Vatten kan sällsynt krusa sig som gammalt glas.

Regnar och är som lurvigt i ruffen bakom längan.
Svärfar flämtade det någongång när han sökte springa ifatt det sista kallblodet, den som med all säkerhet gjort kort karriär på Umåker;
”märkvärdigt att det ska vara så bråttom nuförtiden”
Blenda, halvardennern, var till läggning och temperament av födsel och ohejdad vana trögare och en aning bitsk. I alla fall visavi mågämnen som från när och fjärran kom rännande för att demonstrera att de minsann visste hur man satte i selapinn.
Då nöp hon stundom till. Förvånansvärt snabbt och bestämt och gärna i överarmens tunnare hud.
Jo nog visste hon vad hon gjorde.

Ett litet fint vattendrag som försöker slingra sig undan så obemärkt som möjligt mellan tvenne skogsbeklädda åsar i Bjurholms kommun.
Den ligger inte längre bort än att man gott kan strunta i husbilen och nästan lämna potatisen på spisen. Glassbilen hör man absolut, skulle man vara betjänt av den tryggheten. Brandbilen också, om man nu verkligen lämnade potatisen på.
Sex gram bred med 0.25 lina är hon, och håller en försvarlig numerär rödbukiga och alerta tusenbröder på svältgränsen. Ska sägas att inte alla är stöpta i precis samma form. Det finns såvitt jag förstår två modeller. Den ena något nummer större än den andra men sen tycks näringskedjan abrupt avklippt.
Om man inte räknar med gäddorna förstås, de som vaknar till och börjar plöja i vattenytan som nilkrokodiler när man rört om i vattnet en stund.
Dom är större och avgjort försiktigare än abborren, liksom mycket väl medvetna om hur nära det är till stränderna och hur fort man kan hamna på torra land om det vill oturas.

En allvarsam sak, och en prydnad för varje hem när man väl fått bort årsringarna som pigan aldrig helt lyckades få bukt med kring knappar och reglage.
Kan tycka att husbonden borde ha tvättat händerna när han kom in från lagårn och ämnade lyssna på kvällsnyheterna. Men det var väl inte alltid det fanns varmvatten förstås.
Det är björk och det är en Concerton V 70 1936 från AB Stern & Stern i Stockholm.
Och det är väl bl.a därför det skiljer en del idag; att när man i Stockholm skruvade ihop radioapparater för brinne livet så stod vi häruppe och slog stortegel dera löta.

Men vad det är torrt.
Man blir inte blöt ens om man trampar ner sig till knät i diket som engång togs upp kanske inte lika mycket för att gillra pensionärer som för att gynna tallen.
Kan ta en stund att komma loss. Stöveln, – och här gör jag mig, likt en f.d. politiker som bara inte kan låta bli, till tolk för alla andra – stöveln vill man ju gärna ha tillbaka skulle den så vara fylld med vatten.
Bär fanns, ointressant var eftersom de numera är i hinken.

Onsdag och just ingen vind. Står still i pelaraspen.
Hon kan vara som en lång och gänglig och alltid vaken svärmor, pelaraspen. Lite jobbig men också en tillgång. Någon att dricka morronkaffe tillsammans med eller, om man råkar vara gråsparv, att söka skydd hos.
Väntar besök av en haverikommission från tvättmaskinsfirman idag. Den har liksom låst sig i eco-läge. Är inte det minsta öppen för påverkansförsök men tvättar troget i timtal i nåt som resultatmässigt torde motsvara en gammaldags blötläggning på båtbryggan.
Vi vet vari felet består men det tänker vi spara tills reparatören står där rådlös.

Som vackert över bergen i sydväst så här i arla morgon.
För den här utsikten och för pepparkaksdoften som likt en ständigt närvarande flortunn milrök i början av nittonhundratalet samt lite annat smått och gott betalar vi drygt sextusensexhundra.
I utsikten ingår baksidan av det före detta värdshuset vars glansdagar många bjurholmsbor ännu inte lyckats lägga bakom sig.
Intill en av plåtgälarna där på baksidan bor om sommaren pilfinken som man bara måste beundra. Den far in och ut med farlig fart och kan fritt välja utsiktsplats. Oftast väljer den den resliga pelaraspen som enligt litteraturen lär härstamma från Älgarås i Västergötland där den antingen uppstått spontant eller, som det spekuleras, följt med någon hemvändande soldat nerifrån Tyskland.
Pelaraspen förökar sig endast vegetativt och ”då man hittills endast hittat hanexemplar (vart nån förvånad?) har förökning endast kunnat ske med rotskott”.
Hit till Bjurholm har den nog följt med någon arkitekts penna.

