Skatorna snöbadade igår. Regnet som kom gjorde tydligen snön passelig för det.
Vid uthusgaveln finns ett skathemman stort som ett potatisland lagom för en familj utan gris. En större tall, några mindre do, plus ris och skräp till husbehovs.
Den dungen är helt visst lika frekventerad av skatorna som någonsin en byggvaruhandel av distansarbetande människor.
Varit och eldat alldeles nyss. Lite träligt är det. Till sist ids man inte ta på sig yllestrumporna innan man styr ner fötterna i stövlarna.
Har ett par lättviktsstövlar (kända från media) med omisskännligt östeuropeiskt påbrå. Lätta onekligen och utan påtaglig skillnad på vänster och höger. Blir det fel vid påstigandet så spelar det på kort sikt ingen större roll. Det är liksom inte värt besväret att göra om proceduren. Det kan vänta tills nästa gång man kliver i.

Närmar sig…
Men pastorsexpeditionen, ska det vara alldeles nödvändigt?
Nä, vi börjar nog kunna det här med att flytta.
Utan att konsultera youtube.
Dock, den här gången tar vi som egensinniga hästar en hel månad och dagar av medvind på oss.
Sortes ödets grymma ironi förstås om vi sedan dagligen, ur köksfönstret, liksom från första parkett och mot oskälig månadsavgift, tvingas bevittna hur den nya brandstationen spik för skruv tar form ”der ingen skulle tru at nokon kunne..”
Ha f.ö. vure bort å elda även denna morron med skrinnt snöfall och två kallgrader.
En kaja satt fastklöst på murkrönet som om den väntade på mäklaren. Lite motvilligt flyttade den sig över till storbjörken och försökte verka ointresserad.
Lite udda att den var ensam. Kajor syns annars nästan alltid parvis flyga som i rote. Låt säga att det var en ungkaja då.