Idyll?
Läste nyligen ytterligare ett i raden av inlägg som nostalgiskt blickar bakåt och i synnerhet utnämner 60 – talet till en idyllisk epok som skribenten av allt att döma längtar tillbaka till.
OK. Låt oss då titta på hur den idyllen egentligen såg ut.
Om vi börjar med att blicka utåt, kan vi ju börja med att Berlinmuren byggdes 1961. Ett år senare stod världen vid raden av ett kärnvapenkrig till följd av det som gått till historien som Kubakrisen. Det kalla kriget var både isande och hett.
Under samma tid inleddes frigörelser, i de flesta fall blodiga sådana, i Afrika när folken där ville frigöra sig från kolonialmakternas styre. Ett riktigt allvarligt exempel på den saken var kriget i Algeriet mellan Frankrike och befrielserörelsen FLN. I Sydafrika hårdnade det rasistiska förtrycket och i Rhodesia, dagens Zimbabwe, etablerades en vit rasistregim under Ian Smith.
Senare under detta idylliska decennium inträffade junikriget mellan Israel och arabstaterna 1967. Ett år senare mördades Martin Luther King efter att under många år ha kämpat mot förtrycket av svarta i USA. Samma år som detta hände mördades presidentkandidaten Robert Kennedy, som fem år tidigare hade fått uppleva hur hans bror presidenten också föll offer för en mördare.
Men, invänder väl någon, allt det här var ju i utlandet. Här var väl det mesta frid och fröjd? Så kan man ju tro, men precis som att barndomens somrar alltid verkade soliga och varma, finns det en tendens att bortse från hur det egentligen såg ut. För att ta ett exempel är inte fallen av dödligt våld markant fler räknat per invånare än vad som var fallet på 60 – talet.
Den 1 september 1939 inledde Hitlerregimen andra världskriget i och med Polen invaderades. Sex år och 50 miljoner dödsoffer senare stod det klart vad det tyska tusenårsriket hade inneburit.
Nej, det var inte bättre förr.
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna