Det vill gärna bli några bitar kvar.
Nogsamt kapade och hoplagda som om.
I tjäderhönans rede låg äggskalen kvar. Kan tänka mig att fragmenten hade varit undanskaffade om allt hade gått radarätt och kullen inte fallit offer för någon räv eller så. Kanske var hon ung och dum, tjäderhönan (som de som åtminstone äldre och efterklokare är brukar säga). Hon hade uppenbarligen tänkt på utsikten men kanske inte på att hon även var rätt synlig därunder den glest begrenade stavargranen på kanten av krönet.
Vara som det kan med den saken. Blåbär fanns det i alla fall ganska gott om också här.
Lite långt att hinkvis bära må så vara, och näverkonten alldeles för blank och ny för att offras åt evighetsblånaden.
Trivsamt sådär i största allmänhet är det kring dessa kobbar där just ingenting förändras. Något träd blåser omkull ibland och iklär sig efter moget övervägande samma mossgrånad som sveper in både sten och trä.
I kontrast till det öppna och leende ungskogslandskapet med sina öar av äldre tallskog finns det skogar som kan kännas nästan klaustrofobiska. Det kan vara trakter med klen och senvuxen granskog som tycks full av oknytt och illvilja. Vandrar man i sådana skogar alltför länge bliver man väl snart själv en misstänksam en.

En lagom åldrad ekparkett lämnar väl ingen likgiltig.
Holmsunds-, 5-stavig? Jambisk kanske.
Jag vet då rakt inte.
Men fin är den.

Rabarberbeståndet intill skomakeriet har havererat.
Det liknar en regatta av båtar som kantrat men ännu inte låtit sjön ta seglen helt i sitt våld. Den tycks på väg att sjunka, rabarbern. Kortare sagt.
Jag plockar blåbär och säljer.
Ja vad annat ska man göra när skogen står bräddfull av dem. Frysen likaså. Men inte börsen.
Stora och fina är dom. Särskilt baklandsblåbären som frodats till matt mättnad i lagom fukt och silande solsken.
Men det är varmt.
Där bromsar är, där är ock blåbären. Eller om det är tvärtom. Men sällan någon vind som skulle kunna få flygfäna ur kurs.
Frampå dagen dyker också de vi plägade kalla för slåttannsflugorna upp. De tycks ha muterat och bits nuförtiden.
Men man bör inte undra på kanske. Slåttanna i traditionell bemärkelse är snart ett bortglömt begrepp. Hässjevirket har ruttnat och fan ta den som hässjar på ståltråd.
Sånt otyg är inte alls bra i någon av kons magar.

Går som gummor i gräset.
Springer ibland. Som lyckliga barn. Lite på snedden, med ena benet före det andra.
En av ungfåglarna är tufsig och spretig i fjäderdräkten.
Stjärtfjädrarna tycks löst ditstuckna i efterhand.
Oordnad klädsel, skulle kanske den vassare iakttagelsen lyda.
Plockade hallon igår.
Men tillgången är bara alltför god. Följande den urgamla? lagen om tillgång och efterfrågan blir det snart en smula ointressant om bär-, och för den delen även svamp-, tillgången är alltför bra. Man kan omöjligen andra till förtret plocka allt och då faller en god del av intresset bort.