Året snart slut.
Avslappnat med det relativa lugn som präglat dagarna kring jul och nyår detta år. Högtidsjäktet brukar ju annars likna en katolsk mässa på snabbspolning.
En viss förtätning har emellertid kvällsvandraren kunnat notera kring systembolaget. Givetvis tandspriten som till varje pris – nästan – måste säkras.
Tänkte styra snö idag. Egentligen bara för att det är ganska trevligt.

Blir bra med en pandemilag med sanktionsmöjligheter. Det moraliska vaccinet, plus det man får injicerat i armen borde vara precis det som behövs.
Man blir annars som betänksam på dem som i kassakön självsvåldigt försöker vifta bort covid-smittan genom att brösta sig och lite romaraktigt hävda att; ’Jag har då inte känt någonting’.
Vederbörande har nog inte lyssnat eller läst nåt heller, tänker man då.
I alla fall inget som äger nutida tillämpning.
*
Fällde häromdagen ut ett par mindre aspar åt haren som drar upp spår i nysnön ute på Nyby. Lodjuret som genom åren då och då besökt trakten har däremot så här långt inte synts till. Jag minns den där augustimorgonen 2015 då jag satt vid köksbordet och såg lon komma upp strax vid utedasset, för att på typiskt kattvis sedan sjunka ihop i tyst begrundan över ev liv och rörelse på gårdstunet.
Hursom den sedan med förvånansvärt bestämda steg rundade bagarstugans västra gavel och lämnade en markering på svärfars farstukvist.

Eldar och donar ute på Nyby.
Blicken faller allt som oftast på sånt som blivit kvar efter tidigare generationer.
Det kan vara ett grovt tillyxat spadämne, i ändträet förseglat med någonting rödaktigt, troligen för att hejda träets evinnerliga lust för sprickbildning.
Lukten avslöjar ingenting om av vad det röda består. Det är bara blekrött, som det röda innan det fick lukt, och som blymönja innan den blev förbjuden.
Vad hoppades dom på, tänker jag.
Hoppades dom överhuvudtaget, eller hade dom fullt upp med att yxa till nästa spade då den första hastigt nöttes ner av friktionen mot vardagen.
I slagan anar jag mötet, skarven, mellan äldre och nyare material.
Slagans klump är fäst med en galvaniserad, ganska grov ståltråd istället för den ursprungliga som troligen bestått av en hopvriden björkkvist av samma modell som håller samman gärdesgårdarnas parvisa stolpar av stavargran.
(Dom har troligtvis en speciell benämning, men jag vet inte vad den är. Och bland nutida s.k. handelsnamn finns det med all säkerhet inte).
Bakåt pekar allt mot träet.

Mycket fint rim i björkskogen. Eller ’riiimä’ som de tungomålstalande sa.
Har eldat av och till i spispannan ute på Nyby några dagar och hon tycks som en halvt förvildad hund känna igen mig på något sätt. – Handlaget, sekundärspjällets lagoma glipa och sättet (eller oskicket kanske någon skulle säga) att efter tändning låta både askluckan och luckan i mitten stå öppna en stund för maximalt luftflöde.
Lite sotig och sval var hon väl till att börja med, men ömsesidig är den där avvaktande känslan av igenkännande.
Fast vete klåen om jag inte monterar loss shuntmotorn ändå, lägger den lite åt sidan. Det är en sådan där modernitet som man sätter in mest för att möjliggöra ickevistelse i betydligt modernare boningar. Man rustar, köper till och kostar på liksom bara för att så fort som möjligt kunna gå därifrån och slippa vara mitt uppiet.

För den som mest handlar på ICA är det tämligen obegripligt att man ens överväger att ställa den nya brandstationen i lä av Konsum-affären här i Bjurholm.
Vad ser de styrande utifrån sina satelliter som folk här i moderskeppet inte ser (förutom Bjurholms första och enda trafikljus), frågar man sig.
Varför inte tänka lite utanför pallkragen och försöka få plats för brandbilarna i bottenvåningen på det planerade kombinatet Diamanten?

Älven rinner trög och kall som dieselolja.
Finns det månne något kallare än diesel, när den är kall?
Isflak hopar sig eftertänksamt i strömmar och sel. Sugs med, samlar sig i cirkulära mönster någonstans nedströms.
Strax till vänster på bilden finns ’Mjölasnuten’. Eller ’Mjölan’ som morbror Nils (hustruns) kort och gott brukade säga.
Som om jag borde veta.
Och så småningom visste jag ju.
Mjölan är en rasbrant ner mot älven. Ett tämligen hopplöst ställe som i likhet med mycket annat särpräglat här i världen bevärdigats ett eget namn.
I dess nedre del samlar älven skräp och träddelar i en svårforcerad snårskog, typ mangroveträsk, där man bara med svårighet tar sig igenom med metspöet i ett stycke.
Haren har dragit upp sitt vägnät. Annars ganska smått om spår i snön. Skogssorkens spårstämplar syns dock oftare än de senaste tiotalet vintrarna.