Snöar envetet även idag.
Kan undra vad man tänker hitta på uppe på det före detta värdshusets tak. En aluminiumställning har vuxit upp där på bara nån dag.
Måtte bara värdshuset få förbli något för skotertrafiken att väja för och utsikten vad den är.
Anar emellertid att de på något sätt hör ihop, containern som några veckor stått där som en intetsägande punkt på dagordningen, och ställningen på taket.

Här i Bjurholm har vi sex matställen men halvdålig aptit.
(Beror som vanligt på att det fikas o äts en massa mellan målen).
Vi har ett gym för dem som orkar ta sig dit.
En bowlinghall och en golfbana för traktens elit.

Snöar här idag. Men inte alltför betungande.
Tvingade igång traktorn ute på Nyby för nån vecka sedan och det gick bra trots att motorvärmarn ligger här nere i garaget.
Det är så mycket man bort ha gjort och nu är det ju ännu fler som inte gör det dom bör.
Hittade redan för ett år sedan en sorts slangvärmare med inbyggd cirkulationspump på nätet. Bara det att somrarna är så korta.

Såg att kommunen tar höjd för en drygt 16-procentig hyreshöjning inför kommande år.
Men vad gagnar mjölkpriset bonden när han sålt sina kor.
Och så behövs det mer pengar till Diamanten.
Närmare bestämt till reservelverk och parkeringar, enligt media.
Strömavbrotten må så vara, de kommer ju alltid oväntat.
Men skolbussen borde man ha sett komma.

Och vi har det ganska bra trots att mandatfördelningen ser ut som den gör.
Det är kallt ute, varmt inne och jag läser Schopenhauer (38 sätt att få rätt) och Sigge Stark och – förstås mera som på direkt uppmaning – brandväsendets och Jehovas vittnens flerfärgstryck.
Halade härförleden ut en tung biografi av Ingrid Schöier om Pär Lagerkvist från returbutikens översta hylla. Tegelröd och som sagt var tung.
Det är nämligen på översta hyllan dom står, pärlorna; Nordens fåglar med 170 tavlor av Olof Gylling, Porträttgalleri från Västerbottens län och, om man har tur som ett tok, Svenska Gods och Gårdar där man om det riktigt vill tures kan känna igen sig.

Men nog var han väl ändå ett nöt, Lagerkvist – skulle kanske Sara Lidman ha sagt.
Kan så vara. Periodvis kanske.
Hur det nu egentligen var med den saken så tycks han i alla fall ha varit medveten om att det fanns viss risk för att han skulle kunna uppfattas så.
Jag har ett löst blad ur en pocketbok som fallit sönder som jag skyfflar fram och tillbaka mellan sidorna. Avlastar emellanåt diafragma genom att hålla boken fritt i händerna. Men länge orkar man inte.
Liksom med flertalet biografier där många behöver få komma till tals blir texten med nödvändighet komplex. Persongalleriet myllrar till den grad att skiljetecknen knappt räcker till.

Glesbygdsbon tittar alltid två gånger i brevlådan.
Först en gång. Och sen en gång till.
Bara för säkerhets skull.
Det är ju så sällan det kommer nån.
Vart kallt.
Handen åt den som uppfann fjärrvärmen även om man kan misstänka att den gjorde det mest för sin egen skull. Kanske under inflytande av latmasken.
Eller helt enkelt för att veden tog slut.
För dem som frustande eldat ved i decennier och burit aska i motvinden är det i alla fall nästan som ett förstapris. I uthållighet.

.. och statistik.
Emedan allt det vardagliga tycks ske på längden.
Letade lite optimistiskt efter trängseln kring 1867 men så gammal är den väl ändå inte.
Eller blev, kanske man ska säga.
Den har stått på första parkett nere vid älven.

Några minusgrader idag, begynnande snöfall samt har hyresavin kommit, i förrgår.
Vi biter då benhårt fast i pappersvarianten. Inget autogiro här inte.
Autogiro låter manna från himlen och introducerades väl ungefär samtidigt som de allt vanligare låsbara brevlådorna som liknar gamla Televerkets kopplingsskåp.
Nej fönsterkuvert ska det vara. Ett oigenklistrat fönsterkuvert andas öppenhet och demokrati i en tid då allt fler ytterdörrar är låsta.
Svallar fortfarande efter senaste fullmäktigemötet och turerna kring Diamanten.
Men socialnämnden bygger ju inte. Den ser väl bara med viss nödvändighet till sitt.
Hyr, precis som vi.

Har i dagarna gått ut en propå om att liksom ifjol tillåta skotertrafik på irrvägar leta sig in mer i mitten av samhället. Litegrann som med bussar och övrig kollektivtrafik.
Vill minnas hursom på sjuttitalet, när den tidens grönavåg-skvalp började nå land, ibland poppade upp djärva idéer som t.ex. den att sätta upp en stång (kommunal givetvis) där man på känt western-vis lite slarvigt kunde snurra fast hästens grimskaft och genom svängdörrar släntra in på närmaste näringsställe.
Nu är vi visst där igen. Fast på snöskoter.

Suveränt bra skridskois på Sörtjärn igår. Bara ett tunt skikt med frost på en för övrigt alldeles slät och nästan aprickfri is. Jag satt en stund i vindskyddet som i fas med vintertiden gapar öppet för att släppa in så mycket som möjligt av middagssolens värme.
Några sedelärande charader blev behållningen av fullmäktigemötet häromdagen.
Diamanten som från 60 via 50 skalats ner till 40 boendeplatser blir, om alls, troligen ganska lagom. Den som lever får se och den som dör har i alla fall påverkat.
Tar mig friheten att i sammanhanget citera välborne Arild Bäcklund, så kallad skrivkarl och (tror jag) nämndeman, i Hemsta som för längesedan skötte de årliga deklarationerna åt elvabarnsfamiljen och som med glimten i ögat alltid ställde samma kuggfråga i slutet av sessionen;
”Å va ha ji gjort vä pänninga då?”
Ni skulle förresten ha sett köksbordet i vars ena hörn deklarerandet försiggick.
Där kan man prata om minimalism.