Lage Olovsson

böcker

Av , , Bli först att kommentera 47

Kom en smula otänkt över en trave utgallrade biblioteksböcker idag.
Det är alltid med en känsla av högtidlighet jag öppnar en biblioteksbok. Även om boken är utgallrad och kanske länge har stått på undantag i magasinen.
Hållen i handen känns den ändå ny.
Pärmarna är hårda, tål att öppnas gång på gång utan att ta skada och det svaga knastrande ljud som uppstår när man bryter en helt ny bok finns många gånger fortfarande kvar.
Studerar man bindningen i ryggen lite närmare finner man att den inte är helt olik sömmen på en randsydd lädersko av den sort som kunde få den argaste av skomakare att med en belåten suck skjuta upp glasögonen i pannan.
På samma sätt som med tidningar så börjar jag gärna med att titta i slutet av boken. Listan med tidsstämplar skvallrar om att boken första gången lånades ut i början av januari 1964, och merparten av de resterande stämplarna faller inom ungefär samma årliga tidsram som när laken påstås vara som bäst att tillreda och äta, dvs inom ramen för de månader i vilkas namn R ingår. September till april alltså. Och inte alldeles orimligt är kanske att tänka sig att man läste böcker när inte jordbrukets sysslor tog riktigt all tid och ork i anspråk – när anntiden var undanstökad och man så att säga var hemma med halmen.

stövlarna

Av , , Bli först att kommentera 36

0060

Storlek 47 och stor synd.
Fyra nummer mindre och man kunde som eremitkräftan ha gjort ett spontant byte och ganska nöjd släpat sig därifrån.
Fast dom hade ådragit sig lite torrsprickor förstås. Och den andra sockan, vart kan den ha tagit vägen?
Övervintrade troligen, kanske efter ett eller flera bomskott på tidernas och traktens största älgoxe.

en trana vid två

Av , , Bli först att kommentera 50

Som en annan Romeo hade den placerat sig strategiskt alldeles nedanför balkongen och det vidöppna luftfönstret.
Tuuuuuut! så det fladdrade i täcket.
Men ä då töst! uppmanade jag tranan vid öppen balkongdörr, ty så säger man när man talar till agnäsbon på agnäsbons vis, allrahelst man talar från balkong.
Fast tranor må väl låta som tranor gör. Det är svårt att ens i fantasin tänka sig en silvrig tvärflöjtston till den ålderdomligt vadmalsgrå som i den dimmiga morgonen liknade en fullhängd herrbetjänt.

sprättskorv

Av , , Bli först att kommentera 35

En sprättskorv på köksgolvet.
År och dagar sedan jag senast såg en sådan.
Antagligen hör sprättskorven ihop med en levande och optimistisk jordbruksnäring. Minns att jag i yngre dagar såg sprättskorvar, men tillsammans med Posten, Vägförvaltningen, Domänverket och lagårdslukten försvann dom väl helt enkelt, långt där nere i sextitalet.
Apropå lagårdslukt så brukade pappa vintertid hänga in värmlandsselen i garderoben genast till vänster när man kom in i köket.
Och morsan var väl bara måttligt glad.

mås och myror

Av , , Bli först att kommentera 37

Uppe i ottan och sörplar kaffe.
Ute på det nyklippta gräset utspelar sig en hel världsordning. Det är en mås som lärt sig beskatta trasten just i det läget när den samlat på sig lagom många daggmaskar och som en veckohandlande mor ska till att samla ihop allt för vidare transport hem till bo och ungar. Precis då skrider måsen med myndighet till verket och roffar åt sig alltsammans.
Och trastens minne är kort tycks det. Den tar några hopp åt sidan, lägger ena ögat och örat till, halar upp ännu en mask medan måsen fortfar att spankulera omkring som vore den där bara för utsiktens skull.
För övrigt är olvonbusken full med löss som svartmyror gjort industri av.

regn

Av , , Bli först att kommentera 37

Regnar idag.
Lackar småningom mot slåttertid med eftermiddagsåskor som jag tror att man gammalt tillbaka visserligen inte var helt tillfreds med, men som man ändå med en sorts inåtvänd och tystlåten tillfredsställelse kunde hänvisa till när kroppen ropade på vila och förmånsfolket på resultat.
Svärfar hade alltid en hög med veckotidningar liggande i ladan. I det arkivet av problemspalter och kakrecept försänkte han sig nästan som i bön när regnen smattrade mot spåntaket och blixtarna ljungade över slåttannsfolket – dom som egentligen bara ville iväg och bada. Och svärfar blev med tiden och regnvädren erkänt kunnig på bakverk av olika slag.

en död jätte

Av , , Bli först att kommentera 33

inst

En död jätte, nästan i alla fall. En bukett gröna vattenskott skjuter ut ungefär mitt på stammen som liksom med obändig kraft vridits i korkskruvsform kring sitt centrum.
Jag tror att det är den grövsta sälg jag sett.
Lunglaven har klättrat långt upp på stammen och känns torr och fnasig när man tar i den. Kanske kvicknade den till om den finge lite väta.
Tittar man in i stammen strax där den örnliknande (ok, den kan kanske liknas vid en hund också men då blir bilden en helt annan) väktaren sitter så är den fullständigt perforerad av hästmyror. Men också hästmyrorna tycks vara färdiga med trädet. Jag kan inte upptäcka en enda i myllret av hål och gångar.

gammelsälg

Av , , Bli först att kommentera 42

gren

Här en aningen suddig gren av den anonyma buske som står i dikeskanten längs vandringsvägen. Liknar syren litegrann, och stammen minner mest om vinbärsbuskens.
Såg förresten att syrenen räknas till de invasiva arterna, men länge tör det nog dröja innan den här eventuella syrenen trängt undan tall och gran.
Älg och/eller rådjur ser uppenbarligen till att den håller sig på sin dikeskant.

salg

Gammelsälgen står kvar, grandios i sitt gradvisa förfall.

För övrigt brukade farbror Arne säga; ”Hoppas det går åt h-e för dem” när han hade som mest ont i ryggen och det var någon skränig nyetablering på gång.
Det sa förstås en del om företagsklimatet.
Men kanske mest om hur det är att ha ont i ryggen.