Nu mår mossa och lav och svamp.
Bägarlaven, ursprunglig, tidlös och branog överallt.
Känns som att det är just så allting kan ha sett ut i början, när det begav sig. Som det enklaste av allt enkelt.
En grå strut som samlar vatten och ljus rätt och slätt.
Men som lika gärna kan vara utan om det kniper.

Med berget i ryggen vågar sig några trattkantareller upp, friska i form och färg.
Inte många men smakrika (behövs ju inte många heller) och hart när omöjliga att upptäcka när de växer på friland bland gulbruna höstlöv.

Nu var det längesen det skrevs eller sas ens nåt positivt om omsorgsfabriken (Diamanten).
Kommunens kvarnar mal sakta och omständligt och inte sällan i tomning, varav följer att kakan blir liten, ibland obefintlig.
Men kantstensupplaget har i alla fall försvunnit och en större björk har blåst ut där vid Arrendatorn. Dock ligger den kvar, väl i avvaktan på nåt beslut.
Och folk har ju köpt sig egna hyresfastigheter. Har kanhända för stunden nog med sitt eget.
Försäljningarna påminner förresten inte så lite om ett slags glesbygdsmonopol.
Smedvägen är strax såld i hela sin längd. Kyrkogatan bitvis, liksom ’Ruingatan’ som Ravingatan på känt Freudianskt-felsägningsmaner råkade bli benämnd i nåt protokoll.
Backgatan är Bjurholms Norrmalmstorg.
Lär bli dyr den. Särskilt som papptaket är ganska nyligen omlagt.

Varmt och gott igår.
Men var det torrt kring tjärnhålet på försommarn så är det desto blötare nu.
Man får färdas som en annan skräddare med viss fart på den rumtidsväv som flyttuvorna bildar för att undgå att trampa igenom.
Abborren är försiktig, skeptisk som en gammpojk efter en hel sommar av inte alls många men likafullt upprepade bedrägeriförsök.
En halvvuxen gädda trillade iaf dit och skickades tillbaka igen.

Köps och säljs en del hus för närvarande i kommunen. Det är lite ruljans om man säger.
Men himmelens vad mycket vit färg som måste ha hivats över färghandelsdiskarna på senare år. Tycks gripa kring sig en idé om att köpa hus, måla det vitt invändigt, grått utvändigt, och sedan sälja det på nytt som dreve man en sorts ambulerande saneringsfirma med målet att så långt möjligt är eliminera furun.
Ty troligtvis är det just furun man vill åt.
Den ska målas över, kosta vad det kosta vill liksom.
Förr var det ju inte alldeles ovanligt att man så att säga projektanställde någon timringskunnig person som mot fritt vivre kom skramlandes med sina verktyg längs kostigen för att timra upp ett hus eller flera. Det kunde ta åratal innan byggnaderna stod färdiga varpå timmermannen drog vidare till nästa ställe.
Men att köpa ett hus, bo i det några år och bara för att man händelsevis råkar befinna sig där, måla om det invändigt..

Enkel var grundkursen.
Där fanns timmerkus och kangero.
Större och mindre.
En billig byggsats i nån sorts skrovlig plast som man vet hur den känns bara genom att titta på den?
Men nä, den är äkta.
Har stelnat till där på skogsvägen. Står och går som tåget men bara på vissa tider.
Ena bakbenet som en vevstake i väntan.

Lutar åt ett bra tranbärsår.
Ser fläckvis ut som om nån drällt pärlor kring sig i massor på myren.
Men slå mynt av tranbär den som kan!
Tji fick ni för det!
Glöm bärplockaren. Men ta för allt i världen sidavbitare med, och ombyte till både händer och fötter.
Som färggranna knappar på vippen att lossna från den allra sista björntråden sitter de förvånansvärt stadigt fästa i tyget – myren. Och vid pass vackert röda och fullmogna – och ganska ömtåliga – är de inte sällan infrusna i is.
Skådebär är och förblir de.

En av kommunens early birds lastade precis av nya maskiner i lägenheten intill.
Nu börjar det likna någonting.
Även om det inte riktigt liknar när vi flyttade in.
Men det var ju då det.
Apropå Diamanten som på lång tid knappast ens nämnts vid namn så kan man väl åtminstone säga något lite om alldeles vanlig sten. Än så länge är nämligen några kubikmeter prydligt upptravad gråsten enda tecknet på att nåt skulle vara på gång där intill Arrendatorn.
Jämnstora och snyggt staplade ligger dom där vid västergaveln.
Nu är det ju så vist ordnat här i världen att man inte får flytta på stenhögar som legat ett tag bara för att man tycker att dom passar bättre på nåt annat ställe.
Låt oss därför hoppas att det inte drar ut på tiden alltför länge med bygget för då riskerar kanske loppet att liksom vara kört.
Lagd sten ligger är det sagt. I alla fall på jordbruksmark.
Sähäsä.

Nu porlar vatten över sten igen.
Dikets mossor hade sånär gett upp, torkat och vitnat.
Grodynglen definitivt.
En helikopter drev på stövarvis glupskt och lite på snedden längs kraftledningsgatan.
Blev hängande som en fluglort på horisonten i norr.
Inspektion kan man tänka, efter ovädren.
Hojbesiktning igår. Gick bara fint trots regn och rusk.
Såg apropå hojar en av de regnigare dagarna hursom två tunga HD-maskiner passerade samhället som örlogsmän genom en tropisk storm. På sätt och vis står ju alltid en air av kommandobrygga kring kring HD-arnas förarplatser.
Dagens VK serverar en insändare på bollhallstemat.
Utan djupare insikt i sak så kan man väl i alla fall konstatera att det är som det alltid påståtts vara. Nämligen hopplöst att ha lejenes, och uppenbarligen inte mycket bättre att förlita sig på ideella insatser.

Bergtjärns mest fotograferade stubbe?
Ja det finns ju ingen fler.
Ingen annan som på samma sätt kan få en att fundera över hur det kan ha sett ut när tallen engång levde. När den i marigt majestät måleriskt lutade sig ut en aning över det klara vattnet som på en etsning av Artur Bengtsson.
Hur gammal var den tall som vuxit sig såpass grov där på myrmarken frågar man sig.
Något slags klåfingrigt klös har bläckat stubben, grävt efter hästmyror kanhända. Troligtvis utan att hitta några.
Men det finns en till.
En klenare, avbruten och några meter högre grånad torrtall i vars övre halva en katt sen åratal tillbaka tycks sitta uppflugen, fastklamrad.
Det är en vril som från ett visst håll och nästan helt utan stöd av god vilja ser ut just som en katt som sökt säkerheten i torrstommen.

Abborrarna var inte alls på humör när jag i förrgår, mot aftonsidan, tog mig bort till tjärnen.
Där var stilla och lugnt så när som på ett grovt plask bak min rygg, precis som om nån ganska vuxen fallit överbord med ankaret i famnen.
Kan ha varit en bäver men isåfall var den långt ovanför sin ordinarie trakt och en fenomenal en på att hålla andan. Stod själv och höll andan så länge jag förmådde i väntan på att detet skulle avslöja sig. Men icket.
Gissar att fisken i dessa egentligen alltför närbelägna och kanske just därför försmådda vatten evolutionärt kan jämföras med bjurholmshönsen, värphönsvarianten som så att säga tinat fram ur den genetiska tundran i ett hörn av socknen och som tom rönt några rader på wikipedia.