Mats Nilsson, L

Samfällt

Förra året firade vi 30 – årsjubileum. Då hade vi avverkat tre decennier i vårt lilla radhus här på Böleäng i Umeå.
 
Under de år som har gått har man med jämna mellanrum fått erfara utslag av det som jag brukar beteckna som ”radhussociologi”. Eller så kan man beteckna det som ”samfällighetssyndrom”.
 
Till saken hör att vi som ram kring gemensamma angelägenheter har en samfällighet. Det finns gemensamma grönytor, garagelängor, bredband och kabel – TV. Till det ska läggas att även snöröjning och taken på alla fyra radhuslimpor är samfällighetens ansvar. Villkoren för samfälligheten är fastslagna av Lantmäteriet.
 
Just det där med det gemensamma ansvaret och den enskilde fastighetsägarens egen domän har stundtals varit en grannlaga fråga. När vi beslöt att installera bredband, var det några som ansåg att de borde få lämnas utanför och därmed slippa den avgift som skulle tas ut.
 
Svaret från styrelsen var nej. Det fanns ett beslut på årsmötet och styrelsen hade i alla händelser inga befogenheter att skriva ut några ”fribrev”. Styrelsen sa också att man inte skulle ha fattat något sådant beslut ens om man hade haft den möjligheten.
 
Nå, den mest påstridiga ”motvallskärringen” fogade sig. Under protest, som han sa. Och det fick han ju gärna göra. Bara han betalade. När saken diskuterades hävdade jag att han ju ändå borde inse att det höjde värdet på hans fastighet, vare sig han nu tänkte använda bredbandet eller ej. Något han inte trodde på.
 
När han senare sålde sitt hus, frågade jag de nya ägarna om de såg på saken. Svaret var att om huset inte haft bredband, hade de aldrig ens övervägt att köpa det.
 
En annan kontrovers gällde taken. När de skulle läggas om, fanns det en som ville att varje länga väl kunde fixa det själva. Han kände minsann någon som skulle göra jobbet billigare än den offert vi hade fått. Svaret var att taken var och förblev ett gemensamt ansvar och inte kunde läggas ut på andra att ordna. Det fick vi alltså stopp på, men mötet gick med på att han kunde få undersöka om han kunde få fram ett bättre pris.
 
För egen del trodde jag inte mycket på det. Och i efterhand visade det sig att talet om att få jobbet gjort billigare var tomma ord och att den fördröjning som den påstridige orsakat kom att kosta 2000 kronor per hushåll eftersom offerten hade löpt ut.
 
Det finns alltid några sådana här besvärliga typer i sådana här sammanhang. Och de ses i allmänhet knappast som några goda grannar.
 
Hur stor vår samfällighet är? Den omfattar 27 radhus.
 
Konstigt. Varför tänker jag på brexitrumpeten Boris Johnsons lögnaktiga agerande och tomma skryt när jag reflekterar över detta?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.