Tidens gång
Så var det alltså födelsedag. Och trots klämkäcka utrop om att ålder bara är en siffra, vore det dumt att förneka att det ändå märks på olika sätt. Exempelvis tror jag inte att jag idag skulle kunna sätta i mig tre pizzor på en kväll, som jag gjorde vid ett tillfälle när jag var 18 fyllda 1972 och var ny i Umeå.
Jag jobbade då som diskare på Umeås dittills enda pizzeria (tro det eller ej). Det var nämligen som så att de som hade blivit litet brända i kanterna inte fick serveras, utan var fritt tillgängliga. Och det tackade man ju för.
Att åren har gått och verkligheten är en annan, märks också på andra sätt. Min bror och jag ägnade oss under uppväxten åt att samla mynt. Vi blev så tjenis med folket på det lokala bankkontoret (jo, det fanns gott om sådana då) att de lät oss leta igenom påsar med mynt för att se om vi kunde hitta några objekt.
Vid ett sådant tillfälle hittade vi en enkrona av god kvalitet från 1921. Gamle V – Gurra, alltså Gustav V, framträdde tydligt med skägg och allt. Slanten var blank och fin, mynten innehöll 80 procent silver fram till 1940, så den inköptes till det nominella beloppet, alltså en krona.
Minns att jag då gjorde reflektionen att när pengen uppnådde hundraårsåldern, skulle jag vara 67, och alltså ha uppnått pensionsåldern, det var den som gällde då. Det verkade vara en evighet tills dess.
Men, men. Tiden gick och nu är man alltså där. Pengen finns fortfarande kvar i albumet, men någon myntsamling ägnar sig knappast någon ungdom åt idag. Hur ska det gå till när det just inte finns några mynt längre? När jag inhandlade litet födelsedagsfika idag, var det kortet som användes. Knappast något samlarobjekt, fast vem vet?
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna