning.
Något liknande syntes inte till 73, 79, 91 eller 06. Och så gick det det gick också. Och det är svårt att se att något sådant skulle bli verklighet som det ser ut idag. Den dynamik som man ser från den nuvarande partiledningen liknar mest en nedåtgående spiral.
Den 22 mars 1604 erkände en Riksdag, samlad i Norrköping, Hertig Karl som kung. Denne hade i praktiken haft makten i flera år, men erkändes nu formellt. Makten hade han tillskansat sig genom att lyckas kasta ut Sigismund, som var den laglige kungen efter att ha efterträtt sin far, Johan III. Kröningen av Karl IX skedde dock först 1607.
Efter inbördeskriget såg den nye härskaren till att röja motståndare ur vägen. Bland dem flera ”höga herrar” som miste sina huvuden vid Linköpings blodbad. De hade hållit fast vid principen om att kronan skulle ärvas på det sätt som Gustav Vasa hade bestämt. Men den principfastheten var inget som någon av vasasönerna brydde sig om.
Att hålla fast vid principer kan vara riskabelt. Men det kan det också vara om man struntar i dem. Något att tänka på inför partirådet, kanske.
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna