Sensommaren är en bråd tid. Inte minst ett valår. Här ska skördas både röster och annat mer handfast. Förädlade rabarber och äpplen till soppa och kräm under gårdagen samtidigt som det gäller att följa med i allt som sägs och skrivs.

I går var det äldsta dotterns födelsedag. Den sammanföll med sossarnas utspel om en veckas längre föräldraledighet. En nätt liten historia till en kostnad på 32 miljarder.

Jag minns, fast det har gått några år, med nöje tiden som ”föräldraledig”. Ledig var man givetvis inte, men kunde ändå till stor del bestämma över tiden själv. Genom åren tänkte jag ofta på hur bra det kändes att se döttrarna växa upp, friska och krya. Att, när kvällen kom, avsluta med en saga och veta med sig att de kunde somna tryggt utan att vare sig nöd eller krig var något omedelbart hot.

Vi var – och är – alltså lyckligt lottade. Men andra är inte det. Samtidigt som s alltså vill ge friska barn och föräldrar tid till litet mer kul, drar man in assistansen till de mest utsatta, funktionshindrade barn och ungdomar. Rätten att få mat och andas är tydligen inget behov som man tar något ansvar för. Sällan har väl valfläsk osat så härsket.

Att det finns de som är ännu värre är – faktiskt – en klen tröst. Åkesson och hans gäng, vill nu att vi genast stoppar mottagningen också av kvotflyktingar som anvisas via FN. Försäkran om att det bara är tillfälligt klingar mer än lovligt falskt också för att komma från det hållet.