Igår kväll en koltrast i topp på andra sidan vägen.
Broderade ett sirligt ljudmönster. Trädde trådar.
Nu på morron en sädesärla på tunet.
Den rivstartar, provspringer, kollar att allt är som vanligt.
Ja den har antagligen varit här ett bra tag redan.
Stått stilla, blandat in sig i grågruset.
Väntat in att jag skulle titta bort.

låg länge under lagårdsgolvet
hur man selade på efter frukost
for till smeden för att höra

han sa inte så mycket
mindre än vanligt faktiskt
som prästen över den som dött av ålder

provade att nita
vad det syntes
mest för att fort bli av med dem som vänta

Regnar.
Två till synes genomsura barmarksfläckar har slagit upp i snön strax ovanför den gamla ytvattenkällan som stretar med att försörja dammen ute på Nyby.
Vatten sipprar ständigt fram och fläckarna tycks locka till sig fåglar.
Mörka fåglar, svarta och lite skygga i allt det vita runtomkring.
Kanhända kommer daggmaskar i dagen precis som brukligt är även på asfalt när marken blir tillräckligt mättad och vattensjuk.
Om källan är inte mycket mer att säga än att den från att ha varit bosättningens första vattentäkt småningom blev otjänlig, sannolikt på grund av att betande kreatur tilläts gå den alltför nära, alltför ofta och alltför långvarigt.
Tidvis blev det därför att med häst och vagn eller släde frakta långväga vatten i ett stort träkar där man, för att undvika skvalp och spill, lät placera ett eller flera flytande föremål för att sas ”gjuta olja på vågorna”.
Tror att träkaret finns kvar, samlat men i sina beståndsdelar, såsom ju sker även med mindre laggkärl som stått torrt till under lång tid.

Har övervarat fullmäktige idag.
Fullmäktige och älgvandringen.
Bägge på distans såklart.
Och älgvandringen var då inte sämst.

Går man dit personligen så får man fråga.
På fullmäktige alltså.
Men inte om vadsomhelst.
Det måste liksom ha med saken att skaffa.

När det gäller älgvandringen så är det inte lönt att fråga.
Inte ens om det hör till.
För då svarar hustrun däri köket, fast på nåt helt annat.
Så lite lika är det nog ändå.

Vår och barmark. Fläckvis i alla fall.
Nu rinner vattnet till i dammen också, grodor och skrattabborre till fromma.
Den har varit nästintill torrlagd sedan ifjol höst vilket är ovanligt.
Om hösten brukar den annars bli bräddfull innan vintern till sist lägger locket på.

Blev då oroväckande tyst runt omsorgsfabriken (Diamanten).
Och det enda som är mer illavarslande än kallpratet är väl tystnaden.
Jag försöker då så gott det nu går undvika alla anspelningar på diamanter, rubiner m.fl. ädelstenar i sammanhanget då det så lätt smyger sig in en ton av ironi när de, förutom vad gäller glasmästerier förstås, kommer till användning på våra breddgrader.
(Jfr uttrycket; ’den där juvelen’).
Nej hellre då fabriksanspelningarna. Ty i begynnelsen var tegelfabriken.
Sen har det med varierande resultat bara rullat på.

Går an att vara eldare när vintern börjar dra sig tillbaka från husväggar och trän.
Det tinar ovanpå, under, runtikring och inuti, och man kan snart nog gå runt och titta hur det ser ut på baksidan av saker och ting.
Glad att jag redan ifjol, på svärtan, om senhösten, nödtorftigt friserade granhäcken och räfsade bort storhopen löv. Och till syvende och sist är kanske nödtorften den måttstock som passar bäst för både lat- och daggmask.
Tro och tradition föreskriver f.ö. att de granhäckar man till äventyrs fått på sin lott bör klippas när snön ligger som djupast och när folk finner det som mest motbjudande att bege sig ut i mörker och kyla. Men det gick bevisligen inte sämre i november.

Nu är vattnet åter ute på bosättningen.
Gick fortare än jag trodde.
Kan konstatera att det är med vattnet som det är med strömmen och gamla tiders gårdfarihandlare, nämligen att de kom och de gick.
Endast en kaja på taket idag. En rekognoceringskaja troligen, av kött och blod. Utsänd av kajkollektivet att samla information. Den la huvudet på sned och koksade ner i rökgången på det större huset men drog sedan vidare söderut.
Barmarksfläckarna brer ut sig allt mer på gårdstunet men fortfarande sträcker sig en formlig bergskedja av snö mellan bagarstuga och bod.
Och som en vink åt vintern att det får vara nog nu så bar jag bort snöröjningsattiraljerna igår.

Två kajor satt och väntade idag som om betongbilen var försenad.
Men det blir nog ingenting av, skulle jag säga.
Även om armeringen ligger på plats över imkanalerna.
Sähäsä.
Vårvintern är annars vedeldarens verkliga högtid. Relativt låga morgontemperaturer borgar för hyggligt drag i murpipan och veden är som torrast, sett över säsong.
Ska gå bra nära att en lo passerat nedom husen.
Där går visst en gammal osynlig stig som generationer av lodjur ajourhåller.
Lite längre ner, egentligen rakt över dammpölen har också morkullan sin ålderdomliga trad. Skumma vårkvällar hör man ibland, liksom från torra årtullar, hennes knirkande ljud.

Nu är det nog kört med skridskoisen.
Fläckar med stöpvatten och en växande(sic!) bit av konstgräset brer ut sig och tar väl småningom över hela rinken.
Trist för de småttingar som genom skratt och tårar, men alltid opretentiöst och välgörande befriat från påverkansförsök från vuxenhåll, kunnat vara där i lampskenet om kvällarna.
Fast vi har ju bowlingen, boulen och bollhallen förstås.
Och vad det lider går det ju att börja öva på puttarna.
Men var kommer barnen in.

Morgnar som denna skjuter man inte haren i legan.
Det frasar, skrapar, skruttar och har sig.
Givetvis olika beroende på hur svår den kris man medelst mer eller mindre dyr bil söker satsa sig ur.
Tunn är plåten, åtminstone på min.
Mycket folk som bara dör ifrån (läs: lämnar ogjort) vilket är extra tydligt tidigt om morgonen när inte mycket annat än det som stannat halvvägs förmår fånga ens blick.
På Nyby en skata i topp.
Skatorna tror förstås inte att jag vet att dom bor i den täta granen närmast kornboden just i kanten av där svärfar hade sitt potatisland.
Men det vet jag.