Det simmar en ensam vattenfågel i vår damm. En liten och livlig variant av dykand kan det kanske vara.
Den är spräcklig, skulle mor nog ha sagt.

Har apropå det kapat tvåtumsvirke till en ny ”källbro” (träöverbyggnad) för källhålet som försörjer den lilla dammen med vatten. Det gamla träracklet börjar kännas äventyrligt att ens fjälla en abborre på.
Jag gissar att den grunda men ganska vida ytvattenkällan är samtida med det äldsta huset. Det vill säga sent 1800-tal. Men trävirket är förstås utbytt många gånger.

Nu blommar blåsippa och väderkvarnen står gammal på plats medan flaggstångslinan är skapligt ny.
Förrförra gången linan byttes var efter något som närmast kan beskrivas som ett haveri.
Lagom till morsdag gick den då av och lämnade flaggan i topp utan hopp om att få ner den innan tallen med två toppar skulle ta solen i lyra.
Ett tungt gäddrag och en Ambassadörrulle blev det som till sist räddade situationen och som även gav spinnfisket förnyat förtroende efter Rekord 1300-tidens många backslag.

En för trakten typisk träställning där man nyttjat vad man har och vad många dessförinnan haft. Den ena ställningsspiran är lång som ett svagår och har som gårdstjuren säkerligen gått till låns över tid.
Eller om den är lånad och aldrig återställd.
Spiran alltså.

Om man tänker sig takläkten lagd som ett geografiskt rutnät över taket så hade den nedersta breddgraden blivit så ankommen att den behövde bytas ut.

Slags flygbild över husklustret på väg ner (via stegen) från ladugårdstaket som igår lappades ihop efter diverse smärre stormskador.

Huset till vänster är timrat på 1870-talet och blev småningom alldeles för litet.
Det bakom och i mitten är byggt på 1930-talet och blev (snabbare än det första blev för litet) på tok för stort.
Därför bor vi i huset till höger som är lagom stort och som sägs vara hitfraktat från Degernäs (uppströms) i början av 1900-talet.
Och ladugården, från vilkens eternittak jag å bilden just nedstiger, har varit, och är, något av en över generationsgränserna aldrig tillräckligt rymlig samlingslokal.

Talgoxen vinglar till och är nära att komma ur kurs när den rundar bagarstugehörnets oberäkneliga kastvindar med näbben full av katthår.
Den snävare svängen som den kanske räknat med, blir till en vid och vinglig resa som ett kort ögonblick, innan fågeln justerat för det oväntade, ser ut att sluta i en risig björk strax nedanför husgaveln.
Det ser faktiskt ut som om fågeln lagt sig till med helskägg. Ett sånt där riktigt tomteskägg som når ända ner till fötterna.

Katthår förefaller vara ett attraktivt bomaterial, trots katters och småfåglars i övrigt rätt komplicerade relationer.
Men även dom har väl lärt sig att skilja på sak och person.

Krattade löv igår kväll och kvällen innan medan trasten prövande spelade på sin silverflöjt.
Vindstilla vårkvällar, enstakatrast och lövräfsning hör ihop på ett behagligt sätt och det är någonting väldigt speciellt med den första lite sorgsna trasten som sirligt broderar i vårkvällen.
Ensam och långväga lågmäld som en flykting tycks den på sitt eget språk ha saker att berätta för den som bara ger sig tid att lyssna.

Helt klart är sorkstammen på uppgång.
Ett par ”spänningar” har av och till hängt under himlavalvet som konstgjorda storkar av stampad filt i väntrummet på BB. Troligen rör det sig om ormvråkar som kanske ändå föredrar mat på metervara än små skogssorkar.

Som alltid är det dock svårt för en lekman att säkert säga vilken art av rovfåglar som seglar långt ovanför ens huvud. I alla fall om man har jobbat många år framför dataskärmar och sas fixerat blicken framåt.
Men det är då man verkligen har användning för de äldre, lite mer svävande (hupp) benämningarna ”spänning” eller ”slagör”. Det sistnämnda är särskilt användbart då det även kan omfatta människor i vissa situationer.
Katten står i rådande högkonjunktur också allt oftare på farstubron med något som i hastigheten kan tas för en yvig mustasch under nosen och vill bli insläppt.

Skiftade till sommardäck på bilen igår och hemföll åt lite mc-åkning på Johans röda ER-5:a.
Det är ljuvligt att redan efter en ganska kort sträcka (fast relativt lång tid) uppleva hur snabbt brottslingen finner sig tillrätta på brottsplatsen och upphör att rycka i (driv)kedjan.

Sånt som mc-åkning, och att på rent trots köra mot enkelriktat (efter att omsorgsfullt sett till att man t.o.m. har vinden i ryggen och att absolut ingen kommer från motsatt håll) när man ska lämna av hustrun på biblioteket, är ett par av de mera stimulerande sakerna man som pensionär gärna unnar sig.
Ja, man kan röstskolka också förstås. Men det är en lyx bara sällan möjlig.

Ett tranrop rev sönder morgonen åt nordväst precis när katten kom på kryss över tunet.
Hukade som inför ett befarat slag och liksom bandburen transporterade hon hastigt in sitt böljande gråa pälsverk i skydd under bilen där hon sedan satt en stund och kikade ut.
Man kan omöjligt veta om tranan kanske tycker att morgonen känns kylig, men i egenskap av vårtecken så borde den väl rimligtvis göra det.