Ekar neröver nejden när piassavan far som en skyttel fram och tillbaka över trappstegen där farmor Mina poserade bak humlet någon gång i början av nittonhundratalet.
’Pärten’ på taket. Telefonen var uppfunnen, en därtill hörande kvistknölig stolpe var rest, ladugården ännu oputsad och skogen där bortom en aning husbehovshärjad.
Hon var inte långväxt farmor Mina. Snarare under de enofemti än över. Maken, fjärdingsman Johan Jonsson var på fjärdingsmannavis korpulent och noga med att uniformen satt som den skulle. Allt att döma av det fotografi jag sett någon gång – osäkert var och när.

…jag tror då inte att ett på konstlad väg återupplivat värdshus är vad Bjurholms kommun mest och bäst behöver. Inte nu. Inte längre. Varde köksutrustningen en gång för alla kånkad ur huset och till skattebetalarna ett gott behag!
Däremot behöver lägenheter renoveras, brandstation byggas, liksom en styck Diamanten. Lägg därtill allt det där andra, oglamorösa, som lite summariskt brukar sopas in under begreppet kärnverksamhet.
Men visst, här liksom på många andra ställen finns, och har kanske alltid funnits, en sorts segregation – en växande (bradedå) kategori nyrika som troligen anser sig förtjänta av ett tempel att söka sig till när boulen, bowlingen och golfen (för de med extra käck framtoning) är off season.
För dem kanske ett värdhus med alla rättigheter känns rätt.