Kajorna drar åt huset, älven har rivit, isen på tjärnen flyter upp och scillan blommar frodig fredlig som förr tillsammans med gryende rabarberbulor vid skomakeriets södergavel.
Du ska icke hava lust till din nästas rabarber, tänkte jag mer än sa åt hustrun som gärna tittar lystet på rabarbern varhelst den växa må och ge sken av att vara övergiven. Ty det hör till rabarberns natur att verka övergiven.
Men det är ju nu till sist som så, att har man bara rabarbern och pären så blir det alltid någon råd med resten.
Uppe på stenåsen har snart all snö töat bort och bergets lavrosor får finna sig i att bli betraktade med laboratorieblick.

Ska gå branog nära att kajorna tänker hyra högst upp här på Hilhursborg.
De brosslar bobyggnadsmaterial och försvinner upp över köksfönsterhorisonten precis när man med blicken tror sig ha hyfsat lås på dem. Men det är ena sluga fåglar. Kanhända gör dom bara en avledande manöver och drar bort mot det gamla mejeriet som med sina många prång och vinklar numera står tyst och öde.
Medan pelletstillverkningen med våld pågick där kan man befara att tom spöket som påstås ha huserat där flyttade ut. Spöket var sannolikt bortskämt med en betydligt stillsammare tillvaro medan grädden tyst och stilla flöt upp i karen.

Med risk för att bli stämplad som ’likke vis’ vad gäller helg och söcken (och därmed möjliga tidningsutgivningsdagar) var jag nyss ut och la tillbaka locket på komposttunnan. Misstänker att metmask och mikroorganismer betackar sig för ett lager senkommen snö.
Fast å andra sidan kan det väl inte bli naturligare nedbrytning än då elementen får fri och fullständig tillgång till komposttunnans innehåll.
Tunnlocket hade blåst av under den gångna natten och låg där på uppfarten som ett nödlandat UFO.
Annars speglar utsikten för närvarande mest bara omöjligheter. Stålsparken – som man sa innan materialvalet blev självklart – är oanvändbar, liksom skorna med broddar inunder. Och bilen står där någonstans mitt emellan dubbat och odubbat.

Man får söka upp surhålen.
Och berget.
När dom nu inte i brådrasket verkar vilja komma till en.
Den större myrstacken inne i halvdunklet ligger orörlig än så länge. Bara vinden som lyfter lite lojt på något barr ibland. Men på de mindre barrhögarna som burits ihop på den solvarma skuldran av bergsskärningen, precis där den börjar luta brant ner mot vägen, är det liv och rörelse.
Arten som bemyrar dessa mindre stackar är småväxt i jämförelse med den tungt rubinröda som lever i stacken en bit inne på bergsplatån.
Tog mig för att naja ihop skyddsstängslet på ett par ställen där det rivits isär. Kom sen att tänka på att det kanske trots allt är bra med något enstaka hål i stängslet, ifall nåt kräk kommer över på vägsidan och vill tillbaka.
Lite som finansminister Sträng (tror jag det var) stadfäste, att det inte är helt fel med kryphål. Huvudsaken man vet var dom är.

Igår var skogsbilvägen som ett oskrivet blad. Ja, nästan i alla fall.
En tjädertupp hade taxat in, släpat kring med fjäderdräkten som vore den en onödigt stor och tung ytterrock, och sen spankulerat iväg upp på plogkanten.
Ganska mycket harspår korsade också vägen och en bit norr om vägen hördes orrarnas bubblande spel.