drömmer om sjöar
vaknar muntorr
mitt i natten

Bra att det blivit lite svalare.
Pilfinken, den som jag först grovsorterade som en numera långtifrån simpel gråsparv, har förflerat sig framgångsrikt vad det verkar.
Lite mariga att artbestämma eftersom dom ständigt är i rörelse.
Ungfåglarna virvlar omkring på vingar som vill aningen mera än de kanske förmår.
Dock kom för tydlighets skull en ur föräldragenerationen till sist och satte sig på balkongräcket.
Vände kindfläck och brunhätta till.
Ska väl rätteligen inte finnas så här långt norrut, pilfinken.
Fast egentligen är det kanske hela söderutet som inte ska finnas så här långt norrut.
Pilfinken den hänger bara med. Gillar läget liksom
Pelarasparna finns här i alla fall, så mycket är säkert.
Den ena har fått två ’tjuken’ så den tör väl vara invärtes angripen av något tärande.
Som ett tecken på att den inte mår riktigt bra fällde den i förrgår trött ner ett av sina långa vattenskott, liksom trevade den med käpp efter stöd i marken.

Blev ganska bra det där IKEA-vitrinet.
’Havsta’ som det heter.
Det är vackert blågrått. Allvarsamt.
Bär liksom en orgelton.
Slutar strax under taket.
*
Har regnat av och till de senaste dagarna.
Backgatan blir snabbt ett brusande vattendrag med allt vad därtill hör av bakvatten och översvämmande edor som ströckevis forsar fram i typisk vågform.
Det är ett mönster som gärna bildas och återbildas, inte bara i havens bottensand men också i öknens dyner, fast då med betydligt längre våglängd.

Igår var vi till Johan i Umeå. Botaniserade på Northbike som hamnat väldigt bra till efter flytten. Lite närmare Bjurholm, om man säger.
Som syns av bilden provsatts en och annan hoj.
Fast ’provsatt’ låter inte bra. En hoj tar man på sig, typ en kostym eller nåt annat klädesplagg. Känner efter så att den inte skaver och att den är av någorlunda passande storlek.
Egentligen är det kanske isåfall hojen som provsitter på en ev bärare.

Det byggs för brinne livet kring stadens västra infart.
– Kostar skjortan det här, tänker man medan man som viljelöst vatten genom krokigt rör rinner än hit och än dit.
Jag är glad att dom inte alltför tättomt ändrar på den där inledande vänstersvängen och traven med lastbilsdäck som likt en fyr markerar led in i lagunen.
Det är så att säga hålet dit nyckeln bara måste in för att en vanemänniska alls ska få upp stadsporten.
Förra gången hamnade vi lite otänkt på grubbesidan (säger man så?) av den numera obefintliga men i tacksamt minne bevarade 92:an.
Men det gäller bara att hålla god min i elakt spel och låtsas som om det var med avsikt som man gjorde den där extrasvängen.
Till syvende och sist får man precis som i skogen förlita sig på solen.

Ute på Nyby har krolliljan smitit ut i grönskan. Frodas, växer sig stor och praktfull, vill jag tro på rent trots.

En befriande lättnad i solstekandet idag. I alla fall än så länge och i tidig morgontimma.
Borta på värdshusfasaden (ty ett värdshus är och förblir huset oavsett vad man hugskottsvis väljer att kalla det) flyger en grå liten fågel in och ut i ena hörnet av ett av de stora träflak som utgör partiella väggbeklädnader och där fordom troligtvis ventilationsplåtslagare sågs fara in och ut.
Måste vara inne på andra kullen, den fågeln.
Tycker mig ha sett hur den haft ärende dit rätt länge nu.
Kan vara en vanlig hederlig gråsparv som precis som hederligheten med tiden blivit rent av sällsynt. Eller en ’tjäckling’ som den av hävd fått finna sig i att bli kallad av allmogen på den här breddgraden.
*
Roligt att det är så många hojar i farten nu. Det blir liksom nya fiskar i gammalt vatten.
Folk dras med av bara farten, rollatorer får upp farten i medluten och när de blir tillräckligt många övergår man precis som när det gäller t.ex. renar till epitetet ’mycket’.
Mycket hoj nu, mycket mygg, mycket ren etc.
Ja man förstår.