Nässelfjärilen är tidig som få. Ja det skulle väl vara de där sedgevingade fjärilarna som gärna letar sig in mellan fönsterglasen om vårvintern isåfall. Med sina fransiga vingändar ser de på något sätt ut att ha kommit på metervara som någon sedan godtyckligt rivit av i lagom långa bitar.

På hällmarken är det fläckvis barmark och nöjsamt att vandra omkring och försöka undvika de återstående snöfläckarna.

Premiärtur i förrgår.

Minimikravet är skapligt torr och isfri asfalt.
En del grus att förhålla sig till men det är ok.

Man kan lätt tro att gatan där vi nu bor fått sitt namn just för att den är belägen i en backe. Men snart ett års erfarenhet säger mig att namngivningen lika gärna kan bottna i att man som boende här måste kunna backa.
Ut om man kört in med näsan före.
In om man är av den försiktigare sorten.
I alla fall så om man envisas med att köra bil till och från.
Hojen kan man vända utan större besvär.
Rätt så trivsamt är det här på gatan. Lite av en gräddhylla, eller ett patinerat mjölkskåp där gräddan sedan länge flutit upp och lämnat lite ränder.
Det är en räcka lägenheter där raden brevlådor fått bli stilbildande och där säkerligen en del av bygdens starka män och kvinnor genom åren på pricken halv åtta varje dag taktfast skridit till sina verk.