Det känns som bra idag.
Näringskedjan fungerar ända ut i avloppsdiket, om man säger.
Igår gläntade jag på brunnslocket och det är alltid lika spännande så här års. Man får liksom aldrig känna sig riktigt säker på vad som där väntar. Även om man har sina aningar.

Värstascenariot skulle kunna vara att man i rådande nattkyla tvingas jaga ut ekorren ur utedasset och skjuta på tvätt och dusch tills vattendragen gått upp. Alternativt att överge bosättningen på obestämd tid.
Särskilt snöfattiga vintrar hamnar avloppsbrunnen lätt som nummer ett på mardrömslistan. Då bildas gärna svallis som täpper till just i utloppet.

Da capo på radion, katten stretchar, ladorna tittar under lugg och knutlampan lyser trots att det är full dager.
Den lyser förresten dygnet runt.
Har småningom förstått att det är en sak som djupt engagerar och upprör mänskligheten.
Allt annat må vara, liksom. Jag borde först och främst se till att släcka den där lampan har man vänligt men bestämt gång på gång låtit meddela.
Åtminstone på dagtid.
Men den har med tiden kommit att bli en ingång på något sätt. En häst redan inriden att omgående sätta sig upp på för folk som kliver ur sina bilar på gårdsplanen.
Och så är det en lågenergilampa som drar mycket lite energi.

Det är ingenting att hymla om. Det var nog bara omgivningen som tillfälligtvis kunde känna sig en smula obekväm med den där luvan som liksom aldrig satt riktigt på sin plats.
Men nattmössor ska väl vara just så. Lite illasittande och till hinders när man i nattmörkret trevar sig bort mot toaletten.
 

Första gången jag såg den, så att säga on site, visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka. Den föreföll nästan komisk för den som var sprungen ur enklare förhållanden och med mindre krav på underhållningen.
Senare, när jag blivit informerad om att svärfar rökt pipa i Rottneros Park vid ett par tillfällen och dessutom varit till Italien åtminstone en gång, föll bitarna på plats.
Nattmössa var ingalunda förbehållet svartvita engelska sextitalsserier på tv. Nej, det var persedlar att räkna med även på våra breddgrader. Särskilt i hus med ordentlig takhöjd och anmärkningsvärd vedförbrukning.

Det kunde emellanåt vara kallt om huvudet, kortare sagt, och jag hade bara adrig i livet sett någon använda denna för trakten exklusiva huvudbonad.

Vi är liksom inte riktigt överens, Nyby 2:9 och jag. Hustrun är utan tvekan jävig. Hon har valt sida för längesedan. Hon är född och uppvuxen här och barnskorna hänger fortfarande kvar hopknutna i källartrappen. Som medlare fungerar hon ändå hyggligt.

Det handlar om en tämligen lång och varaktig söndring. Framförallt så är det husen och det så kallade fasta lösöret som envisas med att presentera gamla brister på ständigt nya sätt.
Långsamt och lite i sänder flyter det upp vrakgods som måste tas omhand – eller rättare – som borde tas omhand. Vilka vraken har varit varierar förstås över tid, men själv lär väl inte heller jag komma att undgå att nämnas i sammanhanget.

Just för dagen är det den där omtalade vedklyven som trilskas. Så många huvudsäkringar är nu bytta att jag befarar besök av en busslast vänligt nyfikna från Vattenfall.
Därför får det nog bli en ny klyv.
Det känns som ett svek mot den gamla, som ett brott mot allt vad heligt är, men det kan inte hjälpas.
Den gamla har i botten förbrukat sitt förtroende.

10 grader kallt
huggit famnved på hundryggen
djup snö

Så kunde det kanske se ut i far och farfars stramt hållna bloggar. Undantagsvis i mor och mormors. Kvinnorna skylls visserligen för att ha varit bärare av kulturen. Men männen var nog mer än gärna behjälpliga i att lyfta upp bördan på deras axlar. Männen, de som hade makt och myndighet att för det första dra upp klockan, samt för det andra att notera i loggen när det var utfört.

Enligt samma modell såg min gårdag ut så här:

tagit fram hydraulpumpen
bytt huvudsäkringar (2 gånger)
blivit less
tittat tv

Jag tänker egentligen på de där pyttesmå anteckningsböckerna som förr togs fram då och då, kanske mest för att skapa statistiskt underlag i vädrens och livens små men in på skinnet kännbara variationer.
Försämrad syn borde rimligen för de flesta ha påkallat en medelstor griffeltavla. Men de skulle vara små och svarta, som psalmböcker av fickmodell, de där anteckningsböckerna med kvardröjande ålderdomlig stavning, öar av tyska y:n och andra malplacerade punkter och prickar.
och så himla länge sedan var det väl inte.

