Här är kargt och vackert och ingen brådska alls.
Ett sorts böljande bestenat hedlandskap, kanske man kan säga.

Svedda stubbar står och försöker berätta någonting.

Långt upp på den största, den många meter höga stenen hittade jag dessa skålar.
Tunna och torra som tårtkartong, sköra som äggskal.
Med sina sträva och smärgeldukssvarta baksidor liknar dom faktiskt lunglav.
Men flera meter upp på en stor sten?
Kanske etablerade sig lavarna när skogen en gång stod tätare och mer fuktbevarande här.
Kanske står lavarna nu bara där och uthärdar. Står och väntar i hundra år och mer på att skuggorna på nytt ska bli behagligt långa runt den stora stenen.

Ibland lånar stenen formen av någonting.
En drakes huvud? Eller en häst med tungan hängande i mungipan?

Och alltid en sjö.
Här är det Tjärekallsjön som de långa stråken av stenig och lättgången hedmark sakta vadar ut i.

I bäcken bor bävern. Skärsvarvar som det förefaller en björk som den lagt tvärs över strömfåran.

En bra bit vid sidan av konstvägen stod den här rustika installationen.
Den ultimata symbolen för bolagsskog, bestående av ett axplock av de hyvlade produkter som skogen kan bidra med.
Känns nästan dansk och dyr. Den var nog inte byggd på bara en kafferast.