Känns litet grand som dagen efter en större kraftansträngning. Det gäller nog de flesta inblandade som kanske pustar ut en aning.

Sådana dagar ger utrymme för eftertankar. Det finns alla skäl för att nu fundera över det som varit och det som komma skall. Och hur det ska hanteras.

De som, både inom och utom det liberala lägret, nu begråter (i en del fall uppriktigt och i andra fall med krokodiltårar) allianssamarbetet, borde begrunda hur det uppkom, vad det har medfört för liberaler och för andra, och vilka slutsatser vi kan och ska dra av detta.

För att börja från början, var starten det som kallats mittensamverkan mellan centern och folkpartiet. Detta efter att C hade lämnat koalitionen med S 1957. Avsikten var från Ohlins sida att markera att alternativet till socialdemokraterna inte var någon högerregering utan en mittenpolitik, dit högern hade att ansluta sig.

Resultatet blev att att centern seglade fram som ett ledande parti på den borgerliga sidan. Både högern och folkpartiet fick sina törnar av den socialdemokratiska demagogmaskinen i det som gått till historien som Hjalmarsonaffären och misstänkliggörandet av fp – ledaren Wedén 1968 när Sovjet invaderade Tjeckoslovakien.

Nå, centern fick sin storhetstid under 70 – talet och senare skulle högern/moderaterna segla fram till en ledande position i slutet av 80 – talet.

För liberalerna har inte samarbetet medfört några egentliga framgångar. Åtminstone inte i form av valresultat. Kombinationen av den egna inneboende försiktigheten (eller rentav ängslan) och den självpåtagna rollen som jämkare och samarbetsingenjör är skälet till det. Ska man se det i siffror, har vi tappat 80 procent av stödet, från 25 procent 1956 till drygt fem procent 2018.

Det borde vara svar nog på vilka slutsatser vi kan dra. Nu finns det möjlighet till en omstart. Också nu finns en mittensamverkan, men situationen är ändå helt annorlunda jämfört med förr.

Det som nu har hänt verkar redan ha medfört ett antal revolter/avhopp i en del läger. Revolter kan vara farliga för de inblandade. Just den 17 januari 1437 besegrade Erik Pukes upprorsarmé kungamaktens trupper i slaget vid Hällaskogen. Segern ledde dock inte till någon framgång, trots löften om avtal om vapenstillestånd. Puke fördes som fånge till Stockholm och avrättades i februari samma år.