Måste se över fågelholkarna innan hyresgästerna kommer. "Se över" är förresten fel uttryck. Det används företrädelsevis av folk i hatt och slips och illa dold agenda vilken huvudsakligen går ut på att – utan att förefalla helt ointresserade – undvika själva kärnan i problemen.
Jag måste titta rakt in i det alldeles för trånga hålet som flugsnapparen, trots flera försök, inte lyckades göra sig smal nog att ta sig in igenom ifjol.
Han (ja, det var hannen) knixade sig in ungefär halvvägs men backade sedan, lutade sig ut och tittade förebrående mot rumsfönstret. – Det här går ju inte, var det underförstådda budskapet.

Holken var nytillverkad. Kanske lite väl hastigt och lustigt när den gamla helt plötsligt givit upp och fallit i bitar. Husnavare, träborrarna av den äldre modellen, tycks emellertid förekomma bara i två kalibrar. Jag valde den grövre i hopp om att den skulle vara passande. Men icke.

Man ska som jämnt och ständigt och i alla sammanhang med milt våld övas i att vara positiv nuförtiden. Tränas att tycka bra. Säga upplyftande saker redan innan man tuggat undan tillräckligt för att kunna formulera några begripliga superlativ.

Den dagliga dosen av terapin serveras inte sällan till middag, då hustrun skyndar sig äta upp och sedan sätter sig att vänta på eventuella reaktioner medan tankebubblan tar form över hennes huvud:
– Månntro han beger sig bort till spisen för att hämta en portion till eller..?

Och strax därpå kommer den ledande frågan som förmodligen skulle ha utlöst en storm av protester i rättsliga sammanhang:

"Det här var väl inte så dåligt?"

Jag menar, man får aldrig en ärlig chans.
Aldrig någon möjlighet att på ett spontant och trovärdigt sätt uttrycka sin mening när orden alltid läggs i munnen på en som ett annat kosttillskott.

Nu har den fallit ner. Grenen som hotat folk och fä i snart ett år då toppen på björken som står närmast bagarstugan blåste av och lade sig på taket. Själv tyckte jag att den lårgrova  grenen gott kunde ha fått hänga fritt där ett tag till. Lite spänning i tillvaron behöver både björkar och människor i ungefär samma ålder.

Någon vecka efter den blåsiga dagen då toppen sprang av kom fadern till en månghövdad familj och gjorde sig bred och stor inför hustru, barn och vägfarande. Han skulle minsann upp och ta ner eländet. Befria världen, inklusive ekonomibyggnader i sämre skick, från dess tyngder, liksom. Huvudsvaga pensionärer, kvinnor samt minderåriga göre sig icke besvär, löd hans kroppsspråk.

Alltså blev det till att stå där och hålla stegen medan han på darrande ben tog sig upp. Det faktum att han håller sig med en tro där döden på ett tillspetsat sätt är att betrakta som bara ett obehagligt mellanspel, gjorde förstås inte ärendet nämnvärt lättare och stegen stabilare.
Nerfärden blev om möjligt ännu vingligare.

Letar en arbetsbrytare som håller sig undan bland spadar av trä, skakelämnen och andra saker som tidigare generationer glömt kvar i ladugårdens innandöme. Man borde ha bifogat en del, liksom man utrustade faraonerna på den sista resan. Skickat med spaden och alltihop. Kapat av en grovt tillyxad skakel eller två och lagt med.

Den finns där, brytaren, det är jag säker på, frågan är bara var. Enklast, eller i alla fall minst svårt, brukar vara att leta någonting helt annat. Då hittar man det man det man behöver. Fast inte just då.

Det ska nämligen bli vedklyvning av. Traven bakom ladugården är frilagd och mentala förberedelser avklarade. Dock, i höstas när hydraulpumpen vallades in så slängde den sig på rygg och skadade sig därvid så svårt att brytaren måste ersättas innan den kan släppas ut igen.
Kanske borde man göra affär av det där med att släpa hydraulpumpen ut och in.
Bjuda till. Hissa flaggan. Låta folk i mängd och massa komma och bese evenemanget.
 

Äntligen varmt i huset!
Det är tjugo grader utomhus, och att det rör sig om minusgrader behöver kanske inte särskilt anges i därför avsedd kolumn.
Minns bara alltför väl rörmokarens profetia. Då, när den nya spispannan just baxats in på sin plats i hörnet.
"Ja, nog ska ni få elda" mumlade han med olycksbådande låg stämma, liksom försökte han prata förstånd med själva murstocken när andra med fattningsförmåga inte fanns att hoppas på.
Nu har det gått tjugofem år, och visst har vi fått elda. Men det var ju det som var meningen.