Så var då Bjurholm inte längre minst. Dorotea tar över titeln.
Fast han hördes bara måttligt fejen, den enstaka doroteabon på tv.
Inte fy skam för den inte fullt lika enstaka bjurholmsbon att vara näst minst.
Men knappast hedrande heller.
Lär i alla fall kunna bli trångt på bussen av det här vara-minst-racet.
Samma stomlinje väl?
Satt och glodde, fast man inte bör, en stund i Universitetsjukhusets cafeteria/matsal igår och tänkte att det är i myllret som enskildheterna framträder.
Det vilade en tillbakalutad tjänstemannalunchstämning över lokalen.
Folk syntes utan brådska hämta vad som föll dem på läppen medan någon mer analytiskt lagd gav sig tid att peta i maten.
För övrigt är det då rakt ingen sak att irritera sig på folk som går med hundar i koppel och ser avslappnade ut.

Är lätt att fastna en stund hos dessa oansenliga växter som när man kommer dem inpå livet tycks nästan invasiva. I alla fall på de få och fattiga ställen där de förekommer som tätast.
Växtplatsen ska vara härjad men hoppfull så att säga, med bara sporadiska strån och gryende grönska som på sin höjd lovar att saker och ting är på gång.
Några få meter därifrån; en fläck med fruktlös och ljusbrun jord som eventuellt skulle kunna liknas vid månens hav eller mars öknar. Där finns å andra sidan inte minsta spår av blommorna.
Någonting i det förstnämnda, bara måttliga armodet är tydligen inte bara gynnsamt utan till och med en förutsättning för att blommorna ska kunna etablera sig.
Nåväl, de är ju jägare, jagar insekter på åtel. Värdesätter kanhända som jägare ju gör fri sikt och måttlig konkurrens och förstås en miljö som även bytet kan fördra.

Orsasandsten med klassiskt mönster

Änteligen regn.
Måste komma ihåg att lyfta undan torkvindan innan gräsklipparbataljonen slår till.
Den, torkvindan alltså, tenderar annars att ta illa vid sig av att alltför närgånget trängas med åkgräsklipparen här bakom huslängan.
Kånkade med mig en gammal sliten slipsten från Nyby – elden fick bli kvar, här råder ju fjärrvärme – för att bistå och staga upp torkvindan med, och den, slipstenen alltså, gör i stort sett ingen nytta alls. Den glider sas bara med.
Men den, fortfarande slipstenen, är vackert rosafärgad och har ett primitivt mönster av cirklar och ränder som påminner om ett utkast till någonting av Leonardo da Vinci.
Fast egentligen gjorde man nog det där ålderdomliga mönstret för att ’slå ut’ det fyrkantiga centrumhålet på slipstenen. Och förr i tiden var de flesta hål fyrkantiga.
Till saken hör, åtminstone marginellt, att det finns ett kommunalt förankrat markrör för torkvindor (föreställ eder det sammanträdet) placerat precis mitt på den tänkta rågången mellan lägenheterna. Det röret skulle ev kunna göra slipstenen men också alla associationer till L da Vinci överflödiga. Och torkvindan finge nog vid äventyr flyttas undan ändå.

..tycks lite småväxta och ämliga. Kanske för att tiden själv är lite ämlig, räntan på väg upp och sommarn torr. Ett par brunryggade skalbaggar har i harmoni därmed narrats besöka blomman som enligt skriften ingen nektar har.

Här en naturens egen hällmålning. Vad dylika kommer sig av vet man inte.
Kanske bara stråk i stenen som i evigheter tagit emot eller stängt ute intryck av sin nära omgivning.

Utanför lägenhetsfönstret sticker ärlemor – för det kan väl inte vara far – till sin unge nåt att äta med jämna mellanrum. Hon springer skyndsamt mellan fyndplats och avlämningsställe, vippar uppmuntrande med sina stjärtfjädrar, väntar helt kort liksom för att kontrollera att ungen verkligen äter upp det hon bär fram.
Måsen som dominerat och fortfar att dominera luftrummet runt kvarteret återkommer då och då. Mot den borde finnas något slags luftvärn att till husbehovs aktivera.
På västra sidan av lägenheten finns ett litet bestånd av smultron som lämnats i arv av tidigare hyresgäst. Finns inget skriftligt, men björktrasten anser sig tydligen vara den med bättre rätt till de frukter/bär (stryk det ej tillämpliga) som nu rodnar och mognar.
Om morronen medan huset ännu gnuggar sig i ögonen gömmer sig trasten under de jättestora rabarberblad som behändigt nog finns alldeles intill.